Hur välbärgade var din familj när du växte upp?
Räckte knappt maten tills lönen kom? Eller var det mer frågan om man fick lägga 800kr på nya skor när man redan har 3 andra par?
Vad fick familjens ekonomi för konsekvenser för dig då? Vad får det för konsekvenser för dig nu?
Är det något du önskar dina föräldrar hade gjort annorlunda gällande ekonomi när du var liten?
Tyvärr så har jag hört många vuxna skylla sina egna ekonomiska och utbildningsmässiga tillkortakommanden på föräldrarna. De fick inte tillräcklig kunskap hemifrån, eller de fick ingen startsumma, osv osv.
Man kommer till en punkt som ung vuxen när man måste börja tänka för sig själv och inte längre kan skylla på föräldrarna.
Hade ekonomisk trygghet, men levde väldigt fattigt/snålt/enkelt. Så har aldrig oroat mig för pengar så men verkligen inte fått allt jag vill ha.
Nu som vuxen är väl konsekvensen att jag vet hur man lever väldigt enkelt men jag gör inte det, man lever bara en gång och jag VILL lägga pengar på sådant jag gillar, presenter och mitt barn. Vill leva gött. Men ser också till att ha marginaler så att våra basutgifter inte är för höga. Utan att det finns utrymme för att kunna vars obekymrad i övrigt om pengar och ta det lite som det kommer.
Vi är 3 syskon i familjen, med 2 år mellan varje barn. Våra föräldrar var låg-medelinkomsttagare då mamma jobbade i hemtjänsten och studerade sedan först på folkhögskola och därefter till lärare. Pappa arbetade inom industrin som maskinoperatör.
Vi bodde i ett hyfsat stort hus som kostade multum i uppvärmning bland annat, och båda mina föräldrar var inte särskilt bra på ?ekonomi? överlag, man köpte gärna mat, mycket mat. Inte onödiga prylar i sig, men en del dåliga affärer gjordes, samtidigt som man ville ge 3 barn allt de ville ha. Med det sagt är vi långt ifrån bortskämda, men mina föräldrar har aldrig förstått känslomässig kärlek utan har istället försett oss med materiell kärlek. Alltså kärlek genom att få saker.
Denna uppväxt har lett till känslomässig och ekonomisk stress för min del, och att jag ?kväver? mina egna barn med emotionell kärlek. Jag har också fått växa upp med skam och skuldkänslor som att det är mitt fel för att jag har kostat och velat ha saker.
Det fanns gånger, har jag fått veta i vuxen ålder, som farföräldrar fick betala mammas och pappas räkningar och lån för att pengar fanns inte.
Mat fanns alltid, men ja?
Hade ekonomisk trygghet, men levde väldigt fattigt/snålt/enkelt. Så har aldrig oroat mig för pengar så men verkligen inte fått allt jag vill ha.
Nu som vuxen är väl konsekvensen att jag vet hur man lever väldigt enkelt men jag gör inte det, man lever bara en gång och jag VILL lägga pengar på sådant jag gillar, presenter och mitt barn. Vill leva gött. Men ser också till att ha marginaler så att våra basutgifter inte är för höga. Utan att det finns utrymme för att kunna vars obekymrad i övrigt om pengar och ta det lite som det kommer.
Det där är en sak som tynger mig faktiskt. Jag växte upp rätt rikt och den levnadsstandarden mina barn får hos mig som ensamstående förälder når inte upp till vad jag är van vid på långa vägar. Är höginkomsttagare men jag hade behövt tjäna det tredubbla för att kunna närma mig att kunna ge barnen det jag vill. Har nästan konstant dåligt samvete för det, vilket är korkat men jag har svårt att låta bli.
Jag hanterar pengar väl, har köpt bostäder som ökat mkt i värde, sparar det som går men just nu är det svårt pga ränteläget. Har inte haft råd att resa med barnen dom senaste åren men jag har alltid betalat för att dom ska kunna syssla med sina intressen, har skaffat dom bra saker så det har jag kunnat. Och lägger mkt tid på att prata med dom och göra saker tillsammans.
Är inte helt säker att jag hade skaffat barn om jag hade vetat att jag skulle separera när dom var så små och vara i stort sett deras enda förälder.
Det där är en sak som tynger mig faktiskt. Jag växte upp rätt rikt och den levnadsstandarden mina barn får hos mig som ensamstående förälder når inte upp till vad jag är van vid på långa vägar. Är höginkomsttagare men jag hade behövt tjäna det tredubbla för att kunna närma mig att kunna ge barnen det jag vill. Har nästan konstant dåligt samvete för det, vilket är korkat men jag har svårt att låta bli.
Jag hanterar pengar väl, har köpt bostäder som ökat mkt i värde, sparar det som går men just nu är det svårt pga ränteläget. Har inte haft råd att resa med barnen dom senaste åren men jag har alltid betalat för att dom ska kunna syssla med sina intressen, har skaffat dom bra saker så det har jag kunnat. Och lägger mkt tid på att prata med dom och göra saker tillsammans.
Är inte helt säker att jag hade skaffat barn om jag hade vetat att jag skulle separera när dom var så små och vara i stort sett deras enda förälder.
Vi är 3 syskon i familjen, med 2 år mellan varje barn. Våra föräldrar var låg-medelinkomsttagare då mamma jobbade i hemtjänsten och studerade sedan först på folkhögskola och därefter till lärare. Pappa arbetade inom industrin som maskinoperatör.
Vi bodde i ett hyfsat stort hus som kostade multum i uppvärmning bland annat, och båda mina föräldrar var inte särskilt bra på ?ekonomi? överlag, man köpte gärna mat, mycket mat. Inte onödiga prylar i sig, men en del dåliga affärer gjordes, samtidigt som man ville ge 3 barn allt de ville ha. Med det sagt är vi långt ifrån bortskämda, men mina föräldrar har aldrig förstått känslomässig kärlek utan har istället försett oss med materiell kärlek. Alltså kärlek genom att få saker.
Denna uppväxt har lett till känslomässig och ekonomisk stress för min del, och att jag ?kväver? mina egna barn med emotionell kärlek. Jag har också fått växa upp med skam och skuldkänslor som att det är mitt fel för att jag har kostat och velat ha saker.
Det fanns gånger, har jag fått veta i vuxen ålder, som farföräldrar fick betala mammas och pappas räkningar och lån för att pengar fanns inte.
Mat fanns alltid, men ja?