Han vågar inte

Läst alla dina svar i tråden nu och såg att du tar med hunden. Skönt att höra att du är en bra hundägare 

Blev så ledsen för din skull när jag läste allt du skrivit. Du är absolut inte äcklig! Förstår dom känslorna så väl för så tänker jag också ibland. Det låter som att du har fastnat i en negativ cirkel av tankar. Jag går själv hos en psykolog och vill bara säga att jag hoppas hoppas verkligen att du går till en också. Det hjälper verkligen om man hittar rätt person. Det finns en app som heter Mindler med psykologer man pratar med via video, prova! 

Skickar en stor varm kram till dig, känner Igen mig så väl i dina tankar. Om du vill ha någon att prata med så finns jag här! Säg till isf så kanske jag kan ge min mail eller något.

Tack, ska kolla upp mindler.

Det känns bara som att jag var så dum som trodde att det skulle vara även för mig. Att jag hade rätt att vara glad och kär. Borde förstått att det inte var sant. 

Löjlig kanske är bättre beskrivet. Som att någon skrattar bakom min rygg. "Trodde du på det, att det var på riktigt?"

Men det är ju inte så du ska känna, jag tror att han är manipulativ, medvetet eller omedvetet.

Det är ingenting som är uttänkt i förväg, vem som ska hitta någon eller inte.

Jag låter snart som kaffedraken. Ber om ursäkt för det. 

Men jag ville så gärna. Träffa någon. Ha en egen familj. Egna barn. Älska dem mer än jag blivit älskad. Få tala om det så att de vet om det. Den enda som får lyssna på det nu är min hund, men hon är också gammal och kommer inte heller finnas för alltid. 
Vara stolt över någon. Någon som kunde trösta mig och som jag kunde stötta i med och motgångar. 

Jag vet att det inte blivit barn med den här mannen men jag är ändå för gammal för det nu så jag har accepterat det. Men att vara helt ensam resten av livet, jag ville inte det.
Och så slösade jag bort så många år med att leva med någon som jag inte ville vara med och när jag äntligen tog mig iväg så mår jag ännu sämre och ifrågasätter varför jag ens finns. För att en man  krossade mitt hjärta (han är toppen på isberget men ändå den utlösande faktorn). Kan inte bli mer patetiskt än så. 

Tycker också att du ska gå och prata med någon. Dina handlingar står i direkt motsats till det du säger att du vill ha, så det vore nog bra att reda ut.

Hur gammal är du? Har du gjort en utredning så att du vet säkert att det är för sent att få barn?

I övrigt- många känner nog som du efter att en dålig relation tar slut (dvs en relation man inte mått bra i stor del av tiden. Förstår att det också hade bra stunder annars hade du ju inte fortsatt). Du kommer komma över det.  Ja om du inte har vänner som stöttar dig i detta skulle jag absolut investera i några timmar med en bra terapeut. 

Stannar du kvar och väntar och hoppas på den här mannen (för det vet jag att du gör därinne i dig någonstans, även om du säger att det är slut nu, eller kommer du säga nej om han hör av sig igen?) så ökar du oddsen för att det kommer bli som du säger, du kommer sluta ensam gammal och olycklig.

Det du behöver är att ägna dig och fokusera på annat som ger ett värde för dig, för att skapa ett avstånd till honom och lättare komma över honom. Fritidsintressen, hobbys, aktiviteter med hunden, kanske träffa andra som också har hundar? Vänner, resor. 

Och ju fortare du kommer över honom desto fortare kan du eventuellt släppa in en annan till ditt hjärta.

Jag har ett par år kvar till 40 så det känns ju absolut som att det tåget har gått. Det gick inte med min förra sambo,  vilket är hemskt tur eftersom jag egentligen inte ville ha barn med honom alls. Och även det där med att känna sig värd. Tänk om jag inte klarar av det, inte är bra nog. Vem är jag att sätta någon oskyldig till världen som inte har bett om det. För min skull. 
Nej, någon utredning har jag inte gjort och nu är det inte längre tal om det eftersom jag dessutom är singel (och inte tänkte försöka hitta kärleken på nytt. Det gör alldeles för ont).

Den här relationen (om vi kan säga så, han sa det i alla fall - jag var hans flickvän) är den första gången som jag har varit kär. Och det kändes helt fantastiskt. 

Mina vänner har fullt upp med sitt, jag vill inte störa dem med det här. De vet vad som har hänt och hur jag mår.