Anonym (Anonym)

Äldre 27 Dec 10:51

123 svar

Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Jag bor med min sambo sedan ett år tillbaka, med vår gemensamma bebis. Varannan vecka bor även hans barn sedan tidigare här. Det har fungerat ganska dåligt hittills och jag har svårt att stå ut varannan vecka. Jag tycker att min sambos barn behandlas bortskämt och alltid ska prioriteras över vårt gemensamma barn. Varje gång jag tar upp något som jag vill förändra eller förbättra i familjen leder det till ett gräl mellan mig och min sambo. Oavsett vad det gäller. Han bestämmer även över mitt huvud, när hans barn ska vara här och inte, trots att vi kommit överens i familjerådgivning om att han ska låta mig veta sånt på förhand. Nu hade han t.ex. bestämt att julen skulle firas ihop alla fyra, utan att fråga mig. Hans barn tillåts även ignorera mig och behandla mig som luft. Min sambo säger till ibland men så händer det igen, varje dag som barnet bor här. Jag känner att jag står bakbunden i mitt eget liv, att jag ej har makt över mitt eget liv 50 % av tiden. Det går tyvärr ut över min sambos barn, som jag börjar tycka mer och mer illa om. Det går även ut över vår kärleksrelation, vi grälar ofta. Jag är även orolig över att det ska gå ut över vår gemensamma bebis. Hur har ni andra styvföräldrar lyckats få er partner att lyssna till er, när det gäller att få vara med och bestämma kring saker som påverkar HELA familjen? Hur har ni lyckats trivas i styvfamiljslivet? Just nu känner jag mig som en oavlönad hushållerska och lekkompis. Om jag åker iväg och gör egna grejer då min sambos barn är här blir min sambo sur och besviken på mig. Jag sörjer kärnfamiljen som jag aldrig kan få. Inte förrän jag fick ett eget barn, har jag förstått vad det innebär. Inte ens på BB kunde vi få vara bara vi tre och landa med bebisen, absolut inte tiden efter. Jag håller på att bli bitter och har svårt att se att jag ska leva i många år på det här sättet. Jag vet att vi har gått fort fram med samboskap och bebis, så det behöver inte påpekas. Hade jag vetat vad det inneburit att leva med någon annans barn så hade jag tänkt till och gjort allting på ett annat sätt. Innan jag blev gravid fungerade det bra med hans barn och jag tyckte om tanken på bonusfamilj. Nu när jag vet vad det innebär känner jag att jag var så naiv och godtrogen. Jag kämpar på som styvförälder men det går inte så bra och all min ork går till bebisen. Alla tips mottages tacksamt.

Siden

Äldre 27 Dec 17:26

#61

Cadencee: vad skönt att ni löser det så. Du får det att låta enkelt och du låter som en generös person! :) jag önskar att jag ville ta med styvsonen och bebisen till något lekland, tyvärr har jag ingen lust med det i nuläget.

Brumma

Äldre 27 Dec 17:29

#62

Anonym (dumt) skrev 2017-12-27 13:27:09 följande:

Börjar det gå upp för dig nu att din sambo inte är så himla rolig att leva med? Att han ställer andra krav på dig än du får ställa på honom? Tänker du fortfarande att det är hans barn som är problemet? Eller är det kanske barnafadern?

Du kanske inte känner honom så bra som du tror och du kanske har mer gemensamt med hans ex än du tror?

?

Läste du in lite annat än vad TS skrev nu kanske?

Var skriver hon att det är barnet och inte sambon som är problemet? Och varifrån kommer "du kanske har mer gemensamt med exet" in i bilden? Hon nämner inte exet någonstans så vad "gemensamt" syftar du på?

Brumma

Äldre 27 Dec 17:33

#63

Siden skrev 2017-12-27 16:22:05 följande:

Brumma: ja. Det stämmer att jag är den som har anpassat mig. Nu har ett år gått och jag vantrivs mer och mer. För varje grej jag har anpassat mg till så blir det svårare att ta för mig och bestämma i familjen känns det som. Det är som om ingen lyssnar till mig eller respekterar mig. Min sambo kan till och med säga inför barnen "nu lugnar du ned dig!" Eller "sluta bete dig!" om jag säger emot honom på minsta sätt eller har minsta lilla irriterad ton när jag pratar. Hans barn lär sig av detta och tar efter sin pappa.

Det låter verkligen inte bra (om det inte är så att du går över gränsen såklart - då kan man behöva en påminnelse.) Men av det du skriver låter det som om han försöker bryta ner dig genom att förminska dig, få dig att må dåligt och vända det så att DU har dåligt samvete över att du gör fullt normala saker.

Brumma

Äldre 27 Dec 17:38

#64

Siden skrev 2017-12-27 16:55:12 följande:

Till er sista som har svarat: Men hur SKA det vara då? Hur ska det vara i en bonusfamilj med en bonusmamma, en pappa, ett barn sen tidigare och ett gemensamt barn? Vem bestämmer vad? Jag har liksom ingen mall att gå efter, vi trevar oss båda fram i vårt föräldraskap och som bonusfamilj. I början när vår bebis var nyfödd så var jag så upptagen av bebisen så att jag gick med på allt som min sambo ville, jag var för trött för att strida och visste inte riktigt hur mycket jag skulle få bestämma. Efter några månader blev jag sjukskriven för utmattning, mycket p.g.a. hur vi hade det varannan vecka. Nu har jag återhämtat mig och det känns som om jag börjar se klart igen, vår bebis är lite större och ammar inte längre. Jag har läst en massa böcker om bonusfamiljer och det mesta som står är negativt. Det verkar inte heller finnas EN lösning, utan alla gör lite som dom vill. Jag har förstått att det är en dum ide att flytta in till en redan befintlig familj, men nu är vi här.. Jag har inte betett mig som en ängel heller, utan har ofta varit arg och vresig mot min sambo, skrikit på honom, hotat med att flytta ut m.m. Nu har jag bokat familjerådgivning i alla fall, så får jag försöka tvinga med min sambo dit!

Jag tror inte det finns någon mall på hur en bonusfamiljen ska vara. Det enda jag anser att man kan kräva är att alla behandlas med respekt - vem som tar de olika ansvarsbitarna anser jag vara helt individuellt och helt beroende på vad som fungerar i just den familjen - precis som i en kärnfamilj. MEN - man måste vara överens och kunna kommunicera. Ni måste hitta ett sätt där ni är nöjda - inte gå efter hur andra gör.

Hoppas det fungerar med familjerådgivåningen.

Brumma

Äldre 27 Dec 17:41

#65

Siden skrev 2017-12-27 17:23:28 följande:

Brumma: vi gick i familjerådgivning en gång inför ihopflytten då vi klargjorde att jag i nuläget inte skulle ta något föräldraansvar (jag sa att om jag ville ta det längre fram så var det min sak att börja göra, inget tvång), och att jag skulle få veta om ändringar i umgänget. Jag gick å min sida med på att närvara vid hämtningar och lämningar ibland, då min sambo tyckte att det var viktigt. Sen höll vi inte något av det här så särskilt bra, jag gled in i et föräldraansvar utan att jag ej fattade det, han körde på med ändringar i umgänget, jag var med några gånger vid överlämning men sen började de byta vid skolan..vi gick i rådgivning igen tre gånger, bestämde ungefär samma saker. Men ingenting har hänt här hemma, trots det vi sagt i rådgivning. Vi haren kärlek i grunden men det är som m vi talar olika språk.

Jag pch min man pratar olika språk gällande hur man bemöter barn och barnuppfostran - det är skitjobbigt ibland :/

Vi har dock mycket annat som fungerar och vi har väl båda insett att vi är olika och att vi får kompromissa. Men båda måste ju vara villiga att mötas. Ge och ta liksom. Och prata prata prata..

Siden

Äldre 27 Dec 17:59

#66

Brumma: tack för dina svar. Ibland känns det som om han bara vill bryta ned mig, ibland som om han har rätt att säga ifrån eftersom jag kan gå över gränsen ibland jag också, även inför barnen. Som sagt, vi trevar oss båda fram och båda två gör misstag. Det känns som om vi gör typ 10 % rätt :)

Jag tror inte att han vill mig illa egentligen - vi har bara inte samma syn på hur vi ska ha det eller hur vi ska bemöta varandra.

Vad intressant att ni har olika syn i barnuppfostran, det gäller ju att ha en samsyn även där...men ni verkar lösa era meningsskiljaktigheter i alla fall!

Brumma

Äldre 27 Dec 18:11

#67

Siden skrev 2017-12-27 17:59:37 följande:

Brumma: tack för dina svar. Ibland känns det som om han bara vill bryta ned mig, ibland som om han har rätt att säga ifrån eftersom jag kan gå över gränsen ibland jag också, även inför barnen. Som sagt, vi trevar oss båda fram och båda två gör misstag. Det känns som om vi gör typ 10 % rätt :)

Jag tror inte att han vill mig illa egentligen - vi har bara inte samma syn på hur vi ska ha det eller hur vi ska bemöta varandra.

Vad intressant att ni har olika syn i barnuppfostran, det gäller ju att ha en samsyn även där...men ni verkar lösa era meningsskiljaktigheter i alla fall!

Jag har fått komma till insikt i att jag inte är den enda föräldern och därför inte har ensamrätt på att bestämma allt - även om jag naturligtvis har rätt ;)

Han har ett mer "hårt" sätt att säga till och vill ha mer regler. Jag är mer pedagogisk lagd och pratar hellre om varje given situation än att ha allmäna hårt hållna regler (i vissa fall). Det är jobbigt ibland men oftast kan vi prata om det - iallafall efteråt när irritationen lagt sig. Våra konflikter är fler med de gemensamma än gällande bonusen, men hon bodde enbart vh samt lov - då märktes våra skillnader inte lika tydligt.

Jag har ju även insett att även om han har sidor som ibland känns som om det inte går att leva med så har även jag sådana sidor - och sålänge vi kan prata och båda har en vilja att leva tillsammans så löser vi det. Vi har gått igenom för mycket för att inte ta oss igenom detta också ;)

Det var lite det jag menade med att du behöver fundera över vad du kan leva med och vad som är stoppers. Jag har kommit fram till att min mans positiva sidor är fler än de negativa och att de negativa är sådana att jag kan leva med dem. Jag tror att få människor enbart har trevliga sidor ;)

Siden

Äldre 27 Dec 18:23

#68

Brumma: vad träffande du beskriver det. Min sambo har också ett hårt, direkt sätt att säga till (både till mig, till barnen eller vem som helst). Och det stämmer så väl det du skriver att alla människor har sidor som knappt går att leva med, jag med även om jag är i stort sett underbar ;) Jag ska fundera över vad som går att leva med och var min gräns går. Att leva i flera år med att aldrig veta när mitt styvbarn är här eller inte skulle vara olidligt. Även att bli öppet ignorerad.

Jag vet inte hur mycket av vårt korta tålamod som beror på småbarnslivet med bebis heller, vi är båda trötta och slitna. Jag läste någonstans att bonusfamilslivet var en möjlighet till självutveckling, och herregud vad mycket man har lärt känna om sig själv och hur mycket man har funderat över saker och golvats av nya känslor sen man hamnade i bonusfamilj! :)

Anonym (Mela)

Äldre 27 Dec 18:26

#69

Siden skrev 2017-12-27 13:13:57 följande:

Det är lätt att säga att jag ska "sluta bete mig som en obetald hushållerska" men det ger ju mycket dåligt samvete hos mig att bara sitta i soffan och slappa när jag ser hur min sambo kämpar på med vardagssysslor och blir trött av det. Då vill jag hjälpa honom. Men sen leder det till bitterhet. Hur gör andra styvmammor, sitter ni bara och ser på med armarna i kors när det ska lagas middag, städas, lekas med, hjälpa till?

Min sambos barn var hemsk på att dra ner ett tag och tillslut sa jag till honom att jag inte.är någon hushållerska Och from nu kommer jag inte plocka upp efter hans barn HELA TIDEN.. Först blev han sur och tyckte att det var väl ett jävla skevt sätt att tänka. Det tog 3 dagar sen insåg han vad jag pratade om när han kom hem till kaos i hallen varje dag... Hans barn har alltid kommit och gått som dom velat eller kanske mest som mamman inte velat ha dom och då sagt åk till pappa utan att prata med honom. I början tyckte jag det var jobbigt att behöva planera om maten för det inte räckte eller dög.. Men sedan så lagade jag helt enkelt ddn mat som var tänkt och han som kom hem sist blev ofta utan för att det inte räckte... Hans barn-hans problem JAG tänker inte gå hungrig (tar även bort så jag ska ha i matlåda då jag MÅSTE ha matlåda) och inte barnen heller. Dög inte maten fick dom fixa eget...

Slutade också ta ansvar för tvätten när hans barn

Kom in med jättehögar. Slänger man kläderna i tvätten direkt tvättar jag men inte när man kommer in med flera veckors tvätt då får man göra det själv.

Det är mkt enklare när man släpper vissa saker och inte bryr sig. Och vi kommer bättre överens nu när jag inte blir irriterad när dom kommer.. Har eg inget emot barnen det är fina barn det var mer det här med att inte ha koll som var jobbigt. Att inte kunna sova en stund på soffan när jag var ledig för rätt var det var kom barn+kompisar ALLTID KOMPISAR hem.. Jag blev stressad I mitt eget hem. Hade varit bättre att få lite förvarning...

Siden

Äldre 27 Dec 18:35

#70

Usch, det låter jättejobbigt att aldrig veta när dom kommer! Jag antar att det är tonåringar det gäller. Men får du bra mer nu, när dom kommer och inte?

Ja, att bara släppa saker minskar ju på irritationen och allt går enklare. Skönt att det fått dig att trivas bättre. Ibland sätter jag på mig öronproppar eller hörlurar och bara pysslar med mitt egna :) tyvärr blir min partner då ganska sur. Samma om jag struntar i tvätten eller liknande.

Jag antar att du fick säga ifrån ordentligt till din man? Hur formulerade du det, så att han faktiskt lyssnade? Här hemma möts jag bara av ilska och anklagelser om jag säger något liknande.

Får ej vara med och bestämma som styvmamma

INNEHÅLL