Tänker du någonsin på vad din rädsla för nakenhet leder till?
Det händer något märkligt i det Svenska samhället.
Det för några decennier sedan så frimodiga landet med frimodiga tankar kring nakenhet och sex har fått klara puritanistiska strömningar. De gör sig gällande lite överallt.
I fikarum, på insändarsidor, i badhusets omklädningsrum och i politiken ser man dess tentakler sno sig kring individ och allmänhet.
Detta sker (precis som i det stora landet i väster) ironiskt nog i samma andetag som nakenheten och sexualiteten i reklam och annan media sprider sig med rasande takt.
Samtidigt som ingen längre lyfter ett ögonbryn över flera meter höga reklampelare med nästan nakna kvinnor och män, så förfasas det över personer som går för lättklädda inne i stan.
I takt med att så gott som varenda människa i någon omfattning konsumerar porr på Internet, så blir någon utkastad ur det politiska partiet för att ha medverkat i en porrfilm.
Under tiden så gott som varje tv-kanal visar hångel- och sexscener på bästa sändningstid, blir somliga upprörda över att det finns par som hånglar offentligt.
Personer blir av med jobbet för att de bär fel t-shirt och facebook-kontot måste hållas rent från sexuella anspelningar och dekadenta festbilder för att inte arbetsgivaren eller barnets kompisars mamma ska få en konstig bild av en.
Och detta sker samtidigt som vi alla egentligen är medvetna om att vi är sexuella och tidvis fåniga varelser. Ytan vi visar upp blir på något vis viktigare än sanningen. Att överse med de mänskliga som inte anses perfekt är inte aktuellt.
Vi föder vi bilden av den perfekta människan. Hon och han ser bra ut. Håret glänser, huden är lagom brunbränd, kroppsbehåringen är bortvaxad, rumpan liten, kroppen tränad, tänderna porslinsfasadsvita.
Idealet har ett bra arbete, ett fint hem, är en suverän förälder, är lycklig, förverkligar sig själv och kan ta sig i kragen när det är tungt.
I kölvattnet av detta hyckleri ökar pressen. Människorna med ätstörningar blir allt flera. Unga flickor skär sig mer än någonsin. Skönhetsoperationerna ökar. Folk skuldsätter sig allt oftare för att ha de nyaste och bästa prylarna.
Hora-madonna-komplexet sätter sin boning i individ efter individ.
Tänker du någon gång på vad din rädsla för nakenhet kommer ifrån och resulterar till?
När du duschar med baddräkten på i badhuset, klagar över att inte pinnsmala människor döljer fläsket i sommarvärmen eller mammor som ammar offentligt, slutar att bada med dina barn och tycker att nudiststränder är olämpliga för barnfamiljer,
tänker du på att du gömmer den riktiga människans utseende, till förmån för det retuscherade idealet?
Funderar du någonsin kring att den bild du vill förmedla om dig kanske skulle kunna fungera som motvikt till alla dessa ideal, om du inte putsade på den så hårt?
Och att alla dessa personer som inte är supertränade, skitsnygga, rätt klädda är precis det vårt samhälle behöver för att vi ska våga vara människor?
Jag saknar sjuttiotalets avslappnade bröst i solblekt bikiniöverdel medan man klipper gräset i villaträdgården.
Jag vill ha tillbaka det unisexa bastubadandet med blekfeta män och kvinnor som svettas tillsammans.
Jag ser med med ett vemodigt leende tillbaka på den tid då svenskarna spelade in gladporr och sexualitet gärna fick vara humoristiskt och lättsamt.
Och tiden före självhjälpsböckerna...
kanske var vi rent av lyckligare då?
Vi behöver den där motvikten till perfektion på alla plan. För ingen av oss är perfekt och vår strävan dit leder mera till lidande än glädje.