Anonym (Deppig) skrev 2024-06-09 10:35:33 följande:
Kram till dig!
Han gör mig så enormt olycklig och framför allt att jag känner mig så otroligt otillräcklig.
Och jag vet att ni säger bryt, bryt. Men det är så svårt eftersom jag bara intalar mig själv att det inte går för att det är fel på mig. Det är jag som inte gjort nog. Och därför är det svårt för mig att bryta för det är ju JAG som inte höll måttet.
Jag är så ledsen och det enda jag gör är skuldbelägger mig själv.
Jag gjorde misstaget att nämna för en i min närhet att jag haft en jobbig tid och jag bad också om att inte få en föreläsning eftersom jag redan vet att jag har handlat moraliskt fel. Men det fick jag ju så klart, inte ett enda stöttande ord utan anklagelserna haglade över vilken skitmänniska jag är som dessutom satt mig i en sån sits med någon annans man. JAG var den som behandlade hans fru illa, inte han.
Tänk så mycket lättare det skulle vara att gå vidare om man hade någon i sin omgivning som kunde stötta som man kunde prata förtroligt med utan att få en föreläsning eller det används som vapen i framtiden. För att såra och göra illa. Och familj som gör en illa, det gör jävligt ont.
Men det är mycket svårt att stötta någon som rör någon annans man. Det är fult och egoistiskt, det bara är så. Så hur kan någon uppmuntra detta?
Har du någon gång ställt ultimatum? "Nu får du bestämma dig!" Om han verkligen älskar dig så tar han steget. Om inte, så kan detta pågå i evigheters evigheter och ni båda mår dåligt. Och även om man inte tror det, så kommer sanningen alltid fram, och hans stackars fru får reda på allting. Och då skyller han på att allt är ditt fel, och att han är "lurad". Har läst flera historier om just detta. Och sedan är du arg och bitter. Tacka för dig, och se hur han reagerar. Då får du veta sanningen om han verkligen älskar dig, eller om du bara duger som älskarinna.
