Otrohetstråden - Den positiva tråden

Återigen upprepas detta uppenbara och självklara sakfel.
Återigen visar det på förmågan, eller viljan?, att tänka begränsar sig ungefär till näsans längd.

Otrohet som förblir okänd kan självfallet inte såra och splittra människor.
Den som inte vet något om en annan människas handling kan givetvis inte tycka att den okända handlingen är vare sig något positivt eller något negativt.

Det är fullständigt självklart (om man tänker efter bara lite...) att den enda gången handlingen kan såra och splittra människor är i de fall handlingen blir känd.

Hur kan det vara svårt att förlåta en handling som du inte känner till?
Självfallet finns ingen anledning att ens reflektera över att förlåta, det är omöjligt reflektera över om det skulle vara svårt eller lätt att förlåta, en handling som man inte vet något om.

Det du tänker och skriver är självfallet begränsat endast till de fall som blir kända.
Men du skriver ju själv i ditt inlägg att du hålls ovetande.

Du är ovetande, hur skulle handlingen då ens kunna väcka tanken hos dig om att förlåta?
Ännu mindre om det är lätt eller svårt för dig att förlåta något som du är ovetande om...

Hur kan du veta, eller tro, att fler drabbas negativt?
De enda du kan veta något om är de som blir kända och därmed är du begränsad till enbart dessa, du kan bara känna till (i princip) de som drabbas negativt.

Alla som förblir okända har du ingen som helst aning om.
Men jag tror du klarar förstå att bland dessa finns en mycket hög andel (i princip alla...) som "drabbas" positivt.

Inte så svårt att lista ut för den som klarar att tänka längre än näsan räcker...

Hur kan du veta att de flesta inte har positiva erfarenheter?

Återigen, alla de som förblir okända har du ju ingen aning om.

Visst borde du rimligen klara inse och acceptera att bland dem som aldrig blir kända så finns en mycket hög andel med positiva erfarenheter?

Get a grip on reality!

Du får gärna tro att otrohet inte kommer fram. Jag är inte lika övertygad om att det aldrig gör det. 
Naturligtvis menar jag hur det känns när det kommer fram, vilket det ofta gör. 

 

Din åsikt. Inte fakta. Det är ju ditt försvar för att lura din partner, att inbilla dig att det aldrig kommer fram. Självklart kommer mycket otrohet fram. Det blir inte mindre sant för att du upprepar motsatsen. 

Detta var vad DU skrev till mig! Antydningar om att jag inbillar mig att vissa handlingar som begås inte kan förbli okända.  Om du menade detta rent generellt, varför citerade du då mitt inlägg?

Jag svarade att jag aldrig påstått att det inte finns otroheter som förblir oupptäckta. (Men vad har det för betydelse om det existerar eller inte?) Den som ger sig in på att vara otrogen, måste ändå göra valet att ta risken för upptäckt.

Jag har alltså inte ljugit för mig själv att det inte förekommer otroheter som förblir okända. Jag har alltså inte behov av att leva i en lögn.
Det å andra sidan verkar du tycka att andra människor ska göra?

Vidare så verkar du blanda ihop mig med någon/några andra, och jag är inte den enda du gör så med. Är det så konstigt för dig att fler personer kanske tycker det är fel med otrohet, att du anklagar alla för att vara samma person?  
Kanske sanningen här är att ?genom sig själv känner man andra??

Invektiv som lågbegåvad och härskartekniker, är endast något folk använder sig av när de inte har några bättre argument. Men det vet du nog redan?

Det är just det där med bestämmanderätten som fått mig att vilja söka mig ut från den befintliga relationen. Att söka mig till en annan person (som är fullt medveten om den komplicerade situationen jag har för stunden men håller på att jobba mig ur) är det enda glädjeämnet jag har. Min partner idag frågar mig ofta om vad jag vill men lyssnar typ aldrig. Diskussionen kan gå som så här:

Partner: "Vad tycker du om x?"
Jag: "jag tycker y"
Partner: "ok, då gör vi z"

Det gäller allt från veckomatsedel till semesterplanering. Jag är trött på det, jag har berättat att jag är trött på det och inte heller det lyssnas på. Så då skiter jag i det hela och gör som jag gör just nu. Nej, två fel gör inte ett rätt men efter 20+år av långsamt nermalande så är jag äntligen redo att ta mig ur det hela. Tyvärr går det långsammare än jag tänkt mig men jag har inte ångrat mig. Ljuset finns där i tunnelns slut.

Alltså du/ni som skriver att otrohet bara blir sårande om det kommer fram. Kan ni inte återkomma den dagen ni har blivit påkomna? 
Du/ni skriver envist att man aldrig blir påkommen men ni verkar inte ha koll på att många blir påkomna. Den dagen tar jag fram popcornskålen och njuter av skadeglädjen