Anonym (Deppig)

Fri 2 Feb 18:58

1444 svar

Han vågar inte

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt.

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom.
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sun 9 Jun 10:35

#761

Anonym (K) skrev 2024-06-09 10:01:06 följande:

Jag förstår det. Sitter i en liknande sits där en person skulle göra en enormt stor skillnad. Man får ta det som hjärtesorg och försöka gå vidare, det blir lättare med tiden. En dag träffar du någon igen som kan ge dig dessa positiva känslor.

Kram till dig!

Han gör mig så enormt olycklig och framför allt att jag känner mig så otroligt otillräcklig.
Och jag vet att ni säger bryt, bryt. Men det är så svårt eftersom jag bara intalar mig själv att det inte går för att det är fel på mig. Det är jag som inte gjort nog. Och därför är det svårt för mig att bryta för det är ju JAG som inte höll måttet.
Jag är så ledsen och det enda jag gör är skuldbelägger mig själv.

Jag gjorde misstaget att nämna för en i min närhet att jag haft en jobbig tid och jag bad också om att inte få en föreläsning eftersom jag redan vet att jag har handlat moraliskt fel. Men det fick jag ju så klart, inte ett enda stöttande ord utan anklagelserna haglade över vilken skitmänniska jag är som dessutom satt mig i en sån sits med någon annans man. JAG var den som behandlade hans fru illa, inte han.
Tänk så mycket lättare det skulle vara att gå vidare om man hade någon i sin omgivning som kunde stötta som man kunde prata förtroligt med utan att få en föreläsning eller det används som vapen i framtiden. För att såra och göra illa. Och familj som gör en illa, det gör jävligt ont.

Anonym (K)

Sun 9 Jun 10:52

#762

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-09 10:35:33 följande:

Kram till dig!

Han gör mig så enormt olycklig och framför allt att jag känner mig så otroligt otillräcklig.
Och jag vet att ni säger bryt, bryt. Men det är så svårt eftersom jag bara intalar mig själv att det inte går för att det är fel på mig. Det är jag som inte gjort nog. Och därför är det svårt för mig att bryta för det är ju JAG som inte höll måttet.
Jag är så ledsen och det enda jag gör är skuldbelägger mig själv.

Jag gjorde misstaget att nämna för en i min närhet att jag haft en jobbig tid och jag bad också om att inte få en föreläsning eftersom jag redan vet att jag har handlat moraliskt fel. Men det fick jag ju så klart, inte ett enda stöttande ord utan anklagelserna haglade över vilken skitmänniska jag är som dessutom satt mig i en sån sits med någon annans man. JAG var den som behandlade hans fru illa, inte han.
Tänk så mycket lättare det skulle vara att gå vidare om man hade någon i sin omgivning som kunde stötta som man kunde prata förtroligt med utan att få en föreläsning eller det används som vapen i framtiden. För att såra och göra illa. Och familj som gör en illa, det gör jävligt ont.

Nä ts. Nu har jag inte läst alla dina inlägg men följer tråden av och till och tro mig, du har gjort mer än tillräckligt här! Den som inte håller måttet är han, som inte kan uppskatta det du kan ge. Sedan vet du redan att det är fel att vara med upptagna män, men det är ju han som tagit det största sveket mot henne. Och inse, risken är stor att han hade gjort likadant mot dig!

Anonym (Hmmm ...., ,)

Sun 9 Jun 11:19

#763

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-09 08:25:09 följande:

Jag har sagt att man får ändra sina känslor så länge man är ärlig och vad jag vill. I mina öron gjorde jag slut och vi hördes inte på två månader till han tog upp kontakten igen. Undrade varför jag var så tyst?
Och jag vet att det låter trashigt men jag förstår verkligen varför han inte mår bra nu. Det är okej att ha en svacka i livet (jag tror han är utbränd/deprimerad kanske bipolär) men han förstår det inte själv. Och jag tycker det är rent taskigt att använda mig som flytdyna för han gör att jag inte kommer över ytan själv utan får ständigt kippa efter luft.
Och jag har inget problem med att hjälpa någon att hålla sig flytande men det här är för stort för mig, jag går under och jag tar mig inte här ifrån.
Det är verkligen en soppa och jag mår skit rent ut sagt.

Men han har inte ändrat sina känslor och inte du heller. Du är fortfarande helt besatt, "jättekär" och han har fortfarande inga känslor alls för dig. Precis som det alltid har varit, bara det att du har levt/lever på rosa moln och vägrar inse sanningen.

Så inget nytt under solen. Du kommer fortsätta vara hans älskarinna tills han hittar nån ny eller roligare.

Hur går det med terapin? Du behöver det för att bygga upp dig själv, då faller han snabbt i glömska. Det är inte han som är problemet, han är bara det du skyller din tillvaro och dåliga mående på.

Anonym (tankar)

Sun 9 Jun 11:25

#764

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-09 10:35:33 följande:

Kram till dig!

Han gör mig så enormt olycklig och framför allt att jag känner mig så otroligt otillräcklig.
Och jag vet att ni säger bryt, bryt. Men det är så svårt eftersom jag bara intalar mig själv att det inte går för att det är fel på mig. Det är jag som inte gjort nog. Och därför är det svårt för mig att bryta för det är ju JAG som inte höll måttet.
Jag är så ledsen och det enda jag gör är skuldbelägger mig själv.

Jag gjorde misstaget att nämna för en i min närhet att jag haft en jobbig tid och jag bad också om att inte få en föreläsning eftersom jag redan vet att jag har handlat moraliskt fel. Men det fick jag ju så klart, inte ett enda stöttande ord utan anklagelserna haglade över vilken skitmänniska jag är som dessutom satt mig i en sån sits med någon annans man. JAG var den som behandlade hans fru illa, inte han.
Tänk så mycket lättare det skulle vara att gå vidare om man hade någon i sin omgivning som kunde stötta som man kunde prata förtroligt med utan att få en föreläsning eller det används som vapen i framtiden. För att såra och göra illa. Och familj som gör en illa, det gör jävligt ont.

Men det är mycket svårt att stötta någon som rör någon annans man. Det är fult och egoistiskt, det bara är så. Så hur kan någon uppmuntra detta?

Har du någon gång ställt ultimatum? "Nu får du bestämma dig!" Om han verkligen älskar dig så tar han steget. Om inte, så kan detta pågå i evigheters evigheter och ni båda mår dåligt. Och även om man inte tror det, så kommer sanningen alltid fram, och hans stackars fru får reda på allting. Och då skyller han på att allt är ditt fel, och att han är "lurad". Har läst flera historier om just detta. Och sedan är du arg och bitter. Tacka för dig, och se hur han reagerar. Då får du veta sanningen om han verkligen älskar dig, eller om du bara duger som älskarinna.

molly50

Sun 9 Jun 11:51

#765

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-08 20:29:41 följande:

Jag har insett en sak.
Jag är inte kär i honom längre.

Vi träffades ju så klart igen, och har haft det bra så det är inte det.
Men han är inte samma person och jag är bara så orolig runt honom, hela jag känns som att själen äter upp mig.
Jag vet att han är stressad och trött och mår dåligt, men jag blir så olycklig när han låter det gå ut över mig. Och det är inte något han säger eller direkt gör, utan stämningen han sätter runt om sig.

Det är inte bara han som är trött och olycklig, men det är bara okej att han klagar och gnäller. Ber jag om något, eller vill prata om mig så fnyser han bara. Vill jag göra något så vill han vila, men sen är han på dåligt humör för att han är rastlös.

Nej, jag är inte kär längre. Inte ens så att han längre får mig att må bra (det är rätt länge sen nu). Men jag är kär i MINNET av vad vi hade, hur det kändes när vi började träffas. Och det är det jag är så rädd att tappa.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är inte stark nog för bara nu när jag tänker tanken att säga till honom att det räcker nu vill jag börja storgråta. Kan jag få låta det rinna ut i sanden bara? Kommer det ens att fungera? Eller kommer han att fortsätta kontakta mig lite då och då och jag kommer inte ur ekorrhjulet. För det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att det här inte är rätt, det känns ÄNDÅ som att det är JAG som förstör.
Jag är så rädd för att bryta med honom för att jag är rädd att aldrig få känna så som jag gjorde igen även om det är osannolikt att jag kommer få göra det ens med honom.

Önskar att det här aldrig hänt.

Jag förstår att det är svårt.
Du säger att du inte längre är kär i honom,men kan ändå inte släppa taget om det ni hade.
Det första du bör göra är att sluta träffa honom.
Han tar ju bara av din energi och får dig bara att må dåligt.
Bara det att han tar ut sitt dåliga mående på dig är skäl nog att sluta träffa honom.
Och det kan du gott säga till honom.
Att han får dig att må dåligt när han bara öser ur sig all sin skit över dig.
Och så länge han beter sig så så vill du inte ha någon kontakt med honom.
För inte skulle du ha fortsatt umgås med någon annan som får dig att må dåligt?

molly50

Sun 9 Jun 11:53

#766

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-08 21:08:21 följande:

Jag vill verkligen inte bli ensam men han känns som att han är det enda jag har.
Och jag mår kanske hellre skit men känner något än är ensam?
Fan vad ledsen jag är nu.
Vill bara att det ska vara över.

Har du pratat något mer med psykologen?

Anonym (Wake up call)

Sun 9 Jun 12:13

#767

Anonym (Deppig) skrev 2024-06-09 08:33:35 följande:

Ja, exakt så. Det känns bra i stunden.

Och som en alkoholist mycket väl vet, ska man inte ens ta en enda drink till, för att man faller dit direkt!

Det finns inga val mellan att smaka lite eller sluta helt. Du måste försöka förstå det.
Så länge du har känslor kan du inte ha någon kontakt.

Eller för all del, det är ju ditt liv.
Ingen kan få dig sluta slå dig själv, om du inte själv vill sluta.

Anonym (Wake up call)

Sun 9 Jun 12:16

#768

En sak till som jag glömde skriva.
Försök skaffa lite riktiga vänner istället, så du slipper vara med honom för att du känner dig ensam.
Skaffa en hobby, gå och träna etc så du mår bättre och kanske träffar lite folk utanför jobbet. Eller sök vänner via nätet.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sun 9 Jun 14:55

#769

Anonym (Hmmm ...., ,) skrev 2024-06-09 11:19:02 följande:

Men han har inte ändrat sina känslor och inte du heller. Du är fortfarande helt besatt, "jättekär" och han har fortfarande inga känslor alls för dig. Precis som det alltid har varit, bara det att du har levt/lever på rosa moln och vägrar inse sanningen.

Så inget nytt under solen. Du kommer fortsätta vara hans älskarinna tills han hittar nån ny eller roligare.

Hur går det med terapin? Du behöver det för att bygga upp dig själv, då faller han snabbt i glömska. Det är inte han som är problemet, han är bara det du skyller din tillvaro och dåliga mående på.

Jag menar inte att skylla mitt dåliga mående på honom. Mitt dåliga mående gör att jag klamrar mig fast vid ett sjunkande skepp för att det fick mig att må bra en gång.
Jag tycker inte att jag är besatt längre, men jag har så svårt att ta mig iväg.

Terapin har vi fokuserat på en annan trasig relation, men det hänger ihop.
Målet är att jobba upp självkänslan.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sun 9 Jun 15:00

#770

Anonym (tankar) skrev 2024-06-09 11:25:50 följande:

Men det är mycket svårt att stötta någon som rör någon annans man. Det är fult och egoistiskt, det bara är så. Så hur kan någon uppmuntra detta?

Har du någon gång ställt ultimatum? "Nu får du bestämma dig!" Om han verkligen älskar dig så tar han steget. Om inte, så kan detta pågå i evigheters evigheter och ni båda mår dåligt. Och även om man inte tror det, så kommer sanningen alltid fram, och hans stackars fru får reda på allting. Och då skyller han på att allt är ditt fel, och att han är "lurad". Har läst flera historier om just detta. Och sedan är du arg och bitter. Tacka för dig, och se hur han reagerar. Då får du veta sanningen om han verkligen älskar dig, eller om du bara duger som älskarinna.

Jag menade så klart inte att jag skulle bli uppmuntrad. Men det hade varit fint om den här personen, som ska föreställa mitt närmaste stöd, inte hade betett sig så mot mig utan faktiskt låtit mig gråta ut mot en axel och gett mig stöd att ta mig vidare.
Jag har berättat saker för den här personen förr som den har använt mot mig, men det är ju ändå någon som ska eller borde finnas där för mig.
Jag har lärt mig att inte blotta mina känslor här och igen fick jag det bekräftat.
Det gör inte annat än ont.

Han vågar inte

INNEHÅLL