Hur ska man orka när man får två gravidbesked på en vecka? Jag vet att dem inte kan påverka min infertilitet men det känns så jobbigt att bli påmind om sin egen oförmåga. Jag börjar genast tänka på hur jag ska lyckas undvika dopen.
Någon mer?
Man kan inte alltid vara en supermänniska som ständigt orkar glädjas med andra, som ständigt lyfter andra, som alltid är glad och på topp... Du är inte ensam, inte alls.
men måste du mästra andra då? tvinga på dem en onaturlig lösning som kanske funkar för dig? att skaffa hund? snacka om att inte kunna läsa andra människor, kunna känna empati eller heller kunna uttrycka dig. allt du skrivit hittills har blivit pannkaka, du skapar bara irritation, inget har hjälpt.
jag finner dig helt känslokall. faktiskt.
JellyBean eftersom du inte förstår situationen och känslorna varför gå in och svara?
förstår precis TS.
är strax över 32 och jag och mannen försöker bli gravida utan resultat! Alla runt oss har barn, vänner, syskon, kollegor You name it! man kräks till slut!
men man bryter ihop ibland och biter ihop och kämpar vidare varje månad!!
Kram till er som kämpar.
Jag är inte bitter och är i stort väldigt nöjd med det liv jag lever.
Nu ska jag avslöja någonting, jag är sekundär barnlös dvs jag har ett fantastiskt, underbart mirakel. Jag har länge varit så nöjd och glad över mitt mirakelbarn vilket jag fortfarande är. Men i söndags gjorde sig den gamla sorgen påmind då i stort sett alla i vår krets nu har fått både ett och två syskon till sina barn. Den gamla sorgen bubblade upp som en ovälkommen gäst.
Angående dop så kan jag säga att jag alltid har varit förtjust i barn och att träffa släktingars och vänners bebisar men försökt undvika dop då just de kändes så jobbiga och just i söndags fick jag även tillbaks den känslan.
Jag skrev aldrig i ts om mitt barn då jag trodde att ingen skulle kunna förstå mina känslor vis av erfarenhet som jag är...Och det var ju helt rätt för ingen som själv varit där förstår ofrivillig barnlöshet och än mindre sekundär barnlöshet. Jag är så van av att få både elaka och obetänksamma kommentarer av typen köp en hund och när ska ni skaffa barn klockan tickar...Eller tänk på allt kul ni barnlösa kan göra...
Det är både en stor sorg och ett socialt handikapp att inte ha barn.
Till alla ni andra barnlösa här i tråden så hoppas jag av hela mitt hjärta att ni får det ni önskar mest av allt.
Jag har inte läst alla inlägg, men jag beklagar att du delvis blir så tråkigt bemött. Jag anser att man har rätt till de känslor man känner- ingen annan kan komma och säga till dig hur du känner eller hur du borde känna. Därefter har man förstås ett ansvar för hur man reagerar på känslan men det är knappast en skyldighet att bevista dop. Antingen förklarar man varför man inte orkar gå, eller så beklagar man och skyller på något annat. Ta hand om dig själv, utsätt dig inte för onödig smärta. Du måste kunna ta hand om din familj.
Att det kan vara bra för DIN EGEN SKULL att lära känna din ilska och få utlopp för den på ett sätt som inte är ett rent slöseri med energi är en annan sak. Många av oss är arga av olika skäl (jag med, men av andra än det som diskuteras här) och skulle må bra av att lära sig det här (jag med, men jag jobbar på det- för min egen skull).
Så om jag ändå får ge mig på att försöka ge råd: tillåt dig själv att vara arg (självklart är du arg, du anser inte att din familj är komplett än, du får vara arg!), men ta hjälp utifrån för att tala om det här.
Sedan är det klart att din familj är komplett! Om någon säger att det är först när man har två barn som man är en familj så skulle jag (om jag nu inte haft något barn) sagt att: min är det, det är jag och min man, jag kan inte förstå varför inte vi skulle kunna få betrakta oss som en familj.
Slutligen ska jag bara ge mig på att säga något som jag hoppas inte missuppfattas. Jag har två barn, men det fanns fördelar med att bara ha ett. Så var arg! Du var ju inte färdig! Du ville ha fler och skulle kunna ta så väl hand om dem! Det är inte rättvist! Men försök sedan att komma ihåg att din situation har fördelar också.
Absolut det finns så många fördelar med ettbarn därför blev jag överaskad över alla känslor som vällde upp. Det är ok med känslor att man är ledsen\arg behöver inte betyda att man behöver psykolog.
Nej, det behöver absolut inte betyda att man behöver en psykolog. Fast jag tror att de flesta av oss skulle må bra av några enstaka samtal (sedan behöver det inte vara med just en psykolog). Och det beror inte på att våra känslor är fel eller att vi är dyfunktionella eller något annat i den stilen. Men det är bara vad jag tror.
Till dig TS: Jag förstår dig precis. Min bästa kompis ska ha barn och jag har ändå kommit så långt att jag kan sitta och prata med henne om det nu. Men jag gråter alltid när jag kommer hem. Och det handlar ju inte om att jag missunnar henne, utan att jag så gärna själv vill..
och till dig som skrev:
"Jag tycker det är helt vansinnigt att bli bitter på ens väninnor och släktingar som skaffar barn. Gläds med dem! Adoptera ett barn då! Eller hitta på nåt annat du känner passionerat för!
Du kan ju inte sitta och gråta åt det. Live your life! Det finns måååånga infertila därute."
Vem sa att ngn var bitter? Vi glädjs åt våra vänner, men det gör ont när vänner och släktingar gång på gång lyckas med det man mest vill i hela världen. Och jag tror att vi mer än gärna pysslar med ngt som vi känner passionerat för, bara för att få tänka på ngt annat en stund!. Och att det finns många infertila ute i världen hjälper inte en ensam människa med en egen dröm.
Känner med dig TS !
Är i samma situation som dig TS och förstår hur du känner precis. Så många ogenomtänkta kommentarer det varit i tråden. Inget att bry sig om, det finns så många människor som inte kan tänka sig in nån annans situation eller att tänka att alla känner och tänker olika. Jag önskar jag inte kände som jag gör och att jag inte fick så ont i hjärtat varje gång någon är gravid eller fått barn, för det tar så mycket energi från mig. Har många gravida och nya bebisar runt mig just nu och det är jobbigt. Men bara för att vi känner såhär så betyder det ju inte att vi är elaka mot de andra utan den enda det är jobbigt för är ju oss själva och det är det som jag skulle vilja ha hjälp med. Jag vill inte känna såhär. Har också ett barn och är ju överlycklig för det men man kan ju längta efter syskon ändå. Hör ofta ochså kommentaren att: -Åh, så härligt nu är familjen äntligen komplett. - När är det dags för er att få ett barn till. - Det är ju så synd om ensambarn. Osv osv....... Tröttsamt och ledsamt.
Ingen som vet ett sätt att komma ur dessa tankar?