Vad får man kräva av tonåringar?
Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.
Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.
Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.
Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"
Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.
Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?
Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
UPPDATERING:
Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.
Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!
Tråden handlar om
1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14
2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.
Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.
Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.
De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.
Förstår ni nu? Hur löser man det?
Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?
