Har han rätt hindra mig från att träffa barnen?

Han behöver inte gå med på någonting utöver 50-50, om han inte vill. Jag gav ett förslag till TS att hon kan föra en dialog med sitt ex kring detta, eftersom hon verkar må dåligt över att ändra strikt till 50-50. Några av mina förslag bygger dessutom på 50-50, men att de (likt nu, men i mindre omfattning) kan ses gemensamt för att det inte ska bli en så abrupt omställning för barnen (och för henne).

Och här har du svaret på varför han nu säger som han gör. Han ville separera redan för flera år sedan, men ni har ju i praktiken fortfarande inte gjort det. Hur tror du att han har mått av det? Du behöver lyssna till vad han behöver för att må bra för att ert samarbete ska fungera även fortsättningsvis.

Det bästa sättet att få honom att må dåligt är förmodligen att påtala att det är dåligt för barnen om ni separerar - det är ju för deras skull han har gått med på det här arrangemanget. Men nu orkar han inte längre och det måste du respektera - utan att skuldbelägga, varken inför honom eller inför barnen. 

Allt det roliga har ett slut. I början av en separation kan det här upplägget fungera att ni gör allt ihop med barnen. I längden håller det dock inte, det kan säkert kännas tufft för dig men det är bara att gilla läget. Du kan inte klänga dig fast vid honom.

Tror dessutom att det kan bli förvirrande för barnen om ni ska fortsätta leka kärnfamilj när det inte är så.

Det kan också vara som så att han träffar någon annan, eller så gör han inte det men jobbar för att det kan komma att ske i framtiden.

Det här är iallafall det bästa för er allihop. Du får sörja och gråta men framtiden kommer bli bra. 

Du är en så osund förälder TS och dina barn kommer bryta kontakten så fort dom blir vuxna. 

Ingen vill missa halva sina barns liv men det är verkligheten när man separerar. Man går isär som två vuxna människor och delar 50/50 för att barn har rätt till båda sina föräldrar. Du har möjligheten att vara mer än 50. För ditt ex är snäll och erbjuder dig det - för det är ju det du vill - vara med dina barn. Men då går du och muttrar över att han inte vill vara med. En vuxen man som vill gå vidare med sitt liv och inte hänga med sitt knäppa ex hela tiden. Enligt dig vill han inte vara med sina barn då fast det är DIG han inte vill vara med!

Tråkigt att ditt ego har svårt att acceptera det. Gå i terapi. För du kommer få en sämre chock när dina barn får egna intressen, kompisar och partners och väljer bort dig. 

TS kan må dåligt hur mycket hon vill..

Hennes "dåliga mående över att få mindre tid med barnen" skall inte gå före barnens rättigheter ändå till båda sina föräldrar med likvärdig tid.

Dessutom varför skall det alltid vara mammans känslor som går före, pappans känslor?

Sedan så är det rätt så smaklöst att använda barnen med förklaringen "så det inte bli så abrupt för dem".

På vilket sätt skulle det bli "mindre abrupt" för barnen med först 40% och sedan för att övergå till 50%, i stället för 50% direkt? Vad är det som säger att barnen är i mer behov av mamman än pappan?

Nej det lyser så tydligt igenom med det förslaget att man kunde lika gärna skriva med en neon skylt att man inte anser att pappa som likvärdig förälder egentligen.

Det enda som skulle göra en övergång abrupt för barnen är om mamman projicerar sina känslor på dem. Massor av familjer som delar på sig går relativt snabbt in i ett 50/50-liv vilket de flesta barn klarar av alldeles utmärk under förutsättning att båda föräldrarna respekterar beslutet och varandra. Det gör inte ts. Hon skuldbelägger pappan bara för att han inte vill vara fastklistrad vid henne längre utan vill inordna ett normalt, självständigt liv för sig själv och sina barn.

Hade ju vart mer normalt om man som föräldrar då hade hittat på nåt gemensamt med barnen 1/gång veckan när man separerat än 3 dagar. 

Finns ju par som inte ens träffar varandra så mycket varje veckan. 

Detta upplägg var ju mer som att de var särbo och inte alls hade gjort slut. Förutom att de inte längre sov ihop.

Nu har pappan ledsnat och har säkert tänkt på detta en tid. Säkerligen visste han också att det inte skulle bli lätt och därför dragit ut på det. 

 

 

Ja det blir ju tydligare och tydligare varför exet ville separera....

TS, det låter inte som att du har ett sunt förhållande till ditt föräldraskap. Inte heller en sund syn på ditt och exets relation. Detta är DITT problem och du borde ta upp det med någon som kan hjälpa dig. Terapi!

Om du inte förändrar ditt synsätt och beteende riskerar du att förlora dina barn på samma sätt som du förlorade ditt ex.

Du måste ta tillbaks lite din heder känner jag. Kan låta sårande men antagligen så tycker både han och hans familj/släkt att du är pinsam och desperat just nu. Skulle han ha funnit kärleken redan så är alla medvetna om det men ingen kan prata om det eftersom dom vet hur du är och att du skulle flippa.

Du måste skaffa dig ett eget liv och egna intressen. Vet inte hur gamla barnen är men kör ett 2-2-3 schema om barnen är små och varannan vecka känns för läskigt? 

Släpp taget om honom, det är inte barnens bästa du är ute efter utan när jag har läst i den här tråden så är det rätt klart att det handlar om att kontrollera och utöva känslomässig utpressning mot ditt ex. Du måste söka hjälp, jag lovar dig att han och hans släkt pratar om dig på ett inte så smickrande sätt. Skärp dig!

Ja, han har rätt att begära att ni har barnen 50/50 framöver. Det är tyvärr så det är att vara separerad med barn. Fint att det gick att lösa på annat sätt i början, det var säkert bra både för barnen och er. Men nu vill han gå vidare och ha en tydligare uppdelning. Det har han rätt till.