Tänker du någonsin på vad din rädsla för nakenhet leder till?

Jag tycker TS ska göra nåt kreativt och börja producera porr och reklam med riktiga människor i. En motrörelse till idealen. Då kan TS angripa problemen där de finns!

Jag  känner att jag inte orkar bemöta inlägg som ligger så långt ifrån trådens syfte och formulering. Det känns tråkigt att nivån så ofta hamnar i de här regionerna när man försöker prata om nakenhet tycker jag.

När vi passerat ner till härskartekniker och annan typ av oärlig argumentation finner inte jag det roligt längre.

Det behöver inte vara så att majoriteten nödvändigtvis är för eller emot något för att det ska råda som norm, även om det ofta stämmer. I vilket avseende så spelar det mindre roll, då avsikten med den här diskussionen är att mana till eftertanke om vad ställningstagandena och normerna faktiskt leder till.

Jag tycker inte att ett samhälle bör mäta respekt i klädval eller brist på beklädnad.

I detta så skiljer du dig från de flesta i dagens samhälle.
Varför bemöter du inte iden om kreativt, påtagligt arbete med arbete med reklam och porr som avbildar verklighetens människor? Din start handlar ju om ideal och avsaknad av motbilder, varför inte arbeta fram en "sund" motbild? Varför ska vanliga människor på gatan arbeta mot fantasibilder i hur de ser ut?  Angrip reklam med motreklam, blanda inte ihop retuscherade bilder med folk på gatan.

Jag förstår ditt syfte med tråden. 

"Jag saknar sjuttiotalets avslappnade bröst i solblekt bikiniöverdel medan man klipper gräset i villaträdgården. 
Jag vill ha tillbaka det unisexa bastubadandet med blekfeta män och kvinnor som svettas tillsammans.
Jag ser med med ett vemodigt leende tillbaka på den tid då svenskarna spelade in gladporr och sexualitet gärna fick vara humoristiskt och lättsamt.
Och tiden före självhjälpsböckerna...
kanske var vi rent av lyckligare då?"

Du har aldrig funderat över att samhället utvecklas, internet kom för att stanna (nej, det var tydligen inte bara en fluga!) vi matas med information vart vi än vänder oss. Det handlar inte längre om "bara oss".  Bastubadandet finns fortfarande kvar lite överallt. Tiden före självhjälpsböckerna. Jo visst, men jag slår vad om att folk behövde hjälp, var olyckliga, hade ätstörningar redan på det glada sjuttiotalet.  

Jag tycker att du har en poäng TS! I och för skulle jag inte heller vilja bli klämd mellan svettiga kroppar på tunnelbanan som någon skrev men i det fallet är kläderna snarast ett skydd för att jag inte ska bli indränkt i deras svett. Svettlukten är ju lika äcklig även om personen har kläder på sig och så länge som jag slipper ha kroppskontakt med någon så har jag inga problem med hur de klär sig eller inte klär sig.

Jag är helt för ett ideal som på 70-talet, alltså mer avspänt förhållande till kroppen. Det var ganska nytt då men något hände under 80-90-talen och nu är vi här med ett supertrimmat, helst retuscherat ideal.

Men jag kommer att tänka på scenen i filmen Tillsammans när kollektivet har stormöte och en av tjejerna står med naket underliv. Alla ska vara så väldigt avslappnade men till sist ryter hennes ex att han kan inte tänka när hon står där och visar hela härligheten. En av de andra säger till henne att ta på sig en kjol "det är ju faktiskt ett kök".

En annan kulturhändelse var en stå upp-komiker som pratade om alla snygga tjejer nuförtiden (sent 90-tal) som gymmar och rakar och fixar sina kroppar. När han var ung på 70-talet så fick man "hälla på samarin och se var det  bubblade". Rätt sexistiskt men intressant.

Jag tycker att du TS har skrivit väldigt bra inlägg i tråden och jag håller med dig. Det är tråkigt att diskussioner oftast hamnar på sandlådenivå här på Fl. Detta är ett viktigt ämne som behöver diskuteras.

Jag tolkar problemet djupare än just frågan om hurvida vi ska vara nakna eller påklädda. Det handlar om idealen i samhället. Finns det verkligen någon som inte inser vilket stort problem vi har, inte bara i vårt samhälle i Sverige, utan världen över när det gäller de rådande idealen?

Idag går vi till plastikkirurgen en snabbis över lunchen som ett exempel och precis som TS skriver så matas vi konstant med helt overkliga ideal via media. Ideal som är omöjliga att uppnå. Vi lär oss att skämmas för det naturliga, för oss själva. Vi ska ständigt må dåligt över hur vi ser ut. Ytan är det viktigaste. Otroligt många människor har som dröm att få plastikoperera sig. Är det inte fler som ser problemet?

Media är hjärntvätt. Det krävs inte mycket intelligens att inse det. Jag fick till och med lära mig det på gymnasiet mer ingående (marknadsföring). Medias syfte ÄR att påverka människor. Jag tycker att de har lyckats väldigt bra..

Varför ska vi ens ha ideal överhuvudtaget? Var enda människa på vår planet är unik. Varför sträva efter att se likadana ut till sådan längd att vi plastikopererar oss, svälter oss, gör allt för att dölja våra "skavanker", klär oss likadant och gråter oss till söms för att vi inte anser oss duga precis som vi är?

"Vi föds som orginal men dör som kopior". 

Den psykiska ohälsan ökar hela tiden bland ungdomar, det kan ingen förneka.

Frågan är om det beror på idealen eller om det beror på att vi tillbringar allt mindre tid tillsammans eller om det beror på att skolklasserna blir större och stressigare eller något annat...

Ja, samhället förändras, men det är vi som befinner oss i det som har möjlighet att styra det. Och den utveckling vi har just nu tillhör inte en sådan som jag vill ska fortgå.
Dete här med nakenhet och prydhet går i cykler dessutom.

Visst mådde folk dåligt även tidigare, men så länge man undersökt så har unga tjejer och killar har mått så dåligt över sina utseenden som nu.

Du har en poäng ts.

Jag var nyligen på hamam i ett islamiskt land och upplevde något fantastiskt. Först vara jag, som de andra turisterna, obekväm inför att vara avklädd och senare också i princip naken (bara trosor) under skrubbningen.

Under tiden jag var där förändrades den känslan till något jag aldruig tidigare upplevt; en total avsexualisering där ingen av kvinnorna i rummet gav varandra värderande blickar eller verkade blygas över sig själva eller kropparnas eventuella fel. Det var som att plötsligt slippa alla de där kraven, uttalade och outtalade, på hur man ska se ut och hru man bedöms av andra.

Det var samhörighet mellan kvinnor, enbart som människor, som jag antagligen måste lämna landet för att uppleva igen.