Han vågar inte

Han måste ju förstå hur mycket han sårar mig tänker jag. 

Jag vill verkligen inte bli ensam men han känns som att han är det enda jag har.
Och jag mår kanske hellre skit men känner något än är ensam? 
Fan vad ledsen jag är nu. 
Vill bara att det ska vara över. 

Visst är det så, och det är inte som att jag byggt upp hela mitt liv runt honom. Men mitt KÄNSLOMÄSSIGA liv är av olika anledningar knutet till honom. De bra känslorna hörde till honom och så rycktes det bort. 

Jag är inte i en bra plats i livet nu, det är ganska mycket med olika relationer och val som är lite kantigt. Och så vill jag på något vis återskapa det bra han fick mig att känna. Trots att det inte går.

Kram till dig!

Han gör mig så enormt olycklig och framför allt att jag känner mig så otroligt otillräcklig. 
Och jag vet att ni säger bryt, bryt. Men det är så svårt eftersom jag bara intalar mig själv att det inte går för att det är fel på mig. Det är jag som inte gjort nog. Och därför är det svårt för mig att bryta för det är ju JAG som inte höll måttet. 
Jag är så ledsen och det enda jag gör är skuldbelägger mig själv.

Jag gjorde misstaget att nämna för en i min närhet att jag haft en jobbig tid och jag bad också om att inte få en föreläsning eftersom jag redan vet att jag har handlat moraliskt fel. Men det fick jag ju så klart, inte ett enda stöttande ord utan anklagelserna haglade över vilken skitmänniska jag är som dessutom satt mig i en sån sits med någon annans man. JAG var den som behandlade hans fru illa, inte han. 
Tänk så mycket lättare det skulle vara att gå vidare om man hade någon i sin omgivning som kunde stötta som man kunde prata förtroligt med utan att få en föreläsning eller det används som vapen i framtiden. För att såra och göra illa. Och familj som gör en illa, det gör jävligt ont. 

Vi pratade mycket om det i början, han måste ta tag i det om det ska bli något och jag trodde verkligen honom. Jag lovar! Hade aldrig blandat in känslor så här om jag inte trodde honom. Och sen hände saker för honom privat, som jag mycket väl förstår, och då var det inte tillfälle. Jag vet att rätt tillfälle aldrig kommer, det är inget som trillar i huvudet på en. Och sen när han insåg att det skulle bli en för stor förändring som han inte var beredd att göra så var jag redan fast. 
Jag vet att det inte ursäktar något, och vi skulle inte ha påbörjat något innan han gjort färdigt sitt, men jag trodde verkligen att det skulle lösa sig. 
Och sen fick vi efter mycket tårar ett jättefint avslut. Och sen har han gång på gång tagit upp kontakten och jag har bett honom att vara ärlig, lek inte med mig. Det gör han  inte lovar han, och sen är det precis det han gör. 

Men nu är jag som sagt blockad, och det enda det förde med sig är att jag blev ledsen och tänker att det är mitt fel. Trots att jag aldrig aldrig hade försökt att ta upp en ny kontakt.