Ekonomi påverkan på uppväxten

Uppväxt på en bondgård under 90talet som så många andra i princip gick i konkurs. Det dåliga ekonomiska tänker mina föräldrar, främst mamma som drev gården själv i slutet, har varit så skadligt för mig och mitt liv. 

Det är ju en sak att ett företag går dåligt men mamma mådde extremt dåligt psykiskt, vi hade svårt att köpa mat, en gång kom en man från kronofogden och jag fick säga att mamma inte var hemma. Det var ofta som grannar ringde och ville ha pengar men jag fick säga att mamma inte var hemma för mamma sket i att svara i telefonen och gick och gömde sig. Var ett mycket nervöst barn.

Hur det påverkar? Det genomsyrar ALLT. Ekonomi är psykologi.
Jag shoppar för att bli lycklig, för att äga saker är en slags åstadkommelse i min hjärna. Jag har låtit så mycket pengar genom åren bara rinna rakt igenom och ut igen. Det påverkar ju allt annat. Fattig blir fattigare. 

Det var en förrens jag lyssnade på RikaTillsammans- podden om boken "rich dad, poor dad" (i ålder 33år!!😱) som jag insåg hur mina tankemönster blivit skadade. Har en telefonfobi pga det. Eftersom man kunde beställa mat från Arla och det bara drogs på inkomsten från mjölken så hade vi som tur var gott om mat. Min sambo hade inte lika tur och har lite av ett matberoende som följd. Det har också gjort att vi fick vår son nu vid 39år ålder eftersom ingen av oss kunde sätt ett barn till världen utan en trygg ekonomi. Vi har båda valt jobb med stort efterfrågan så vi aldrig blir arbetslösa. 

Önskar jag att det var annorlunda? Stort JA på den. Jag önskar att jag fick ett sunt ekonomiskt tänk med sparande och att investera. Mamma tror fortfarande att pengar växer på träd så hennes sambo sköter all ekonomi. Pappa var väldigt sparsam och kunde lägga undan  pengar trots fattigpension och att han ägde en bil. Önskar dock att han lärt mig sitt tankesätt. Men han har ju iaf visat vägen. Men det mesta har jag lärt mig helt själv. Om man ska se det från en positiv sida har ju det också lärt mig hur man absolut inte ska göra. 

Tyvärr är det ofta det går i arv, ens sätt att tänka kring ekonomi. Det är kanske ok att växa upp fattigt men föräldrarna har ett stort ansvar att inte lägga det på barnen och att lära sina barn god ekonomi och ekonomiskt tänk. Jag har iaf gjort mitt bästa för att mitt barn inte ska upprepa historien.

Alltid bråk om pengar. Mamma köpte upp allt. Vi hade inga fritidsintressen vi fick hålla på med. Fick leka i trädgården. Bodde på landet så kunde inte direkt ta mig till vänner heller själv 

Har en liknande bakgrund som ovan men mina föräldrar skötte ekonomin. Trots att vi inte saknade något var det ständigt bråk om pengar.
Det jag lärde mig var dels att spara och alltid ha ett kapital för att inte bli beroende av andra. Och dels att aldrig gräla om pengar utan rätta mun efter matsäcken.

Tråkigt att höra. Väldigt intressant att läsa. Som jag förstår det var det värsta för dig hur ekonomin påverkade din mamma psykiskt? Sen fick du det dåligt då hon inte agerade fel pga hur hon hade det? 

Vi hade väl inte jättebra med pengar, men ändå allt vi behövde. Det var mer att vi bara åkte utomlands två gånger under min uppväxt, samma med fjällen, det var först under tonåren som jag började åka skidor. Vet att pappa hade dubbla jobb en period. De har sagt nu när vi är vuxna att de inte hade råd att köpa vin på helgen. Vi åt typ aldrig ute och aldrig oxfilé och liknande mat. Men vi hade fritidsintressen, jag red och brorsan spelade hockey så alla pengar lades väl på det. Och på att renovera vårt hus.
De var ekonomiska och prioriterade rätt och det är väl främst det som jag fått med mig. Och inget behov av lyx, jag åker tex hellre på semester och bor enkelt och billigt än att inte göra det alls. 

Vad bråkades det om ifall ekonomin sköttes och ni inte saknade något?

Tycker du det var bra lärdomar? 

Vi hade aldrig brist på pengar när jag växte upp och det var aldrig bråk om pengar.
Jag har ett avslappnat sätt attt hantera pengar. Jag använder det jag tycker jag behöver och investerar resten.
Mina föräldrar betalade mina studier så jag slapp ta studielån. 

Mima barn får ta lån. Men de har fått ett par hundratusen var i startkapital och vi har betalat körkort och språkresor och liknande. De har inte behövt arbeta under gymnasiet , istället satsat på studierna. Vi betalade allt de behövde inklusive allt med studenten 

Det där är ett svårt ämne och alla påverkas säkert olika, jag skulle tro att ens föräldrars syn på det och hur de kommunicerar runt det är väldigt viktigt. Jag växte upp med en ensamståande mamma utan körkort och bil och vi hade det rätt tufft. Jag började jobba på sommar och jullov redan när jag var 13 och jag minns i alla fall två somrar då hela min sommarlön gick åt till att hjälpa betala av obetald hyra. Att åka på semestrar och liknande fanns inte på bordet under min barndom, jag fick mycket avlagda kläder ifrån större barn i området då deras mamma kände min, det var inte alltid kul.

Jag lovade mig själv redan i den ålder att "Jag ska inte a det så är när jag blir vuxen"

Jag är 48 år.

Det verkar som du är nöjd med hur ni hade det ekonomiskt? Att du fick en bra miljö även om ni kanske inte kunde göra så många utlandsresor. Får även känslan att du tycker lyx är överdrivet stämmer det? 

Ser du några negativa aspekter med att växa upp så?