Dagfördag skrev 2012-08-21 14:50:54 följande:
Men att inte kunna få barn...det KÄNNS nog livet igenom. Klart att man nog kommer till en punkt då man accepterat, men man blir ju ändå påmind hela tiden. Vänner få barn, barnen får tonårsbekymmer osv, barnen får barn. Då ska det pratas mormors/farmors prat och "barnbarn är livets efterrätt" blabla....Förstår du inte att än om man accepterat och "gått vidare" Så är det ändå alltid ett sår i själen att inte ha fått. Man kan aldrig vara med i barnprat, tonårsprat, familjeliv på det sätt som innehåller barn. Och det är väl ändå en ganska stor grej. Man kan aldrig få den gemenskapen, som är så självklar och en så enormt stor del av mångas liv. Jag vet inte, det kanske är en dum jämförelse, men någon som mist sitt barn, det gör ju ont resten av livet. Samma med barnlöshet. Det gör ALLTID ont. Men det är klart, en hund löser ju allt.
Nä du har rätt, då är det nog bättre att låta sig bli uppäten av bitterhet för resten av livet.
Och att börja grina när ens släktingar och nära vänner få barn. Och fundera på hur man kan undvika dop etc.
Ja, haha, vad tänkte jag på? Det är ju såklart ett mycket bättre alternativ.
