Han vågar inte
Nu kommer jag skriva något ganska personligt, något som jag aldrig någonsin har sagt eller yttrat.
Jag hatar inte mig själv, egentligen inte. Jag är ganska smart, tänker utanför boxen, ser rätt bra ut, duktig på det jag gör. Jag tycker att jag är ganska bra, snäll. Lite för snäll. Men jag tänker också att om man ger av sig själv, ställer upp för andra, försöker vara sitt bästa jag. Någon gång borde man väl få något tillbaka, nån gång borde det väl bära frukt? Jag kan inte se mig som någon som tar för sig, det går liksom inte.
Och så kommer det här mörka - om jag tar för mig, sätter mig själv först. Ställer krav att han ska lämna sin fru. Då betyder det att jag tycker att jag är värd det. Att jag är bättre än någon annan. Att det jag skulle kunna erbjuda är så mycket mer än vad någon annan kan. Det betyder att jag tycker att jag är bra. För ingen annan verkar ju tycka det, och tycker jag det själv så gör jag mig till åtlöje.
Det här är första gången jag har upplevt att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag är. Och så var det inte sant, jag blev bara lurad. Hur kunde jag tro det? Att jag var värd det, det är så jävla skrattretande och jag känner mig så otroligt förlöjligad så ni anar inte.
Det var så otroligt skönt att känna att någon uppskattade mig och det enda jag vill är att känna det igen.
Dessutom fattade jag det (om jag minns den här tråden rätt nu) som att du träffade honom i samband med någon gruppsex-akt?
Om det var så, så måste du väl I ÄNNU HÖGRE grad ha förstått, att detta inte kunde sluta väl..? En gift man som smyger ut i hemlighet och deltar gruppsex-akter..? 
Detta var ju något mycket värre än om ni t.ex. skulle ha arbetat tillsammans under lång tid, trivts tillsammans, blivit alltmer personliga i era konversationer, och plötsligt en dag sett varandra i ögonen och insett att ni var kära i varandra. Och inte ens i DET fallet, skulle du ha haft rätt att begära att han skulle lämna sin fru och familj för dig.
