Hur välbärgade var din familj när du växte upp?
Räckte knappt maten tills lönen kom? Eller var det mer frågan om man fick lägga 800kr på nya skor när man redan har 3 andra par?
Vad fick familjens ekonomi för konsekvenser för dig då? Vad får det för konsekvenser för dig nu?
Är det något du önskar dina föräldrar hade gjort annorlunda gällande ekonomi när du var liten?
Jag växte upp på sent 70-tal och 80-tal i en arbetarklassfamilj. Vi hade ett fint hus för min morfar var murare och hade byggt det själv. Vi hade aldrig brist på mat, men absolut inget överflöd. Restaurang gick man på när man firade något, och det var en handfull gånger under min uppväxt. Fika på stan kom inte på fråga - skulle man fika tog man med sig en termos kaffe och hembakade småkakor eller kex, och saft i en gammal sirapsflaska till oss barn. Vi plockade fläder för att göra saft och nässlor till soppa. På sommaren cyklade vi 1-1,5 timmar för att komma till stranden. Tröjor stickades och kläder lagades. När pjäxorna och skridskorna blivit för små bytade man dem på stora bytardagar. Vi åkte på semester utomlands några enstaka gånger, men semestrade mycket i Sverige där vi hälsade på släkt och vänner. Vi tog aldrig in på hotell, utan man klämde ihop sig hos varandra, folk sov på madrasser och soffor överallt. Vi var ute i skog och mark, åkte kollektivt, ibland bodde på vandrarhem där man trängdes med de andra gästerna i köket under prat och skoj. Jag vet att mina föräldrar ibland suckade avundsjukt åt dem som hade överflöd, men jag kan inte önska något annat av min uppväxt. Vi nöjde oss med vad vi hade och var alltid kreativa. Jag tror att det har hjälpt mig mycket i livet att vara tacksam, att inte leta lycka i prylar och vara till freds.
Det kanske beror på det där med relativ fattigdom. Har man märkbart mindre än andra så mår man dåligt (även om man inte har lite egentligen, men mindre än andra). Så var det inte för oss. Visst, vi hade många rika nära oss, men de allra flesta i vår släkt och alla vänner hade liknande situation. Vi barn hade roligt tillsammans för vi hade liknande förutsättningar. Jag var tex aldrig den enda som inte varit utomlands på semestern. Tvärt om, vi som stannade hemma hittade på massa grejer tillsammans hela sommarlovet, även om det bara var att dra runt i kvarteret, medan de få som åkte bort kom utanför.
Jag pratade faktiskt med min syster om det här för inte så länge sedan. Hon är lite äldre än mig, men minns också barndomen som bara lycklig, för att hon fick vara med föräldrarna överallt. Vi hade ju inte så mycket aktiviteter själva utan fick åka med på föräldrarnas. Föräldrarna hade alltid tid med oss. Föräldrarna träffade vänner och hade fester och vi lämnades inte bort till barnvakter utan barnen satt i något hörn och åt godis tills de somnade på golvet, sen bar föräldrarna hem oss över axeln mitt i natten. Jag förstår att det låter helt galet idag, men det där att vi fick vara en naturlig del av våra föräldrars liv tror jag var grundläggande för att vi skulle känna oss önskvärda och välkomna. Även det där att vi åkte till vänner på semestern gjorde att vi fick ett stort nätverk runt oss, av vuxna som såg efter oss. Vi hade tid att bara vara, själva och med andra, och använda vår fantasi och kreativitet. Och så klart, att våra föräldrar var nöjda med vad vi hade (för det mesta) smittade ju av sig till oss.
För mig var det så konstigt, att jag levde i villfarelsen att vi var fattiga. Jag accepterade det, det var som det var. Inte så att jag fick svälta - DET var min mamma väldigt bra på, att laga en tillräcklig och näringsrik kost, ta vara på vad naturen gav o.s.v.. Och jag hade alltid rätt kläder och skor för årstiden och så, även om de kunde vara begagnade och "omoderna" enligt mina klasskamrater (inte så kul). Men det var mycket jag missade som andra fick göra för att vi "inte hade råd".
Sedan lämnade min föräldrar ett arv efter sig till mig på ett sjusiffrigt belopp, och det var såklart på ett sätt en positiv överraskning. Men jag undrar ändå hur de tänkte? De HADE alltså alla dessa pengar, men ändå kunde jag inte gå på ett kalas för vi "hade inte råd" med en present eller en kalasklänning, likaså fick jag aldrig ha ett kalas, jag kunde inte följa med på skolresan för "vi hade inte råd" att köpa ryggsäck, sovsäck och liggunderlag, jag kunde aldrig ha de där moderiktiga jeansen som andra hade, en tid var jag tvungen att ha på mig en begagnad collegetröja med ett annat flicknamn än mitt på... och naturligtvis fick jag inte åka på språkresa som många av mina klasskamrater fick. Jag lärde mig aldrig åka skidor för vi "hade inte råd med" några skidor eller en resa till en skidort... o.s.v. o.s.v..
Saker som hade betytt mycket då. Det här har tyvärr fått mig att se mina föräldrar i ett lite annorlunda och olustigt ljus efter deras död.
Jag bodde hos mamma och vi behövde inte oroa oss för pengar. Vi åkte på flera resor varje år och jag fick mycket materiellt. Dock var det ingen trygg uppväxt på grund av andra skäl.
Nu är jag långtidssjuk och jag har ingen inkomst alls. Vi lever på min mans lön och har det knapert. Jag önskar att det vore annorlunda, men det är som det är. Det kommer bli intressant att läsa tråden!