Vem ska köpa kläder?

De träffas 4-5 ggr per vecka.

Så att du inte blir anklagad för umgängessabotsge ifall barnet inte vill träffa pappa på länge!

Jag kanske är alldeles för nojig men jag räknar aldrig bort att bilen kan få punktering, sluta fungera eller att man kan bli påkörd. Då får man glatt stå där i kylan och vänta på bärgning eller byta däck utan sin egen jacka för att man måste låna ut det till barnet som inte har tillräckligt med kläder på sig. Jag satte alltid på mina barn ordentligt med kläder även om vi bara skulle gå till och från bilen.

Jag hoppas du inser att det är lite ditt fel detta, och att det räknas som umgängessabotage.

Du borde göra ditt yttersta för att få sonen att vilja träffa sin pappa! 

Jag är bara realist. Jag vet att itne alls kan räknas i kronor och ören, men jag vet också till 100% att man inte bör skapa bråk om det saker som KAN räknas i kronor och ören, för det är sällan värt det - särskilt som just dessa regler finns nerskrivna svart på vitt. Vad man "tycker" väger väldigt tunt då.

jag tycker man ska minimera konflikter för barnens skull. Och att då skapa bråk med pappan för att man itne pallar att köpa ett par extrabyxor eller räcka över en kasse/ryggsäck med ytterjacka och skor? Nej, då gör man itne sitt som skilsmässomamma. 

Med det säger jag itne att pappan är årets pappa, långt ifrån! Jag skiljer på de två diskussionerna. Mamman kan bara kontrollera vad hon själv gör! Så det som faktiskt ligger på hennes ansvar, borde hon ta stolthet i att utföra felfritt. DET är att göra det bästa av situationen, och sätta sitt barns behov först. Tycker jag :)

Jag menar det faktum att pappans planerade utevistlese blev ju "saboterat" då barnet inte hade lämpliga kläder. Det blev till en situation som barnet upplevde negativt, och nu vill ta avstånd från sin pappa. Därmed har pappa-barn relationen tagit stryk, och det går att direkt härleda till att mamman inte tagit sitt ansvar med att förse barnet med lämpliuga kläder.

Sedan läste jag det som att mamman lite nonchalant skrev att "nu vill iten sonen åka till sin pappa på ett tag", som att det var ett ok val? kanske läser jag lite mellan raderna där, men mamman borde definitivt säga till barnet att det där var nu itne så farligt, och visst ska han träffa sin pappa! De ska bara se till så han har med sig bättre kläder nästa gång! 

Om hon stöder barnet i tyckandet att man kan "pausa" umgänget med pappan, så ÄR DET sabtage... Hon ska göra allt i sin makt att se till så umgänget sker och har de bästa förutsättningar för att bli bra!

Fast ni som anser att pappan gjort sin plikt genom att betala underhåll:

Mina barns pappa har betalat genom FK. Han har knappt jobbat i sitt liv så det är skattebetalarna som står för det mesta.

Om jag ser till underhållet, min del och barnbidrag/studiebidrag genom åren har betalat för det nödvändiga, har mitt ansvar (och glädje!) också varit:

Väcka på morgonen, se till att de kommer till skolan, handla och laga all mat och lärt dem laga mat, tvättat alla kläder, städat deras rum och lärt dem städa, uppfostrat, kammat hår, badat dem och lärt dem hygien, läst läxor, åkt på resor, fixat och följt med på fritidsaktiviteter, tagit dem till tandläkaren, tagit dem till doktorn, köpt födelsedagspresenter och julklappar, fixat ett sparande, hållt kontakten med släkten, kramat, tröstat, pussat, hjälpt dem med bekymmer, vi har lekt och busat och skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst, detta överväger ju inte att pappan faaaktiskt betalar underhåll! Bara man betalar underhåll har man gjort sitt. Yep. Då ska man ju inte behöva göra nåt extra, som tex be en mamma om att skicka med en jacka, eller köpa en själv! Det är ju att gå för långt! Ansvaret slutar med underhållet, punkt.

Fast ni som anser att pappan gjort sin plikt genom att betala underhåll:

Mina barns pappa har betalat genom FK. Han har knappt jobbat i sitt liv så det är skattebetalarna som står för det mesta.

Om jag ser till underhållet, min del och barnbidrag/studiebidrag genom åren har betalat för det nödvändiga, har mitt ansvar (och glädje!) också varit:

Väcka på morgonen, se till att de kommer till skolan, handla och laga all mat och lärt dem laga mat, tvättat alla kläder, städat deras rum och lärt dem städa, uppfostrat, kammat hår, badat dem och lärt dem hygien, läst läxor, åkt på resor, fixat och följt med på fritidsaktiviteter, tagit dem till tandläkaren, tagit dem till doktorn, köpt födelsedagspresenter och julklappar, fixat ett sparande, hållt kontakten med släkten, kramat, tröstat, pussat, hjälpt dem med bekymmer, vi har lekt och busat och skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst, detta överväger ju inte att pappan faaaktiskt betalar underhåll! Bara man betalar underhåll har man gjort sitt. Yep. Då ska man ju inte behöva göra nåt extra, som tex be en mamma om att skicka med en jacka, eller köpa en själv! Det är ju att gå för långt! Ansvaret slutar med underhållet, punkt.

Det ingår inte i hennes ansvar att få barnet att vilja umgås med pappan. Det ingår bara att ge förutsättningar att umgås med pappan. Om barnet inte vill åka dit så är det inte hennes fel. Ja, hon kan köpa ett par begagnade utebyxor, men tyvärr låter det inte som att pappan är den ansvarstagande typen som ens bryr sig om sådant. Då hade han nog frågat henne om detta innan han gick till lekplatsen. För vilken normal förälder som helst fattar att barn blir blöta om de går i mjukisbyxor till sandlådan. Hon behöver inte vara mamma till pappan också. 

Lägg inte över mer ansvar på henne än hon faktiskt har. Pappan är 50% av ekvationen och han verkar inte ens betrodd med att ha barnet över natten, så det säger väl en del om hans föräldraegenskaper. 

Nej, vistelsen blev saboterad av att pappan skällde på sonen när han smutsade ner sig efter att pappan sagt att det var ok att vara på den platsen, och att sonen får skäll "ofta" (hans eget ord). Jag tänker INTE säga till min son att det "inte är så farligt" att få skäll titt som tätt! Jag tänker INTE fostra min son till att acceptera att bli illa behandlad! Ska jag verkligen ha hjärta då att tvinga mitt barn att umgås med en pappa när sonen är ledsen för hur han blir bemött...? Nej du, jag stöder mitt barn i att man inte måste ses nästa gång, eller till och med ett par gånger efter det. De träffas ofta nog ändå och jag tänker INTE gaslighta min son, bara så du vet.