Får ej vara med och bestämma som styvmamma

Tror att det kommer kunna kännas bättre för dig om ett tag, du verkar kolk och insiktsfull.. Det stämmer det du säger.. sorgen om en kärnfamilj hade jag hunnit sörja i två år innan jag hittade min nya livskamrat.. När jag läste ditt inlägg nu minns jag tillbaka hur min första tid med första bebisen var, det var också en slags sorg över att missa egentiden. Alltid vara uppbunden, inte kunna göra spontana saker på¨samma sätt, alltid släpa med sig och ta ansvar för någon annan. Att skaffa barn är en väldigt stor omställning i livet. Det tar tid att växa in i föräldrarollen. Acceptera alla förändringar. Men med tiden kanske du kan ta vara på det positiva. Ditt barn har syskon. Och ni kan vissa stunder ha lyxen att bara vara ni tre. Ta vara på dom stunderna och njut. När man har flera barn känns det alltid lite extra lyxigt att bara få ro om ett barn i taget. Idag har det bara vart jag och min ena tös hemma.. Jätte mysigt.. häromdagen va vi alla 5 och det va kaos hahaha ... Det har vart tufft för mig många gånger med, jag kommer aldrig vara en riktigt förälder för min bonusson, men jag kan visa honom respekt och acceptera att han finns med i bilden... Har själv haft en elak styvmor på äldre dar.. hahaha.. som verkligen visade hur hon ogillade mitt sällskap.. det är inte kul!! Känna sig i vägen, ovälkommen, nä uscha..

För mig är det alltid självklart att barnen alltid är välkomna hem till oss och speciellt när man har fått en bebis, de har ju precis lika mycket som mig fått en bebis; jag tror att du kommer vara den som förlorar i långa loppet om du inte accepterar att det är så, som någon skrev längre upp man är aldrig förälder p halvtid.

Sen bör du hitta till dina bousbarn och försöka göra lite roliga saker med dem, skapa band och försöka komma varandra nära annars så kommer bara ni alla gå omkring och må dåligt, du är den vuxna så du är skyldig att se till att det blir en förändring.

Nej.

Pappan är dem vuxna som behöver se till att det blir en förändring. Behandla familjemedlemmarna respektfullt och stötta både barn och TS i relationen - inte racka ner på den ena framför den andra.

Sätt ner foten och påminn honom att ni nu är en familj med ett gemensamt barn, ett gemensamt hem och där du utgör hälften av hushållets vuxna och ansvariga. Han kan inte skapa ett eget liv med sitt tidigare barn, helt på egna villkor parallellt med ert, inom hushållets ramar.

Styvmor: jag hoppas att det är så, att jag kommer att må bättre om ett tag. Inte minst för min styvsons skull, även om jag håller masken utåt. Ja, sorgen över kärnfamiljen som aldrig blev golvade mig. Det är en sån harmonisk, häftig känsla när jag, min sambo och vår bebis sitter och gosar, håller om varann, leker. Det är så otroligt mycket kärlek mellan oss, vi har skapat detta barn! Som älskar oss villkorslöst och vi tillbaka. Vi tre kommer liksom alltid att höra ihop. Med min styvson är det som om jag bara är en gäst i hans liv och tvärtom. Det är mysigt att umgås alla fyra men efter någon timme är jag trött, trött

i öronen och vill dra mig undan typ.

Jag hade själv en styvpappa i åtta år som bodde med oss, sedan gjorde dom vuxna slut och hans försvann ut mitt liv över en natt...så kan det vara, att vara styvförälder!

Ja, första bebistiden har varit en omställning bara det, det stämmer verkligen. Och jag ska försöka njuta av de fina stunderna. Jag önskar bara att vi var på samma planhalva jag och min sambo, för det känns som om han får dåligt samvete och vill kompensera mot sitt tidigare barn om vi tre har det mysigt ihop eller gör nåt roligt ihop. Han vill hellre att vi ska samlas alla fyra, då är familjen komplett enligt honom. Inte enligt mig, tyvärr.

Vampyria2: tack för svaret, jag tror också att det är jag som är förloraren i längden och att vi alla bara kommer att gå runt och må dåligt om jag inte kan välkomna styvsonen mer. Det är riktigt. Men då vill jag kräva några saker, för att kunna känna att JAG OCKSÅ är välkommen i denna familj. Det kanske är barnsligt av mig att skriva så? Men det är respekt, både från styvsonen och min partner, gemensamma regler och att få veta när ändringar görs i umgänget med styvsonen.

Och allt det faller på min partner och mig att göra upp. Så länge jag låter mig behandlas som en dörrmatta så kommer jag att ogilla styvfamiljen.

Tom Araya: tack, jag ska försöka göra det igen. Jag kanske läser upp det du skriver ordagrant..:) för det känns svårt att formulera sig, och när jag har sagt liknande grejer tidigare och försökt sätta ned foten har det bara slutat med att vi grälar, om helt andra grejer.

Tror du satt huvudet på spiken där! Att han får dåligt samvete och vill kompensera OCH att för honom är familjen komplett när ni är 4 inte 3.

Jag är bonusförälder till två tjejer och vi har två gemensamma. Jag brukade kalla oss Stora och lilla familjen. Nu är bonusbarnen myndiga så endast en av dom kommer hit ibland.

Jag kommer ihåg när mitt första (hans tredje) barn föddes och jag blev mamma. Det kom många nya känslor som man inte kunnat förbereda sig på. Men det lägger sig. Dessutom förstod jag efter ett tag hur han kände för sina barn. Jag förstod det i tanken innan, men inte i hjärtat, hur det verkligen kändes. Jag kunde tänka mig in i hur det skulle vara om mitt barn inte var med jämt osv.

För mig har det alltid varit självklart att barnen får komma när dom vill. Jag ville bara bli meddelad så jag visste om det. Han behövde aldrig fråga mig, men tala om det.

Han visste själv när vi skulle bort osv och då antingen meddela att vi blev fler eller säga till barnen att det inte gick.

Det viktigaste i en bonusfamilj är kommunikation.. hela tiden. Tala om vad man känner och kunna kompromissa. Alla ska ju kunna vara så nöjda som möjligt. Sen tror jag att om du har haft en bra relation med din bonus så kan du få det igen. Ni måste också prata och säga vad ni känner.

Absolut! Han som är "limmet" i familjen.

Bibo: vad fint du skriver! Det ger hopp, att ni har kunnat fungera som familj. Jag kallar oss också Stora och Lilla familjen, haha! Men hos oss så konkurrerar de båda familjerna med varann :/ Som exempel, så känns det ofta som om vårt liv bara står på vänt varannan vecka, då vi är tre. Min sambo passar på att jobba över, vi äter ej frukost eller middag ihop, gör inget kul på helgen utan då ska vi passa på att städa och tvätta, enligt min sambo. Sen när vi är fyra varannan vecka kommer han hem redan vid tre, vill umgås och göra familjegrejer, laga god mat och äta middag ihop varje dag, hitta på roliga saker på helgen. Detta gör mig så ledsen :(