Få min fru att vara kvinna igen

Jag tror att det skulle vara bra för er att gå i parterapi, men även för henne enskild terapi. Hon måste acceptera att det inte blir fler barn (iaf med dig) och även försöka hitta ett rimligt förhållningssätt till föräldraskapet. Hon säger att terapi inte kommer ändra hennes inställning, men hon behöver stöd i att accePetra läget, för det kommer ju inte att ändras.

Hon låter väldigt kontrollerande och faktiskt lite osund. Barnen kommer ju att bli mer och mer självständiga och det kan knäcka henne helt när hon inte behövs på samma sätt. Risken är också att barnen inte får utrymme att utvecklas till självständiga individer.

Du skriver att hon fått kompromissa, men när det gäller barn måste det alltid vara den som inte vill ha fler som har företräde. Hennes val i så fall är ju att hitta någon annan att skaffa fler barn med (och träffa sina befintliga barn varannan vecka).

Tror du behöver ta upp det igen då hon trots att hon vet vart du står fortsätter att prata om fler barn och du till och med tror att hon kanske blir gravid ändå mot din vilja. Personligen tycker jag du ska sterilisera dig och så får ni ta det därifrån. I sådana här situationer är ju familjeterapi utmärkt och även enskild terapi för henne för att hon ska få hjälp att både släppa kontrollen om barnen och hitta sig själv.

Du får ju vara tydlig med att du inte vill ha fler barn. Börja där.

Det behöver inte vara så att hon flyr ifrån något eller bero på en dålig relation.
Bara för att det var så för dig behöver det inte vara så för alla andra.

Är barnen små så är det väl heller inte så konstigt eftersom de inte klarar sig själva på samma sätt som äldre barn gör. Jag har svårt att se problemet i en engagerad förälder.

Själv växte jag upp med två föräldrar som visade kärlek till varandra men som även var väldigt engagerade i oss barn, och vi gjorde allt tillsammans som familj. 

Om man blir så tvungen att alltid ha kontroll på sina barn så kanske det ligger nåt mera bakom. Är hon rädd för att lämna dem ifrån sig till barnvakter? Känner hon sig som en dålig förälder i så fall, eller har får hon katastroftankar när dom lämnas bort? Risken med att vara för mycket förälder är väl att man i det långa loppet tappar bort sig själv och sina egna behov. Barnen kommer ju växa upp och då tror jag man behöver frigöra sig lite grann från dem under tiden det pågår. Annars kan det nog bli depression lite senare. Och sen är det väl också bra för barnen att frigöra sig från föräldrarna och se lite annat (som att hälsa på och sova över hos mor- eller farföräldrar). 

Det är din kropp som du gör vad du vill med.

Och i värsta fall kan man väl reversera det? Men det får man tänka på när ni är överens om fler barn. Men som det är nu vill du inte och då får du ta ditt ansvar för det. Jag skulle göra det utan att tveka. Om du vet var du står så har du inte lurat henne heller. Du behöver inte tala om det en gång till.

Om HON vet var du står, ska det stå.

Och det är väl utmärkt att sterilisera sig nu när spiralen måste bytas snart. Men egentligen måste du inte säga något en gång till. Man skaffar inte barn mot den andres vilja så om hon skulle strunta i skydd nu medan hon låter dig tro att hon är skyddad så vad ska hon göra? Det är ju inte så att hon kan börja diskutera varför det inte blir några barn, om hon sagt till dig att hon är skyddad. Som sagt jag skulle i din sits sterilisera mig utan att tveka.

Har hon överhuvudtaget några andra intressen och hur har hon det med vänner?  Barnen är ändå så pass stora att det finns tid över till annat . Vad gör hon tex när du själv tillbringar tid med barnen? 

Kan ju också vara så att gå upp helt i barnen kompenserar en viss ensamhet, dåligt självförtroende och åldersnoja . 

Hur är hon i övrigt?  Kreativ?  Påläst? Finns det kanske outnyttjade resurser hos henne som nånstans pyser ut lite osunt kring barnen ?  Vill hon känna sig engagerad och nyttig och använda hjärnan  kanske det egentligen borde vara bättre att gå upp i arbetstid istället för tvärtom?  Ledig tid skulle kunna spenderas på en kvällskurs eller gymmet? 

Jag känner att det vore en idé att faktiskt utmana henne lite och ställa krav på henne.  

Just nu känns det som att du kompromissar om allt medan hon glassar runt och leker Hollywoodfru med noll krav. 

Tror det mest handlar om kontroll. Vi har pratat om det och hennes argument är:

"Barnen är bara små en gång i livet. Jag skaffade inte barn för att lämna bort dom. Ingen känner våra barn så bra som jag gör. Barnen ska veta att de alltid är prioriterade framför allting annat!"

Samtidigt har vi båda föräldrar som längtar efter att få bygga relationer med våra barn, och barn som gärna vill sova över hos sina mor- och farföräldrar, men frugan säger nej. Det blir svårare och svårare för henne då barnen är äldre. 

Kan ni fatta att hon och jag inte tillbringat EN ENDA natt tillsammans utan att barnen varit i samma hus!? Hon väljer att stanna hemma om aktiviteten innebär att barn inte kan delta (tex bröllop). Vid ett bröllop hade vi min mamma med, men frugan gick till hotellet titt som tätt för att kolla till dom och gick hem klockan 21 för att natta och själv sova. 

Hon är en fantastisk mamma. Bara önskar att få se en glimt av den kvinna hon en gång var. 

Hon har ett fåtal nära vänner, de umgås främst tillsammans med barnen. Någon gång per år ses de utan barn, men frugan kommer alltid hem tidigt på kvällen. Försökt peppa henne att stanna ute länge eller checka in på hotell men det vill hon inte. När jag är själv med barnen så hör hon inte av sig lika mycket som när vi har andra barnvakter. 

Hon är en perfektionist och extremt kreativ. Men får utlopp av det i både sitt arbete och här hemma. Det enda jag kan se skulle kunna vara osunt är just hennes kontrollbehov och att allt ska vara så perfekt. Hon upplevs inte stressad eller överarbetad. Hon har gott om tid för återhämtning och tar sig den tiden. 

Tycker om din idé att ställa krav och utmana henne. Hur tänker du då? Några idéer?