Konflikt om idrottsaktiviteter

Ja dom jag vet som är proffs har själva tagit sig dit. Tittar man på Sthlm lagen i fotboll så är det ju en majoritet av dessa som vuxit upp i socioekonomiskt utsatta områden. Det är inte alla deras betalda träningar som gjort att dom blivit något. 

Sant. 
Fast ur den aspekten behöver man nog skilja på fotboll och till exempel hockey.
Hockey kräver utrustning och tillgång till ishall mm på ett helt annat sätt.
Fotboll är ju så fint på det viset att det inte krävs mer än en plan yta (grus el gräs) och en boll.  Det är universalt och alla kan bli bra.

Det framstår som som Björn Borg stod och tränade själv men för att komma vidare från lägsta nivån fanns det naturligtvis en massa insatser från andra tränare och hans föräldrar. Det går fortfarande att komma från ingenstans med lite resurser. Se dokumentären om Armand Duplantis, han kommer inte från rika föräldrar. Det är däremot 100% engagemang och att använde de förutsättningar man har.

Svenskar har mängder med framgångsrika personer och att hänga upp det bara på medaljer är för smalt. Räkna tex de svenska NHL-proffsen och i ligan under istället. Eller antalet golfproffs, allt på den lilla befolkning vi har. 

Jag skriver ingenstans att det är bra att föräldrarna gör så. Vissa sporter är sanslöst krävande och ungdomen kan komma helt fel ut. Eller, så avbryts satsningen utan trauman. Eller också satsar man inte alls, om man tycker riskerna är för stora. Det finns mängder med förlorade talanger där ute.

Sen vet jag inte om det är så sorgligt att 99% av de som satsar inte blir proffs. De har inte vad som krävs helt enkelt, eller så skadar de sig (det är dock sorligt), eller också fortsätter de idrotta på en annan nivå. Det sistnämnda gärna med att parallelt utbilda sig. Jag känner flera hockeyspelare som spelar i div 2 som läser universitetsutbildnings samtidigt, bara som exempel. De vet precis vilken nivå de är på, är sjukt starka i kroppen och har talang för alla möjliga sporter. Och skalle nog för en akademisk karriär och sörjer inte på något sätt att de inte hamnade i SHL eller NHL.

En vrålande sportpappa eller stenrika föräldrar är ingen garanti någonstans att barnen blir framgångsrika inom sport. Det är inte det som gör det, det krävs så mycket mer. Vilja och driv från individen själv samt en infrastruktur för just den sporten med tränare, ett vettigt förbund, juniortävlingar och en förälder som ger förutsättningar. Vilket det verkligen inte finns vare sig pengar eller tid för inom alla familjer. Det är inte rättvist på något sätt, vare sig hur talang fördelas eller ekonomiska medel.

Det har aldrig slagit dig att alla inte har samma förutsättningar?

Att helgerna kanske är den enda vila föräldrarna får?

Sport och andra fritidsaktiviteter för barnen, bör absolut prioriteras. Men om en viss sport eller aktivitet är väldigt dyr och / eller tidskrävande, är det inte alls säkert att det går ihop med familjens övriga liv, även om barnen gärna vill. Föräldrar ska inte behöva slå knut på sig själva för att få ihop vardagen, och det kan finnas andra syskon i familjen att ta hänsyn till.

I TS fall får ju pappan vara beredd att ta allt ansvar för sporten. Gör han det, borde barnen i alla fall få prova på, som jag skrev tidigare. Men fortfarande - vad vill barnen? Är det mest pappans dröm att de ska bli hockeyproffs eller vad det nu handlar om? Vissa föräldrar verkar tyvärr se sina barn som en förlängning av sig själva, inte som egna individer.

Det handlar inte heller om att offra sporten eller hobbyn åka och fika hos mormor, som du raljerade över tidigare. Det handlar om helheten.

For the record: Våra 12-åringar har alltid gillat att vara hos sin farmor och farfar ibland på helgerna. Pyssla, hjälpa till i trädgården, följa med på ärenden osv. Samt träffa mormor när hon är i sommarstugan.

Allas livspussel. Ingen i familjen ska behöva vända och vrida på sig för att hinna med. Men självklart är det föräldrarna som bestämmer, det är väl ingen kontroversiell åsikt. Ska 8-åringar bestämma hur familjen ska lägga upp tiden och pengarna?

Ja, man tycka det är synd om barnen, men livet är inte rättvist. Alla barn kan inte rida för alla familjer har inte råd. Alla barn har inte heller samma förutsättningar, dvs bor man i Skåne blir man inte en Stenmark. Åker inte föräldrarna skidor då lär man inte barnen det, det skadar inte barnen. 

När det gäller vår son så fick vi inte ihop det med arbetet samt syskon. Det är verkligen inte synd om honom. 

Själv höll jag på med en extremt dyr idrott under hela barndomen för att min mamma hade det som största intresse. Det var helt okej, men aldrig något jag brann för. Jag hade mycket hellre gjort något annat med all den tiden...

Det är dessutom viktigt även för barnen att umgås med släktingar, ha sovmorgon, få göra andra aktiviteter än bara sin sport.

Jag fattar inte hur familjer går med på att ha det som vissa beskriver sin vardag med barnens sportande som äter upp precis all fritid. 

Håller med.  Jag tror inte det är bra varken för föräldrar eller barn om föräldrarna utplånar sig själva för att barnen ska få hålla på med dyra och tidskrävande sporter. 
Har man råd, tid och intresse själv som förälder och barnet vill är det väl ok. 

Det är ju en sak om det är barnets eget brinnande intresse. Men om det är förälderns vilja, eller orimliga krav från sportklubben, då är det inte ett dugg okej.