Anonym (Deppig)

Fri 2 Feb 18:58

1269 svar

Han vågar inte

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt.

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom.
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Mon 13 May 06:29

#531

Har gråtit hela natten. Jag visste ju att det skulle bli så här, var så förberedd. Ändå gör det så jävla ont.
Jag vet att det inte varit optimalt på något sätt och att det här är det allra bästa. Men nu är det så definitivt, nu finns det ingen återvändo.

Cathariiina

Mon 13 May 06:38

#532

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-12 19:38:15 följande:

Ok, då var det någon annan som outade sig i tråden.

Ja, det låter som att du på något sätt förträngt hur ni träffades. Förhoppningsvis är det här ett steg på rätt väg.

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-12 19:56:16 följande:

Att en gift man bokar in en ren sexträff säger mycket om honom.

Ja, jag fattar inte heller hur man kan förvänta sig att det ska bli en romantisk kärlekshistoria med en gift man som går ut och möter främmande personer för sexträffar på det sättet, och dessutom för en trekant. En man som gör det är liksom inte Prince Charming. Jag tror att TS har vävt ett helt nät av fantasier och önskedrömmar runt honom, och gjort honom till något i sin inbillningsvärld som han inte är.

Själv känner jag så, att hade en man någon gång deltagit i en trekant eller andra perversiteter (ja det ÄR perverst), även om han varit singel vid tillfället, och jag fick reda på det, så skulle jag bli så äcklad att alla mina kärlekskänslor skulle dö. Det säger ju så mycket om personen.

Cathariiina

Mon 13 May 06:45

#533

Analoga skrev 2024-05-12 18:23:19 följande:

Ynkrygg. Men ligga kunde han..

Kommer aldrig förstå varför så många gifta som säger sig leva i kärleks o sex lösa förhållanden, inte skiljer sig??

Varför i helvete sitter man kvar i det?

Då ska man ju stå sitt kast o inte vänstra runt!

Jag kan förstå det under vissa omständigheter. Om det t.ex. är en arbetskamrat och man sugs in i hans/hennes trollmakt, och är förälskad innan man själv har fattat att det håller på att hända. Och inte kan låta bli, när tillfället dyker upp... Samtidigt som man inte vill bryta upp en fungerande familj, göra barnen till skilsmässobarn o.s.v.. Man kan även älska sin man/fru på andra sätt fast den erotiska kärleken har falnat.

...samt allt det praktiska med bostad, ekonomi, ens egen familj och hans familj som har blivit som EN släkt under årens lopp, allt detta måste brytas upp. Det blir en fruktansvärd omvälvning, ett oerhört stort beslut att ta (jag har själv skilt mig men av andra skäl). Det blir såklart en jättejobbig konflikt.

Men detta som TS beskriver om att gå ut och möta främmande människor för SEXTRÄFFAR, och dessutom gruppsex - det är ju något helt annat och bara så LÅGT.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Mon 13 May 07:29

#534

Cathariiina skrev 2024-05-13 06:38:11 följande:

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-12 19:56:16 följande:

Att en gift man bokar in en ren sexträff säger mycket om honom.

Ja, jag fattar inte heller hur man kan förvänta sig att det ska bli en romantisk kärlekshistoria med en gift man som går ut och möter främmande personer för sexträffar på det sättet, och dessutom för en trekant. En man som gör det är liksom inte Prince Charming. Jag tror att TS har vävt ett helt nät av fantasier och önskedrömmar runt honom, och gjort honom till något i sin inbillningsvärld som han inte är.

Själv känner jag så, att hade en man någon gång deltagit i en trekant eller andra perversiteter (ja det ÄR perverst), även om han varit singel vid tillfället, och jag fick reda på det, så skulle jag bli så äcklad att alla mina kärlekskänslor skulle dö. Det säger ju så mycket om personen.

Jag antar att jag är äcklig och pervers då också?

Jag har inte fantiserat, jag trodde på vad han sa. Jag har inte hittat på det, men jag förstod inte att det är en del av spelet. Har aldrig varit med någon gift man förut, och min förra sambo klarade inte av att uttrycka andra känslor än ilska. Så jag var oerfaren på den biten.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Mon 13 May 10:17

#535

Anonym (f) skrev 2024-05-12 18:14:05 följande:

Efteråt: Man känner sig värdelös och som man inte har något kvar att ge. Man känner sig beroende av personen. Man lägger saker på sig själv. Man kommer stegvis känna sig dum och lurad, men det ska man inte göra egentligen, de kan vara väldigt övertygande. Det är deras sätt att överleva, därför är de bra på det.

Jag tror inte han är narcissist, däremot visar han tydliga deprimerade drag. Misstänker bipolär.

Men du har rätt i hur jag känner mig. Känner mig så jävla dum som trodde att någon skulle tycka om mig, vem tror jag att jag är liksom?! Oerhört förnedrad. Har inget kvar att ge, och det jag hade var inte tillräckligt.

Anonym (f)

Mon 13 May 13:20

#536

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-13 10:17:18 följande:

Jag tror inte han är narcissist, däremot visar han tydliga deprimerade drag. Misstänker bipolär.

Men du har rätt i hur jag känner mig. Känner mig så jävla dum som trodde att någon skulle tycka om mig, vem tror jag att jag är liksom?! Oerhört förnedrad. Har inget kvar att ge, och det jag hade var inte tillräckligt.

Mitt ex var bipolär också. Och deprimerad för det mesta när han inte var manisk, för han vägrade medicinera i 10 år.

Du går garanterat att tycka om, alla går att tycka om nästan. Du är bara nere och din sjävkänsla är i botten, men det kan bli bättre! Jag kände också sådär efter min relation, jag var helt sönder inombords. Jag valde att blocka honom i ett år, det tog ca 6-8 månader att börja må bättre.

Efter exakt ett år så hörde jag av mig (dumt, men jag kände mig starkare då) det var bra i ca 6 månader, sedan likadant igen. Då gick det snabbare att må bra, för jag visste att jag skulle överleva. Han har nu ingen makt över mig what so ever, jag har träffat honom av en slump såhär 3 år senare, och jag kände ingenting alls mer än tacksamhet att jag kommit ur relationen.

Att jag nu gillar en annan olämplig man är lite synd, men jag ska nog komma över det med.

Anonym (Ursäkter)

Mon 13 May 13:31

#537

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-13 07:29:38 följande:

Jag antar att jag är äcklig och pervers då också?

Jag har inte fantiserat, jag trodde på vad han sa. Jag har inte hittat på det, men jag förstod inte att det är en del av spelet. Har aldrig varit med någon gift man förut, och min förra sambo klarade inte av att uttrycka andra känslor än ilska. Så jag var oerfaren på den biten.

Äcklig är väl ett starkt ord, men skulle själv aldrig inleda något med en person som sysslar med trekanter.

Anonym (o)

Mon 13 May 14:40

#538

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-12 19:20:12 följande:

Jag vet inte. Ville bara skriva av mig.
Var så ledsen.

Ja. Mycket känslor då tänker man inte alltid helt logiskt och faktamässigt.

Det kan bli som sagor(kommer inte på något bättre passande ord nu, men liksom en påhittad berättelse om hur saker och ting förhåller sig) man berättar för sig själv.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Mon 13 May 23:10

#539

Anonym (o) skrev 2024-05-13 14:40:29 följande:

Ja. Mycket känslor då tänker man inte alltid helt logiskt och faktamässigt.

Det kan bli som sagor(kommer inte på något bättre passande ord nu, men liksom en påhittad berättelse om hur saker och ting förhåller sig) man berättar för sig själv.

Jag blir bara elakare och elakare mot mig själv i huvudet. Intalar mig själv att jag var så dum som trodde på honom.
Vi har pratat lite nu, och jag har fått säga hur jag känner. Och grejen är verkligen att jag respekterar att det inte går, jag förstår det. Men jag är också innerst inne helt säker på att han sveptes med av stunden och faktiskt menade vad han sa då.
Men det är så mycket lättare att hata på mig själv, intala mig att han ljög och jag var för dum för att förstå det.

Jag vet att den här tråden har svängt fram och tillbaka, jag har pendlat mellan att försvara honom, att försvara mig. Till att hata på mig själv.

Jag tror att jag alltid kommer komma ihåg honom som en fin människa, någon som jag faktiskt älskade utan att jag sa det. Men visst förstod han, det är jag ändå säker på.
Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag någonsin träffade honom men det skulle inte vara sant. Jag är jätteglad att jag fick känna så som jag gjorde. Det är bara så fruktansvärt tungt och gör så otroligt ont att inte kunna göra det längre.

Jag hoppas det går över snart.

Anonym (Ursäkter)

Tue 14 May 13:32

#540

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-13 23:10:21 följande:

Jag blir bara elakare och elakare mot mig själv i huvudet. Intalar mig själv att jag var så dum som trodde på honom.
Vi har pratat lite nu, och jag har fått säga hur jag känner. Och grejen är verkligen att jag respekterar att det inte går, jag förstår det. Men jag är också innerst inne helt säker på att han sveptes med av stunden och faktiskt menade vad han sa då.
Men det är så mycket lättare att hata på mig själv, intala mig att han ljög och jag var för dum för att förstå det.

Jag vet att den här tråden har svängt fram och tillbaka, jag har pendlat mellan att försvara honom, att försvara mig. Till att hata på mig själv.

Jag tror att jag alltid kommer komma ihåg honom som en fin människa, någon som jag faktiskt älskade utan att jag sa det. Men visst förstod han, det är jag ändå säker på.
Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag någonsin träffade honom men det skulle inte vara sant. Jag är jätteglad att jag fick känna så som jag gjorde. Det är bara så fruktansvärt tungt och gör så otroligt ont att inte kunna göra det längre.

Jag hoppas det går över snart.

Tyvärr kommer det ju aldrig att gå över så länge ni fortsätter att höras. Och det kommer ni ju att göra, så länge du inte stoppar det. Och det verkar du inte kunna göra. Så tror tyvärr inte att det kommer att gå över. Du är inte hård nog mot dig själv. Du måste sätta stopp. På riktigt. Att du "hatar på dig själv" är ju bara menlöst. Mycket mer effektivt att sluta att återuppta kontakten.

Han vågar inte

INNEHÅLL