Fan också én till graviditet

jag förstår dig ts! vi har försökt ett och ett halvt år, fått tre mf... fått tid för utredning. jag blir utåt sett jätteglad när jag får gravid-besked men sen går jag hem och ältar min okvinnlighet, att jag är ett dåligt ex av människoras. jag kan bli riktigt bitter precis när jag fått veta, men sen lägger det sig tack och lov... för jag är inte missunsam, jag blir bara avis och ledsen för att JAG inte kan få barn naturligt.

men du har rätt att känna som du gör! ingen kan neka dig dina känslor! och jag HATAR när folk säger, get over it... som om man pratar om mjölk där utgångsdatumet passerat. det här är ngt av det största som finns för mig, jag kan inte tänka mig ett liv utan barn!  och att då få missfall efter missfall är inte så jäkla kul och att folk inte ens har vett nog att knipa igen då med sina "sanningar" gör mig galen! 

adoptera ett barn... köerna är skitlånga och barnet kommer inte direkt inom två-tre år  så även det är en process!  man ska mentalt kunna tänka sig att adoptera med, faller sig inte naturligt för mig. men kanske om jag får vänja mig.

jag har inte varit på dop på flera år, jag har lyckats undvika dem... som tur är, utan ansträngning. men jag vet inte om jag skulle vilja gå iaf... inte för att vara du, utan för att inte bryta ihop på deras fina dag.    

inte för att vara DUM ska det stå på slutet där... inte du.

Jag håller med dig hela vägen... Jag förstår att människor är stolta över sina bebisar och vill att man håller, gullar osv... Men för att skydda mig sjläv från att krascha så har även jag valt att sätta upp en mur, där inga bebisar passerar. Dvs, jag håller inte, jag gullar inte, jag vill helt enkelt inte heller. Det här har jag dock märkt är vanligare att jag känner med familjen, när syrrorna kommer med sina barn... Jag har lättare att ta att vänner har bebisar. Vet inte varför. Kanske för att man pratar mer med vänner så man faktiskt känner dem bättre och de vet att man ärligt försöker att bara överleva...

men shit, det svaret var inte så mkt bättre... du vet ju inte vart i processen ts befinner sig, ingen annan heller. då den är högst personlig och man bearbetar saker olika, tar tag i saker när man SJÄLV finner det lägligt.

ditt svar känns nedvärderande... som att det är en fis i rymden. att bara försöka få ngn att "get over it" som ngn annan skrev, är sjuuuuukt nedsättande mot den personens känslor.  

Man kan inte alltid vara en supermänniska som ständigt orkar glädjas med andra, som ständigt lyfter andra, som alltid är glad och på topp...  Du är inte ensam, inte alls.

men jesus, vad är det med dig?

men måste du mästra andra då? tvinga på dem en onaturlig lösning som kanske funkar för dig? att skaffa hund? snacka om att inte kunna läsa andra människor, kunna känna empati eller heller kunna uttrycka dig. allt du skrivit hittills har blivit pannkaka, du skapar bara irritation, inget har hjälpt. 

jag finner dig helt känslokall. faktiskt.   

dessutom vände sig ts inte till dig, om man fixar att läsa så står det i trådstarten. så vad gör du här? förutom att enbart försöka göra andra upprörda. *suck*