Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Miss Skywalker: tack för dina svar. Det är lättare sagt än gjort att stå på sig dock - det blir ett krig här hemma och alla blir förlorare. Det går ut över barnen. Så hittills har jag anpassat mig till det mesta och varvat med att ta strid, när jag orkar.

Jag vet att han kör silent treatment och jag hatar det. Har sagt ifrån många gånger att det inte är ok. Jag bor i hans och hans barns hus sedan tidigare. Det försvårar också för mig tror jag, det är som om det är deras revir som

dom redan gjort till sitt.

Brumma: ja. Det stämmer att jag är den som har anpassat mig. Nu har ett år gått och jag vantrivs mer och mer. För varje grej jag har anpassat mg till så blir det svårare att ta för mig och bestämma i familjen känns det som. Det är som om ingen lyssnar till mig eller respekterar mig. Min sambo kan till och med säga inför barnen "nu lugnar du ned dig!" Eller "sluta bete dig!" om jag säger emot honom på minsta sätt eller har minsta lilla irriterad ton när jag pratar. Hans barn lär sig av detta och tar efter sin pappa.

Att flytta in i ett färdigt hem kan nog inte ofta sluta lyckligt... jag har också gjort det. Jag lärde mig aldrig att känna mig hemma. Han bestämde typ allt, inklusive vilka gardiner vi skulle ha och hur vi skulle möblera. Jag fick inte ha diskmaskin även om jag betalade den själv ens...

Behöver jag säga att jag lämnade?
Som tur var så har vi inga barn ihop.

Att han håller på och ignorerar dig i veckor är faktiskt inte okej någonstans. Om han inte vill ha vv med ett annat barn måste han ju förstå att såmt beteende inte fungerar.

Jag skulle prata med din sambo, nån gång när bonus inte är där och när ni inte bråkar. Kräv att få veta när bonus kommer, och att det ni kom överens om innan ni flyttade ihop ska gälla. Att du ska kunna planera din egen tid och att bonus ska ge dig tillräckligt med respekt och inte behandla dig som luft.

Att du låter dig behandlas som obetald piga / andra klassens människa går också ut över barnen.

Vad lär ni barnen genom ert beteende?

Har han också dålig kvinnosyn ?

Till er sista som har svarat: Men hur SKA det vara då? Hur ska det vara i en bonusfamilj med en bonusmamma, en pappa, ett barn sen tidigare och ett gemensamt barn? Vem bestämmer vad? Jag har liksom ingen mall att gå efter, vi trevar oss båda fram i vårt föräldraskap och som bonusfamilj. I början när vår bebis var nyfödd så var jag så upptagen av bebisen så att jag gick med på allt som min sambo ville, jag var för trött för att strida och visste inte riktigt hur mycket jag skulle få bestämma. Efter några månader blev jag sjukskriven för utmattning, mycket p.g.a. hur vi hade det varannan vecka. Nu har jag återhämtat mig och det känns som om jag börjar se klart igen, vår bebis är lite större och ammar inte längre. Jag har läst en massa böcker om bonusfamiljer och det mesta som står är negativt. Det verkar inte heller finnas EN lösning, utan alla gör lite som dom vill. Jag har förstått att det är en dum ide att flytta in till en redan befintlig familj, men nu är vi här.. Jag har inte betett mig som en ängel heller, utan har ofta varit arg och vresig mot min sambo, skrikit på honom, hotat med att flytta ut m.m. Nu har jag bokat familjerådgivning i alla fall, så får jag försöka tvinga med min sambo dit!

Till J: jag har mer och mer märkt att han har en dålig kvinnosyn, det var ingenting som jag såg i början av vårt förhållande. Men han höjer ofta rösten mot mig, ger mig order och tillrättavisar mig, kritiserar min person, även inför andra. Det är inget som jag har upplevt i tidigare kärleksrelationer.

Det gör ju det hela än värre.. Du har varit tydlig och han visste inte bara om det utan gav dessutom sken av att han var ok med det.

DETTA hade jag lyft fram.

Jag tar med ansvar för sambons barn än vad han tar för mina. MEN mina är mindre och jag kräver inte att han ska ta det ansvaret. Likaså kräver han inte det av mig, jag gör det frivilligt. Han tar dock aldrig för givet att jag ska hjälpa honom att tex va ensam med barnen om han behöver göra något och 0ka iväg. Säger jag nej får dom bara följa med. Men nu får dom för det mesta stanna med mig. Jag tar med dom till Leos Leksand och andra grejer. Ibland tar jag med mig min minsta och hans äldsta när jag handlar mat. Det är hans barn och mina barn men vi är ändå en familj och hjälps åt i den mån det går :)

Brumma: vi gick i familjerådgivning en gång inför ihopflytten då vi klargjorde att jag i nuläget inte skulle ta något föräldraansvar (jag sa att om jag ville ta det längre fram så var det min sak att börja göra, inget tvång), och att jag skulle få veta om ändringar i umgänget. Jag gick å min sida med på att närvara vid hämtningar och lämningar ibland, då min sambo tyckte att det var viktigt. Sen höll vi inte något av det här så särskilt bra, jag gled in i et föräldraansvar utan att jag ej fattade det, han körde på med ändringar i umgänget, jag var med några gånger vid överlämning men sen började de byta vid skolan..vi gick i rådgivning igen tre gånger, bestämde ungefär samma saker. Men ingenting har hänt här hemma, trots det vi sagt i rådgivning. Vi haren kärlek i grunden men det är som m vi talar olika språk.