Är det vanligt att man väljer partner som är "good enough"?

Jaha? Och vad har det att göra med att man älskar personen eller inte?

Exakt! har vart ihop i över fyra år med min man nu, tyckte absolut att han var snyggare i början av förhållandet (när man var nykär). Han var väl lite mer välmusklad då vilket han inte är längre av diverse anledningar. Men han får mig att känna mig trygg, vi har kul ihop, kan vara mitt ADHD-själv utan att jag döms och vi bråkar väldigt sällan. Vi har bra sex (bra k*k) och tror inte jag kan hitta någon jag passar mer som jag tycker är snyggare. Orkar iallafall inte leta, försent. 
Sen tycker inte jag att jag förtjänar någon snyggare, iallafall inte objektivt/normativt snyggare. Är en 9a från midjan och neråt, en 6a kanske ovanför 😂

Jag kan uppleva att mina singelkompisar är väldigt kräsna, har mycket icks och gärna går efter alldeles för unga killar för deras ålder. Men känner att jag inte har så mycket att säga till om, men vill inte att dem ska bli sårade bara. 

Om man träffar någon som ligger över sin nivå så har man större förutsättningar att bli kär/förälskad/attraherad.

Jag tänker att många par om man ser på dem utifrån är en som strävar och en som nöjer sig.  men behöver inte betyda att man inte är förälskad i alla fall.
Jag levde med en man i många år, och med honom upplevde jag aldrig förälskelse. Visst tyckte jag om honom och så till en början men jag var nog aldrig kär eller älskade honom. Nöjde mig (han var absolut strävaren) för att han visst hade sina fördelar och jag var körd i botten mentalt. 
Och sen fick jag nog och gjorde slut, det var orättvist mot båda av oss att slösa bort livet på något som inte var bra.

Jag har nu fått uppleva riktig förälskelse och det var fantastiskt på alla sätt och vis tills det tog slut och jag undrade om det finns något som kan göra det värt det att känna det jag kände då. 
Vi var tillsammans för kort tid för att avgöra om någon var strävare eller nöjde sig. Han hade övertaget om att vara äldre och tjäna mer pengar "och vara färdig med måsten i livet" medan jag är socialt öppnare och mer attraktiv, men jobbar skiten ur mig för inga pengar och har unfinished business i livet. I mina ögon var han dock världens vackraste och jag kunde inte se mig mätt på honom. 

Men generellt tror jag många väljer någon (eller väljer att stanna kvar) för att det är bekvämt och kanske av respekt för varandra men inte djup förälskelse. De tycker om varandra men inte mer. 
Och ofta inte ens det. Det är bara bekvämt. 

Ser det tydligt på mina föräldrar - de älskar absolut inte varandra och jag tror att mamma kanske till och med hatar pappa. Han är en soffpotatis men i övrigt snäll, och han står bara ut, stänger av, när hon går igång. Men här börjar vi nog prata lite om psykisk ohälsa hos henne så exemplet är kanske inte helt på sin plats.
I vilket fall kommer de aldrig att separera och jag kan inte ens tänka mig vad någon av dem skulle göra utan den andre. Men som barn önskade jag många gånger att de skulle gå skilda vägar för bråken var hemska att stå ut med. 

Så därför är jag så otroligt stolt över mig själv att jag lämnade min dåvarande sambo,  det bästa beslut jag tagit i mitt liv. Ville verkligen verkligen inte bli som mina föräldrar.

Den där där himlastormande kärleken går över efter ett tag och då är det ändå mer tur än skicklighet att man valt rätt. Jag hade turen att göra det. Ett förhållande är mer ett maraton än en sprint.

Jag vet inte om det är vanligt eller ej.. Jag är gift och min man sa en gång till mig att varför han varit "singel" "så länge" som han varit var för att om han skulle gifta sig och eventuellt kunna få barn med sin fru, att hans krav var att det skulle vara med hans livs kärlek. Han har egna erfarenheter, sett/hört, där han har vad jag misstänker är "inside information" om de som har "nöjt sig" (good enough). Han ville inte vara en av dem. Jag har frågat honom om han vill berätta mer om det, var han fått den uppfattningen ifrån, men det vill han inte. När vi hamnade i en kris och jag var på väg ut, skulle skiljas, sa han att han kunde i alla fall säga att han en gång varit gift med sin livs kärlek (mig då). 

Det finns många som nöjer sig, men ingen av dessa säger det.. då är man socialt efterbliven. Alla, precis alla, säger att en nuvarande partner är unik och den bästa  på denna jord.

Jag tror det med, de sågar inte av den gren de sitter på, men jag tror också faktiskt att för riktigt nära så säger de sanningen, och då är det ett förtroende som ges, som inte är tänkt att brytas. 

Ja, om man nu valt den bästa på denna jord. Varför klagas det så mycket på partners till riktigt nära bekanta isåfall.

Ja, säg det? En gissning är att de vägt för- och nackdelar och tror sig inte kunna få bättre?