Få min fru att vara kvinna igen

Vill du inte ha fler barn sterilisera dig! Risken finns att hon lutar till sig barn annars. Eftersom hon vet att du inte vill, ni gjorde en överenskommelse om barn nummer 3 men hon bryter ändå ihop när du vill sterilisera dig. 

Du säger att du knappt vågar ha sex med henne. Det är bara att du säger till henne att spiral är inte 100% och att du vet att du känner dig klar med barn och att du har bestämt att du vill sterilisera dig. Säg också att ta ken på att det kan bli barn gör att du knappt vågar ha sex.

Jag skäms över detta men delar med mig i hopp om att de kan få andra män att tänka till. Jag gjorde ett fruktansvärt övertramp. Jag slutade med P-piller utan att tala om det för mitt ex. För jag ville så gärna ha barn men han ville inte. Men han fick reda på detta och tog upp det till diskussion. Jag skämdes något så fruktansvärt (vilket jag förtjänade såklart). Jag ångrade djupt att jag gjorde så och jag är glad att det inte blev barn då. Hade vart fruktansvärt att leva med det hela livet, att man lurat till sig ett barn. Sen blev det barn ändå men det var vi båda med på. 

Jag förklarade för min fru att nu var det dags för sterilisering, hon sade nåt om att det borde varit ett gemensamt beslut men det var det inte, min kropp liksom. 

Bara gör det så får ni ta konsekvensernas sen.

Ja precis, då är de inte beroende av sina föräldrar 24/7.
Att hälsa på hos mor- och farföräldrar och sova över borde inte vara något problem.

Det låter som att hon behöver släppa sargen. Att inte låta morföräldrar eller farföräldrar bygga relationer med barnen låter väldigt osunt. att göra sig själv så oumbärlig för barnen låter solklart som ett osunt kontrollbehov. All respekt för att hon är underbar mamma men jag tror hon gör barnen en björntjänst. Ok om de var bebisar ? men hur 17 ska det bli när navelsträngen ska klippas sen?
terapi!

Känner igen det här från en bekant.

Pappan var nöjd vid tre barn men sterilisera sig inte eftersom att frun blev så ledsen av det. Sedan blev det tre barn till som var 100% hennes beslut och där han varje gång hotade med men inte genomförde skilsmässa. 

Kärleken till barnen är kvävande och nu som vuxna så pratar hennes barn inte alls positivt om sin uppväxt. De har inte mått bra av det kontrollerande beteende hon haft och inte heller av ansvaret de känt att hennes lycka bygger på.dom.

Att huset har styrts av hennes känslor istället för barnens behov har skapat en ilska mot deras mamma som de inte kan släppa. 

Ytligt  sett en fantastisk mamma som gör allt för sina barn, men fakta ät att hon varit en självisk mamma som förnekat sina barn upplevelser för hennes egen skull.

Först och främst gällande sterilisering så är det inte alls ett gemensamt beslut utan ett personligt. Precis som du inte kan tvinga din fru att sterilisera sig så kan hon inte tvinga dig att inte göra det.

Kräv att beslut tas utifrån barnen och inte utifrån henne. Om hon inte klarar det så kräv att hon går i terapi för att lära sig att sätta andra människors behov framför sina egna.

Jag tycker mest hon låter neurotisk och kontrollerande, inget direkt positivt i det.

Det är såna mammor vars barn inte kan laga mat eller tvätta och inte ens vet vad jämförpris är när de flyttar ut, för morsan curlar hela vägen. Min son har just flyttat ut och delar lägenhet med en kompis som är 20 men som han måste lära "allt".

Vår son har fått en tidig och nära relation med de föräldrar som engagerade sig, och tur var det för nu finns inte hans farföräldrar mer.  Han fick börja navigera åt oss på flygplatser när han var 8 år, laga sin egen lunch ibland från 12 om han var hemma från skolan och lindrigt förkyld, städa gästtoan innan vi får gäster och sova borta på läger, resa med en kompis familj osv. Det gjorde honom till en trygg, hjälpsam och självständig ung man som tacklar att välja elavtal och säkra sommarjobb utan att tveka.

Andra vänners barn sitter fast i mammas kjolar fortfarande och det är nu vid 20+ ett fasligt sjå att få dem att börja ta vuxenansvar, välja någoit att göra eller flytta ut.

Vadå 100% hennes beslut, det var väl ändå han som gjorde henne gravid?

Jo jag håller med .. Min mamma var sån, hon ville inte lämna bort oss till nån. Farmor och farfar fick aldrig passa oss fast de ville och hennes föräldrar gick bort tidigt (morfar innan jag föddes) bodde väldigt långt bort innan. 

Jag flyttade hemifrån redan när jag var 18 eftersom jag fick barn då men mamma har varit extremt kontrollerande även när jag är vuxen. Jag var ensamstående länge och behövde mycket hjälp av henne med barnpassning , gav henne pengar för det för att hon inte skulle använda det mot mig men det gjorde hon ändå. När jag var 30+ och träffade min nuvarande partner som jag väntar mitt andra gemensamma barn med nu blev det katastrof. Hon kom inte överens med honom och hämnades med allt möjligt , socanmälningar och gud vet vad. 

Nu har det lugnat ner sig lite när jag har sagt att jag kommer bryta helt med henne och att hon inte kommer få träffa mina barn om hon fortsätter ..men det var en mardröm. Säger inte att det kommer bli så med TS fru, det hoppas jag verkligen inte men för mig ringer det varninsklockor när jag läser om sånt .. det känns inte 100% hälsosamt. Barn mår oftast bra av att ha fler vuxna i sitt liv. 

Jag har själv ammat barnen länge och visst kan det kännas jobbigt att lämna bort när de är små men jag vill inte bli som min mamma och jag är en person också, inte bara mamma, jag mår bättre av att träffa vänner och göra saker utan barnen ibland. Lämnar inte till vem som helst men far och morföräldrar som jag litar på. 

Tack så jätte mycket för alla era svar, ni gav mig pepp att ta upp detta med frun igår kväll. Vill förtydliga att våra barn inte är supersmå, 10, 8 och 6 år. 

Jag tog en ny infallsvinkel i dialogen, ur barnens perspektiv. Att vi som föräldrar också har ett ansvar att hjälpa dem bli självständiga och få utveckla relationer utanför vår kärnfamilj. Jag sa att hon är en fantastisk mamma och att jag längtar efter att få tillbringa mer tid tillsammans med henne för att stärka vår relation till varandra i våra roller som man och hustru. 

Hon blev först väldigt arg och ledsen, men vek sig och gick med på att låta barnen sova borta en natt då och då OM barnen själva vill.

Tyvärr kom hon med ett krav/motargument. Att hon nu kompromissar och att jag då bör göra detsamma, hon vill verkligen ha ännu ett barn tillsammans med mig. Hon säger att hela hennes kropp värker efter att få vara gravid och få ett barn till. En liten sladdis som hon kallar det. Hon vet att jag inte vill och hon vill absolut inte få ett barn till bara för att (läs med någon annan) utan hon vill att vi ska gå igenom det tillsammans en gång till. Hon sa att om jag gör detta för henne så stöttar hon mitt beslut angående sterilisering. 

Jag lovade att tänka på saken och vi ska prata på lördag då vi har barnvakt några timmar mitt på dagen (mitt i en köksrenovering så vi ska måla matsalen).

Det blir ett bra samtal överlag, men jag är väldigt förvirrad just nu 

Håller med, efter första gången, barn nr 4, borde han fatta att han inte kan lita på henne. Antingen lämnat eller steriliserat sig. Han får  skylla sig själv.