Cartjan1 skrev 2024-12-01 00:42:44 följande:
Det enda jag kan hålla med om (ifall liknande hänt i vår vänskapskrets) är att ingen skulle tyckt det var konstigt fast då i relation till att han inte kom. Tror inte någon av oss skulle ha vandrat iväg i tankarna om att det skulle handla om oss och en ovilja att träffa oss när det står tydligt att det handlar om dödsfall och begravning. Tror ingen ens lyft på ögonbrynet även om själva begravningen hade varit en annan dag men den nya partnern tackat nej pga nyligen dödsfall i familjen.
Till ts, jag vill alltid ha och ge förståelse för att vi alla reagerar och tänker/känner olika men här är jag rädd att din egen besvikelse (som du har rätt att känna) faktiskt förblindar dig över den faktiska situationen. En person som stod din partner nära har dött - även om de personligt inte var nära så är de familj och varit en del av varandras liv under många år. Det är hans syskons partner det handlar om så även nära familjemedlem för inte bara din partner men även för föräldrar och eventuella andra syskon med familjer vilket gör det till en stor emotionell situation för många. För denna människa är det nu just denna dag begravning och din partner orkar eventuellt inte närvara på festligheter med människor han inte känner. Är det verkligen så konstigt att han inte orkar eller vill? Skulle du velat? Att riskera att bryta ihop bland främlingar? Att oroa dig för att ge ett dåligt intryck för att man inte är på topp? Försök sätt dig in att din bästa vän beskrev denna situation för dig men där hon/han var i din partners situation. Skulle du verkligen hålla med deras respektive att de borde vara glada, bita ihop och gå på fest? På detta tvivlar jag och därför så tror jag att du låter din besvikelse styra och springa iväg med dina känslor just nu. Att du ens drar upp att han borde meddelat dig tidigare om datum är ytterligare en indikation på detta. Du borde frågat tidigare för är det någon gång som en person har rätt att vara tankspridd och ha sitt fokus på annat så är sorgeperiod definitivt en av dem. Dessa kommentarer från dig plus den extrema frånvaron av empati inför din partners situation framställer dina tankar och känslor som väldigt egocentrerade - vilket jag absolut inte anklagar dig för att vara som människa men när man upplever stark besvikelse så är det lätt att fastna I sådana tankemönster.
Så det jag skulle rekommendera att göra är att håll inne denna besvikelse inför din partner-han har fullt upp med sina och sin nära familjs svåra situation nu. Ventilera istället med nära vänner om det känns tungt och ledsamt. Sedan har du en superb födelsedagsfest och orkar han komma så perfekt men gör han inte det så ha ändå en perfekt kväll och fira sedan ordentligt på tu man hand vid annat tillfälle.
Ja du har rätt, hat absokut fastnat i en negativ vuvbla av beavikelse. Sen kan jag inte påstå att det här äter upp mig och att jag gråter hela dagarna mwen jag är lite orolig. Min kille är generellt lite dålig på att minnas födelsedagar, han glömde nästan sin pappas t.ex för några månader sedan -hans bror ringde och påminde.
Om han stannar hemma eller hos sin syster för att han känner sig i dålig form - det kommer jag inte hålla mot honom. Han kommer få mitt stöd.
Jag nojar just nu mest om han inte kommer uppmärksamma min födelsedag alls. Jag krävet inget storslaget men bara något som visar att han tänker på mig.
Han har inte föreslagit något alternativt datum som vi kan fira bara vi tvä vilket jag ubte vet hur jag ska förhålla mig till. Det kan ske när som helst i närtid men att det sker är väldigt viktigt för mig.