• Anonym (trött)

    Vad får man kräva av tonåringar?

    Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring. 

    Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

    Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där. 

    Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

    Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

    Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

    Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
    UPPDATERING:

    Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.

    Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!

    Tråden handlar om

    1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14

    2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.

    Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
    Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.

    Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

    De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

    Förstår ni nu? Hur löser man det?

    Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?

  • Svar på tråden Vad får man kräva av tonåringar?
  • Anonym (MB)
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 11:17:00 följande:
    Vi har hela fem isbrickor. Det är dock bara en som gör långa smala, som går in i min termos. Som jag köpt specifikt för den.
    Köp några fler sådana då. 
  • Anonym (g)

    Nu kan det vara en 13 eller 18åring men värt att tänka på är att tonåringar är lite disträ och har långt ifrån utvecklat konsekvenstänk. Att ha koll på all en vuxen oftast klarar av är inte rimligt.

  • Anonym (Liv)

    Du har fått jättebra tips från vissa hur du kan prata med din tonåring. Dock förstår jag att man blir väldigt irriterad om man aldrig ser någon bättring. 


    Ett sätt att få hen att se konsekvenserna av att bara tänka på sig själv, är ju att du slutar fixa grejer för tonåringen. Tvätta inte hens kläder, sluta fyll på diverse frukostgrejer som bara hen äter eller vad det nu kan vara. Anamma (pappa)s syn på det hela fullt ut, det är upp till den som behöver nåt som får se till att det finns. Kanske ett litet uppvaknande, när det inte längre är curlat och klart. 

  • Anonym (Patricia)

    Att bli sur över en icke påfyllt islåda är i min värld precis det jag inte väljer som strider här hemma. 

    Känner man att detta med att säga åt sin tonåring börjar gå mot VM I petighet behöver man nog kanske backa och ta en annan väg. 

    Om tonåringar inte ens gör basic minimum som borde vara en självklarhet oavsett ålder så kanske man får fundera på vad det egentligen handlar om . En tonåring skiter inte i sin uppfostran utan anledning.  Dom skiter inte i basic saker om dom inte tjänar något på det. Och även en tonåring kan vara tankspridd utan baktanke , ibland är tonåringar bara mänskliga också. Missar aldrig du nånting själv av ren tankspriddhet eller av sttress? Det tror jag definitivt.  

    Jag har aldrig tjatat på mina barn nånsin.  Aldrig sett vitsen med att bli upprörd över två veckors disk under sängen, obäddad säng eller liknande. Jag vet att dom lärt sig och kan och faktiskt vill ha det fint och rent. Jag har bara sagt till ibland att kom hit med disken , riv ur sängkläderna osv . Mina strider har istället handlat om skolarbete,  kompisar, social samvaro,  familjen , förtroende osv... Jag vill att man är öppen med svårigheter,  att kunna känna sig fri att prata om allt, högt I tak, visa sig sårbar och kunna ge och ta tröst osv osv. 
    Vem fan bryr sig om smulor i sängen när tonåringen hulkar i min famn i ångest och panik över skolans krav liksom... då är jag istället oändligt tacksam för förtroendet att jag får veta vad som är fel och kan fajtas med skolan . 
    Jag åker gärna in till McDonalds kl 23 på kvällen och tar en hamburgare med tonåringen om det innebär att jag får chansen att prata ostört om nåt bekymmer och hen vet att det inte blir tjat eller tjafs om saker som är irrelevant för stunden.  Städa kan man göra sen.

    Frihet under ansvar kör vi med här och det fungerar.  För barnen själv fattar att jag givetvis inte gillar stök och dom brukar oftast ta sig samman och dra fram dammsugare och hänga upp handdukar med jämna mellanrum när dom fattar kopplingen mellan förtroende och motprestation....

  • Krocko
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 11:11:04 följande:
    Håller inte med! Den som tar det sista fyller på, det är regeln i vårt hem. Allt annat låter ju sinnessjukt. Dessutom kom jag hem klockan 22 på kvällen, efter jobbet. Och fick fixa en hel del annat, kan jag lova! Inklusive att ta ut disken, som borde ha varit ren sedan morgonen, men ingen av dem som varit hemma hela eftermiddagen kom på tanken!  

    Ska man behöva kolla att det finns toalettpapper varje gång man går på toa också?

    Vi har massor med islådor i frysen + plastisbitar, men ja, ibland tar även de slut, någon har tagit det sista och ställt in en tom låda eller ställt den på bänken istället för att fylla på och in i frysen. MEN jag skulle aldrig lägga energi på att bli  irriterad på det. Man får vara utan is till det har fryst nytt. VERKLIGEN ett ilandsproblem!!


    Och ja, hos oss får man kolla så det finns toapapper innan man sätter sig, min man är världsmästare i att glömma sätta i en ny rulle när han tagit det sista. Ingenting jag heller går runt och surar och gnäller över Solig

  • Anonym (Krav)
    Jag går emot många och tycker att man inte bara kan skylla på hjärnan, trötthet och hormorner och allt annat. 

    Har själv en tonåring (snart två) och tycker man kan ställa krav på dem. Det fick vi och generationer innan oss. 

    Vill man ha månadspeng och tillgång till mobiler/tv-spel, ja då får man ställa upp för famijen. Gå ut med hunden "frivilligt", fixa middag ibland till familjen (konservsoppa är fine om man inte orkar mer), fylla på toarullar när det är tomt, se till att tvätten kommer till tvättstugan och kanske självmant slänga in en maskin osv Bakar man med kompisarna så städar man upp efter sig osv.

    Jag tycker inte det är okej att sitta flera timmar med mobiler och datorer och sedan bara "glömma". 

    Nej, de behöver faktiskt göra lite. Det är en familj, en enhet, som bor under samma tak som hjälps åt. Hade det varit fullt med träningar, matcher och prov så är det ju självklart att man fokuserar på det, men när skolan nästan jobbar mer mot att vara läxfri så kan man plocka ur diskmaskinen när man kommer hem innan man sätter sig med tv-spelet i 2 timmar.

    Och för den som undrar - jodå, ungarna får både beröm och kärlek. 
  • Anonym (MB)
    Anonym (Liv) skrev 2024-01-19 11:20:44 följande:

    Du har fått jättebra tips från vissa hur du kan prata med din tonåring. Dock förstår jag att man blir väldigt irriterad om man aldrig ser någon bättring. 


    Ett sätt att få hen att se konsekvenserna av att bara tänka på sig själv, är ju att du slutar fixa grejer för tonåringen. Tvätta inte hens kläder, sluta fyll på diverse frukostgrejer som bara hen äter eller vad det nu kan vara. Anamma (pappa)s syn på det hela fullt ut, det är upp till den som behöver nåt som får se till att det finns. Kanske ett litet uppvaknande, när det inte längre är curlat och klart. 


    Nej, det tycker jag är helt fel väg att gå. Sådär kan man göra med en vuxen man som inte orkar ta hand om hemmet. 

    Det är inte att curla ett barn att se till att kläder är rena och att det finns mat i kylskåpet. 

    Men det är förstås stor skillnad på en 13-åring och 19-åring. 
  • Anonym (kan)
    Anonym (Krav) skrev 2024-01-19 11:25:08 följande:
    Jag går emot många och tycker att man inte bara kan skylla på hjärnan, trötthet och hormorner och allt annat. 

    Har själv en tonåring (snart två) och tycker man kan ställa krav på dem. Det fick vi och generationer innan oss. 

    Vill man ha månadspeng och tillgång till mobiler/tv-spel, ja då får man ställa upp för famijen. Gå ut med hunden "frivilligt", fixa middag ibland till familjen (konservsoppa är fine om man inte orkar mer), fylla på toarullar när det är tomt, se till att tvätten kommer till tvättstugan och kanske självmant slänga in en maskin osv Bakar man med kompisarna så städar man upp efter sig osv.

    Jag tycker inte det är okej att sitta flera timmar med mobiler och datorer och sedan bara "glömma". 

    Nej, de behöver faktiskt göra lite. Det är en familj, en enhet, som bor under samma tak som hjälps åt. Hade det varit fullt med träningar, matcher och prov så är det ju självklart att man fokuserar på det, men när skolan nästan jobbar mer mot att vara läxfri så kan man plocka ur diskmaskinen när man kommer hem innan man sätter sig med tv-spelet i 2 timmar.

    Och för den som undrar - jodå, ungarna får både beröm och kärlek. 
    Men man kan ha det så utan att hålla på och påpeka och tjata om varenda liten detalj. Det låter redan i ditt inlägg som att du har en mycket trevligare grundton med dina barn än vad TS har.

    Det är där problemet ligger tycker jag. Ni vill samma saker, men du förmedlar det på ett uppmuntrande sätt som skapar relation, medan TS förmedlar det på ett surt sätt som skapar tråkig stämning i hemmet, till den grad att tom pappan tycker att det är jobbigt. 
  • rosesarewhite

    Varför inte sätta dig ner med din tonåring och prata om saken? På ett lättsamt sätt, två jämlikar emellan typ.

    Prata om att det är den enda isen som går ner i din termos och det blir lite svårt och jobbigt för dig om den inte finns på morgonen. Att tonåringen jättegärna får ta is men att det vore väldigt bra om hen kan använda någon av de andra fyra lådorna och så använder du den med långsmala fack. Och att om tonåringen råkar ta så gör det såklart inget men vore superbra då om hen kom ihåg att fylla på.

    Ofta blir det ju att man tar upp saker just när man är arg eller sur. Det blir aldrig bra eftersom den andra då ofta hamnar i försvarsställning. Ta upp saker när ni båda är glada, mätta och kan ha bra samtal. Inga anklagande toner som Du glömde ditten och datten! Utan utgå från dig själv. Jag såg att isen var slut, är du snäll och tar av den jag inte behöver istället osv.

  • Anonym (Liv)

    MB - såklart ska det finnas mat i kylen och kläder i garderoben, men kanske finns inte den där specialfilen/juice så hen får dricka vatten till mackan, favvotröjan som ska bäras jämt blir inte tvättad förrän de flesta andra rena kläderna har använts osv. Tvätra kan ju en tonåring dessutom göra själv. Syftet är inte att svälta ut sin tonåring, men visa på hur bra det faktiskt är när någon anstränger sig för nån annan. 

Svar på tråden Vad får man kräva av tonåringar?