Överklaga soc beslut.

Nu har jag inte läst alla sidor i tråden, men kan ge lite input som föredetta socialsekreterare för barn och unga. Jag tycker den klientgrupp som beskrivs här var den sorgligaste. Personer med intellektuella funktionsnedsättningar som verkligen älskar sina barn över allt annat, men som inte har förmågan att förstå varför barnen blir omhändertagna och inte heller har möjlighet att med stöd kunna utveckla sin föräldraförmåga. Det är verkligen sorgligt.

Min erfarenhet av föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar är att de ofta har svårt att förstå barnens behov. Dels att förstå vikten av varierad och hälsosam kost men också vikten av känslomässig närhet, bekräftelse och vikten av att ha rutiner och struktur, sköta hygien, sovtider osv. De har sällan problem att "se till så barnen överlever", men det är inte allt i föräldraskap. Som förälder ska man kunna bemöta sitt barn, prata om svåra saker, sätta gränser på ett bra sätt och kunna vara ett stöd för sina barn. Lösa syskonkonflikter osv.
Det jag sett hos föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar är att de ofta blir "kompis" med sina barn. De har svårt med gränssättning så barnen är vakna för sent, det är svårt med att motivera barnen till t ex dusch/bad, ofta blir det lätt och onyttig mat som smörgåsar till middag och kläder som inte är anpassade efter vädret. Detta görs inte av ondo, utan för att man vill vara snäll mot barnet som inte vill ha den tjocka jackan på vintern eller som vill ha smörgås till middag. Vad jag märkt är att föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar ofta är väldigt "lama". De har ingen motor, försiktiga, vågar inte sätta gränser, blir väldigt stressade av trots och är väldigt tafatta i sitt föräldraskap. Varit med om föräldrar som lämnat sitt spädbarn gråtandes för att de blir stressade när mat och hålla i famnen inte funkar och de blir oroliga och stressade för verktygslådan är slut och då "stänger de av" istället och låter barnet gråta. Man låter små barn klättra på köksbänken där man lämnat knivar framme, barn som kastar pålägg på alla plana ytor i hela huset för att föräldrarna inte vet hur de ska gränssätta, tovigt hår för att man har svårt att hantera hårömhet och blir stressad och orolig när barnet blir ledsen, smutsiga kläder för barnet vill ha sin favoriterna vecka ut och in. Har också haft föräldrar som har svårt att hantera sitt eget humör. Både aggressioner men också ledsenhet. Föräldrarna blir själv lite som barn och storgråter vid motgångar, kan få utbrott liknande treåringar där de kastar saker eller rent av lägger sig på golvet och skriker t ex. Det är svårt att planera vardagen, att få till fungerande rutiner, struktur och att kunna vägleda sina barn.

Du beskriver att mamman gått särskola och har svårt med att passa tider, ta emot information osv. Hur blir det i praktiken? Jag tänker hur tar hon emot information vid föräldramöten, utvecklingssamtal? Hur funkar kommunikationen med andra föräldrar? Om barnen är hos kompisar, hämtar hon i tid då? Hämtar hon i tid från förskolan?
Hur hanterar hon konflikter? Vad har hon för typ av personlighet och föräldraskap? Hur är pappan? Socialtjänsten har ju någonstans bedömt att han inte kan väga upp mammans svårigheter heller. Det kan t ex handla om att han vet om mammans svårigheter men ändå väljer att lämna barnen med henne. Hade t ex en familj där pappan stod för struktur, rutiner, fixa mat osv och generellt hade en god föräldraförmåga men han jobbade oregelbundna tider och mamman fixade inte nattning, att lämna i tid på förskolan, att hjälpa med läxor osv så det var det 9-åriga barnet som fick ta hand om syskon, borsta tänder, ge kvällsfika och natta syskon för att mamman satt och tittade på TV när pappan jobbade. Det blir ju brister från pappans håll då också som tillåtet detta. 

Det är jätte sorgligt när man har familjer vars brister tyvärr är så omfattande att barnen behöver bo i familjehem och att föräldrarna saknar den mentala förmågan att förstå varför detta skett. Dessa föräldrar älskar ofta sina barn på ett så innerligt och rent sätt som är svårt att förstå för en normalbegåvad person, men kärleken räcker inte för att väga upp en i övrigt bristande föräldraförmåga.

Nu har jag inte läst alla sidor i tråden, men kan ge lite input som föredetta socialsekreterare för barn och unga. Jag tycker den klientgrupp som beskrivs här var den sorgligaste. Personer med intellektuella funktionsnedsättningar som verkligen älskar sina barn över allt annat, men som inte har förmågan att förstå varför barnen blir omhändertagna och inte heller har möjlighet att med stöd kunna utveckla sin föräldraförmåga. Det är verkligen sorgligt.

?

Man undrar hur barnen har det i familjehemmet och vad barnen fått höra kring omhändertagandet. Soc och familjehemmet borde ju jobba för att barnen ska ha kontakt med sina föräldrar. Inte för ett skiljande.

Så skönt. Steg i rätt riktning.

Vilka märkliga svar du fått. Tycker det är fint att du har så nära relation med grannen att de anförtror sig till dig. Har själv sådana grannar och de är guld värda.
 
Förstår att det måste kännas förtvivlat och överväldigande att få ta del av detta och inte kunna ge det stöd de behöver. Och bara kunna titta på när familjen faller isär. 

Samtidigt undrar man vad som pågår. Hål i en tröja eller överbliven  läsk till frukost är inte hela världen. Inga strider jag skulle tagit med mitt barn. Det känns som att det måste finnas mer som soc reagerar på. Som jag kanske missat när jag bläddrade igenom tråden? Eller som soc fått syn på, men inte förmedlat.

Sen fattar jag inte varför de inte har umgänge. Och varför de inte får säga till barnen att de är saknade. Man undrar hur barnen har det i familjehemmet och vad barnen fått höra kring omhändertagandet. Soc och familjehemmet borde ju jobba för att barnen ska ha kontakt med sina föräldrar. Inte för ett skiljande.

Har inga råd om hur familjen kan göra eller hur du kan stötta. Men kände att jag ville skriva några rader ändå. 

Det jag har svårt att förstå är varför barnen bara får träffa föräldrarna en gång i månaden och varför mamman uppmanas att inte prata med barnen om att de är saknade.

Och varför har det gått ett halvår (väl?) utan att barnen har tillåtits ha kontakt med mor- och farföräldrar. 

Jag har ju på flera sätt tagit TS parti, om man kan säga så, i den här tråden. Men inte för att jag är bombsäker på att omhändertagandet är fel utan för att jag tycker att det låter som att socialsekreteraren brustit i bla bemötande. Tyvärr känner jag ju igen mycket från min egen kontakt med soc (som orsakades av en helt felaktig orosanmälan). Bemötandet var allt annat än respektfullt och så gott som ingen hänsyn togs till hur barnet mådde. 

Vi har en mycket rättsosäker situation när det kommer till Socialtjänstens befogenheter. Det borde finnas ett sätt för föräldrar att få bedömning gjord av en annan instans utan att i samband med det riskera att förlora vårdnaden om sina barn. Även om barnen i tråden behöver ett familjehem ska de och deras föräldrar inte behöva stå ut med att bli behandlade hur som helst.