Anonym (Deppig)

Fri 2 Feb 18:58

1271 svar

Han vågar inte

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt.

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom.
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Anonym (Ursäkter)

Wed 15 May 13:35

#571

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-15 13:03:37 följande:

Nej jag menade inte att du hade framhävt dig själv, utan det var en reflektion av mig. Jag begriper ju att jag har tagit mitt fall för långt och jag förstår att i en annan tid i livet när jag varit lite mer stabil hade det heller inte blivit så här. Som jag har varit inne på, det var skönt att få känna sig omtyckt av någon. Och därför försöker jag hålla kvar den känslan med allt jag kan, trots att jag förstår jag förmodligen framstår som helt galen (framför allt inför honom).
Ja... mina vänner.. det är ett par som vet. Men jag vågar inte riktigt ta upp det, dels har min bästa vän själv mycket nu (glada saker visserligen men det här är hens tid - vill inte stjäla fokus med mitt). En till vet men den personen är lika trasig som jag och kan hålla fokus i ungefär två sekunder. Försökte ringa hen när jag hade sett den här mannen, det som jag trodde var det bra avslutet, och var på väg hem. Två veckor senare hör min vän av sig, oj jag har missat att du ringt. Trots att hen visste att jag skulle dit och att jag skulle behöva stöd på vägen hem.
De är jättefina men har fullt upp med sitt.
Nej min familj kommer jag inte öppna mig för någon mer gång, jag kan förlåta mycket men jag glömmer det inte. Och jag orkar inte bli ännu mer nedtryckt och skuldbelagd.

Jag har kollat in Mindler som jag blev tipsad om, det passar mig väldigt bra med att träffa någon över länk. Men jag hitta liksom ingen som ger mig förtroende där, ingen som jag vill prata med. Och mitt oflexibla jobb.. Ja, jag behöver vara flexibel men jobbet kan tyvärr inte vara det tillbaka.

Bland över 200 legitimerade psykologer finns det INGEN som ger förtroende? Sorry, men det låter faktiskt som ytterligare en ursäkt. Vad bedömer du det ens på?

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 13:41

#572

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-15 13:35:22 följande:

Bland över 200 legitimerade psykologer finns det INGEN som ger förtroende? Sorry, men det låter faktiskt som ytterligare en ursäkt. Vad bedömer du det ens på?

Lugn, jag ska. Har bara precis börjat scrolla.

Anonym (Ursäkter)

Wed 15 May 15:02

#573

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-15 13:41:02 följande:

Lugn, jag ska. Har bara precis börjat scrolla.

Är hur lugn som helst, påpekar bara ditt mönster.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 15:08

#574

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-15 15:02:35 följande:

Är hur lugn som helst, påpekar bara ditt mönster.

Nej faktiskt inte, men jag förstår vad du menar. Har velat prata med någon professionellt i evigheter och nu fick jag ju faktiskt ett jättebra tips om en app som skulle kunna funka för mig och med mitt liv. Så det här ska jag faktiskt göra, men visst är det svårt. Det ska jag inte säga emot.

Anonym (o)

Wed 15 May 15:30

#575

molly50 skrev 2024-05-14 19:16:52 följande:

Det har jag inte påstått. Men det kanske blir lättare för TS att gå vidare om han slutar höra av sig.
Så länge han fortsätter höra av sig så bygger TS upp nya luftslott och så fortsätter det så.
Och eftersom hon själv inte verkar klara av att avsluta det så är det kanske bättre att han gör det.

ok, det har du inte påstått, sen skriver du ett helt inlägg som går ut på just det att TS välmående kommer att hänga på honom och ligga i hans händer...

Anonym (o)

Wed 15 May 15:46

#576

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-15 12:17:04 följande:

Jag förstår mycket väl att det inte gör lika ont för honom, men jag hoppas verkligen att han känner nånting i alla fall. Att han åtminstone kommer ihåg mig som någon som faktiskt ville, som hade gjort allt för honom. Och att han tänker på mig med ett glatt hjärta. Vad som kunnat hända under en annan tid och en annan plats.

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-15 10:50:21 följande:

Jag vet inte, förmodligen är det dumt, men det kändes som att jag redan hade tagit mig så långt. Det kändes bra att ha en liten, liten kontakt. Jag hade inga förhoppningar att ta det vidare, jag var nöjd att bara hålla det till artighetsfraser. Och så tog han det vidare och det var så onödigt. För han visste vad jag ville och att jag inte skulle säga nej.
Det känns verkligen som att det för mig skulle vara lättare att ta mig vidare om vi kunnat ha en liten kontakt. Om vi skulle kunna springa på varandra någon gång.
För jag tyckte ju om honom, som person. Inte bara pga att jag var kär i honom utan också som en vän.
Och nu gör det bara ont och det känns som att jag hellre är ensam resten av livet än lever ett mediokert liv med någon annan. För jag kommer inte känna så här för någon igen,det känns verkligen så.

Det hade varit så skönt om han kunde säga förlåt, det är jobbigt för mig med. Men det måste bli så ändå.
Det skulle inte förändra något, men jag skulle veta att jnte är ensam i smärtan.

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-14 18:42:16 följande:

Och det här är så himla tråkigt att det behövde hända, jag var så på god väg att gå vidare och så tog han det för långt. Stannade inte vid småprat utan började blanda in framtiden. För att sen rycka undan mattan för mig igen. Jag lovar er, det känns precis som att få ett slag i magen. Man tappar luften.

Jag vet inte TS, det verkar som att du hänger upp allting på vad han gör och säger, du är beroende av hur han handlar. Ibland skyller du tex på hur han gjorde, därför kunde du inte fortsätta att gå vidare. När ska du ta ansvar för dig själv för att göra det du behöver? Du kan inte räkna med att han kommer göra som du önskar eller ge dig det du behöver för att kunna gå vidare. Du kan bara räkna med dig själv.

Anonym (o)

Wed 15 May 15:55

#577

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-14 18:42:16 följande:

Och jag vill inte släppa in någon annan i hjärtat, för det första så är det så otroligt trasigt nu och att riskera den här smärtan en gång till? Aldrig i livet.

Här skriver du däremot något som man skulle kunna kalla för att ta ansvar för sitt eget välmående. Sen om det är rätt sätt kan ju diskuteras, men du har åtminstone bestämt dig för att skydda dig på detta sätt. Var finns den självbevarelsedriften när det gäller denna man? Varför lämnar du ut ditt hjärta och dina känslor till hans nåd? Varför utsätter du dig gång på gång för att kunna bli sårad av honom?

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 15:57

#578

Anonym (o) skrev 2024-05-15 15:46:40 följande:

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-15 10:50:21 följande:

Jag vet inte, förmodligen är det dumt, men det kändes som att jag redan hade tagit mig så långt. Det kändes bra att ha en liten, liten kontakt. Jag hade inga förhoppningar att ta det vidare, jag var nöjd att bara hålla det till artighetsfraser. Och så tog han det vidare och det var så onödigt. För han visste vad jag ville och att jag inte skulle säga nej.
Det känns verkligen som att det för mig skulle vara lättare att ta mig vidare om vi kunnat ha en liten kontakt. Om vi skulle kunna springa på varandra någon gång.
För jag tyckte ju om honom, som person. Inte bara pga att jag var kär i honom utan också som en vän.
Och nu gör det bara ont och det känns som att jag hellre är ensam resten av livet än lever ett mediokert liv med någon annan. För jag kommer inte känna så här för någon igen,det känns verkligen så.

Det hade varit så skönt om han kunde säga förlåt, det är jobbigt för mig med. Men det måste bli så ändå.
Det skulle inte förändra något, men jag skulle veta att jnte är ensam i smärtan.

Jag vet inte TS, det verkar som att du hänger upp allting på vad han gör och säger, du är beroende av hur han handlar. Ibland skyller du tex på hur han gjorde, därför kunde du inte fortsätta att gå vidare. När ska du ta ansvar för dig själv för att göra det du behöver? Du kan inte räkna med att han kommer göra som du önskar eller ge dig det du behöver för att kunna gå vidare. Du kan bara räkna med dig själv.

Jag vet det, jag på inget vis förringar mina egna handlingar. Jag skulle behövt avslutat det för länge sedan, men jag ville inte. Jag visste vad jag behövde men hade inte kraft nog att göra det. Hoppades så.
Jag är trasig, det har jag inte förnekat. Och jag är inte på en bra plats i livet nu när jag orkar det. Jag orkar inte vara ledsen heller, men att göra som jag har gjort har jag i alla fall haft hoppet kvar. Nu har jag inget, inte ens självaktning.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 16:19

#579

Anonym (o) skrev 2024-05-15 15:55:07 följande:

Här skriver du däremot något som man skulle kunna kalla för att ta ansvar för sitt eget välmående. Sen om det är rätt sätt kan ju diskuteras, men du har åtminstone bestämt dig för att skydda dig på detta sätt. Var finns den självbevarelsedriften när det gäller denna man? Varför lämnar du ut ditt hjärta och dina känslor till hans nåd? Varför utsätter du dig gång på gång för att kunna bli sårad av honom?

Därför att jag ville så gärna.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 18:40

#580

Anonym (Z) skrev 2024-05-14 20:36:24 följande:

Har du hunnit kolla upp appen Mindler än? Tänkte på dig nu i eftermiddags för jag var på tbanan och det var en stor affisch med reklam för Mindler 😊 förstår att allt känns tungt och det är svårt att ta steget men försök ladda ner appen ikväll och imorgon kan du logga in på den och bara kolla. Och senare i veckan kanske du kan ta steget att boka en tid.

Jag har bokat en tid nu. Det var lite krångligt att hitta någon med tider som skulle fungera för mig. Och vill helst inte behöva vänta flera månader.
Är inte jättenöjd med den psykologen jag valde men det vet man ju inte säkert förrän man har hunnit ha ett möte eller två. Kanske är jättebra, kanske inte alls passar.

Nästa vecka har jag en tung privat sak att ta hand om, jag kommer också behöva träffa personer i min närhet som jag vet det kommer bli bråk med och som kommer såra mig. Är tyvärr inget jag kan undvika utan det måste bli så.
Hade varit så skönt att ha honom att prata med, som kan ge lite stöttning eftersom jag vet att jag inte kommer få det någon annanstans ifrån. Som kunde skingra mina tankar lite.

Han vågar inte

INNEHÅLL