Konflikt om idrottsaktiviteter

Björn Borgs föräldrar offrade varken särskilt mycket tid eller särskilt mycket pengar under hans uppväxt. Visst följde de med på träningar och matcher, men inte hela tiden. (Mina svärföräldrar bodde granne med dem i Södertälje, så de vet.)

De hade dessutom bara ett barn att lägga fokus på.

Björn var en vanlig arbetargrabb som brann för tennis och (som någon nämnde) började sin karriär hemma vid garageporten. Zlatan började på liknande sätt med en boll i Rosengård. Först i tidig tonår började de elitsatsa. Då var de stora nog att sköta sig själva med hjälp av tränare och klubbar som såg deras potential. Föräldrarna var aldrig mer involverade än de kunde och ville vara. Självklart var de engagerade, men behövde inte prioritera bort allt annat. 

I dag ställs helt andra krav på tid och pengar. Och som någon skrev: Hur många nya stjärnor har vi fått fram egentligen? 

 

Och de flesta kanske inte ens vill bli stora stjärnor, utan gillar sin sport och vill ha den som en aktivitet bland andra.  

Nu är det 42 år sedan Björn Borg avslutade sin karriär, det har runnit väldigt mycket vatten under broarna sedan dess.

Den här säsongen finns det över 70 svenska som spelar hockey i NHL. Hur många spelade när Björn Borg slutade i början på 1980-talet? 7-8 stycken?
Ta Elias Pettersson t ex som draftades som nr 5 som 19-åring 2017 och signade 8-årigt kontrakt med Vancouver Canucks 2024. Gå på hockey i Kanada och alla vet vem det är. Lilla Sverige har efter Kanada och USA flest spelare i NHL.
Är han en stjärna? I min bok är han det. Att hylla gamla tiders stjärnor är fint med det räcker att öppna ögonen så finns det väldigt mycket framgångsrika Svenskar som lever och verkar 2025. 

Orkar man dessutom rota lite finns det många framgångsrika idrottare som inte har rika föräldrar. Ta golfaren Ludvig Åberg t ex som gick direkt från Texas Tech college till PGA-touren och kommer två på världens mest prestigefyllda tävling som 24-åring. Det har knappt hänt förut..

Vad vill barnen? Känns som att pengar, tid, intresse, praktiska möjligheter och vad man får offra som förälder är det enda det pratas om i tråden.

Just det slår du huvudet på spiken på! 

Det är SÅ viktigt att barn och ungdomar tycker det är roligt! Långt upp i åldrarna! 

"Det är det inte"  ... vadå?

Jag frågade om din man måste ta tjänstledigt för att skjutsa barnen till träningen.

Det är trots allt din tråd om din situation där du skrivit att din man tycker det är rimligt att gå tidigare från jobbet för att skjutsa till träning.

Kan han det så är ju allt bra. Då ansvarar han för det. Om du nu inte vill vara med.

Och föräldrar har alltid löst liknande situationer genom att låta barnen samåka och liknande.

Förutsättningar har inget med saken att göra när argumentet emot barnets idrottande är:

"Ja alltså jag ser mer att jag vill kunna åka till mormor, gå och fika m.m."

Och nä, som alla skriver så anges inte vad som är barnets egen vilja här i tråden.

Först och främst, vad vill barnen? Det är det viktigaste om inte ekonomi är ett problem. Därefter kan diskuteras vad som är en rimlig tid att lägga på fritidsaktiviteter. Är glad att min son inte var intresserad av lagsport eller sport över huvud taget. Som ensamstående hade jag aldrig orkat. Vi höll på några år men sedan ebbade det ut. Det blir för höga krav redan på 7-åringar. Nu tränar han karate en gång per vecka och parkour en gång per vecka. Båda på tider som inte innebär stress med middag eller sen läggning. Det finns tid för läxor, leka med kompisar och att bara vara. 

Nä, inte i närheten.

Proffs i idrott har vare sig mer eller mindre sportintresserade föräldrar än genomsnittsfamiljen.

Det enda som i slutänden gör ett proffs är barnets egen vilja och drivkraft och det kan inte föräldrar trolla fram hur mycket de än försöker.

Extremt få av de barn och familjer som du beskriver når hela vägen.

Fast det är ett fullgott skäl om det handlar om en sport som kräver mkt tid. TS vill att barnen ska ha tid till annat. Du hakar upp dig på ett exempel. 

Vem är du att ifrågasätta andras val? Alla vill inte vara idrottsfamiljer där allt kretsar kring barnens idrotter. 

 

Det kan vara så enkelt att man som förälder tycker det är kul att se sitt barn ha roligt, utvecklas och få testa sina gränser.

Precis, TS vill ... men vad vill barnet?

Vill inte ungen så är det ingen fråga överhuvudtaget. Vill barnet så har pappan rätt - om han nu kan ordna det praktiska.

Och jag "hakar upp mig" på TS situation eftersom det är TS situation tråden handlar om.

Vem jag är är ointressant men jag tycker synd om barn som inte får möjligheten att prova och testa för att föräldrarna tycker det blir jobbigt.

Jag delar inte åsikt någonstans om att hårdsatsande barn och ungdomar har föräldrar som bryr sig i genomsnitt.
Jag nämner ingenstans om hur många som når hela vägen. Det handlar om satsninge.

Och jag tycker synd om barn som får göra vad de vill fast deras föräldrar går på knäna, både ekonomiskt och tidsmässigt, bara för att barnen ska få sin vilja igenom. 

Barn mår inte dåligt av att inte få göra vad de vill, tvärtom. De lär sig att allas mående i en familj är viktigt, att alla familjer har olika förutsättningar. Att livet inte är rättvist. 

 

Du skriver om "de flesta blivande proffs" och inte om vilka som "hårdsatsar" i det inlägg jag citerar.

De flesta "blivande proffs" har absolut inte någon extrem sport-familje-situation utan lyckas istället på grund av sitt eget intresse.

Lärdom: "hårdsatsande, idrottstokig familj" är skiljt ifrån "blivande proffs".

Nu var det ju inte det som var fallet här men visst ....

Men vad du går in och domderar i tråden som du vore guds allsmäktig och talar om för alla vad som är rätt och fel. Lär dig själv att ord och uttryck är laddad på olika sätt beroende på indiviid. Hårdsatsande kan vara en genomsnittsfamilj som använder de resurser de har.