• Anonym (trött)

    Vad får man kräva av tonåringar?

    Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring. 

    Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

    Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där. 

    Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

    Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

    Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

    Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
    UPPDATERING:

    Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.

    Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!

    Tråden handlar om

    1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14

    2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.

    Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
    Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.

    Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

    De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

    Förstår ni nu? Hur löser man det?

    Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?

  • Svar på tråden Vad får man kräva av tonåringar?
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (MB) skrev 2024-01-19 11:01:53 följande:
    Förstår hur du tänker, men om du verkligen försöker - kan du inte hitta fem bra saker med ditt barn? 
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 10:53:56 följande:
    Håller inte med dig. Isåfall lämnar man väl isformen i diskhon? Varför lägga den tillbaka in i frysen helt tom? 

    Att man itne "märker det", det tror jag inte på. 

    Jag tror att det är ett beslut drivet av lathet, inget annat,
    Lathet Trötthet och tanklöshet är tyvärr en vanliga egenskaper hos tonåringar. Det är en tuff period i deras liv och i deras föräldrars liv. Men det går över. 
    Rättat
  • Anonym (MB)
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 11:02:10 följande:
    Vem har sagt att jag brusat upp?

    Vår tonåring har fått göra "dubbelt jobb" i många år, men ändå lär hen sig inte... För mig är det ett mysterium.
    Alla har ju lite olika filosofi om det där. Själv behövde jag inte göra något hushållsarbete så länge jag bodde hemma. Det blev ju folk av mig ändå. Jag städade inte ens mitt rum. Tror att min mamma hade det likadant hemma, de hade dessutom en städtant. 

    Om man provar att släppa det en dag och göra det själv kanske man slipper reta upp sig. Eftersom man har sänkt kraven? 

     
  • Anonym (trött)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-19 11:07:01 följande:
    Du kunde ha kontrollerat att det fanns is kvällen innan. Det är ditt ansvar som isbehövare när du vet att ni delar på isen. Och som sagt, fixa fler lådor.
    Håller inte med! Den som tar det sista fyller på, det är regeln i vårt hem. Allt annat låter ju sinnessjukt. Dessutom kom jag hem klockan 22 på kvällen, efter jobbet. Och fick fixa en hel del annat, kan jag lova! Inklusive att ta ut disken, som borde ha varit ren sedan morgonen, men ingen av dem som varit hemma hela eftermiddagen kom på tanken!  

    Ska man behöva kolla att det finns toalettpapper varje gång man går på toa också?
  • Anonym (MB)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-19 11:08:45 följande:
    Rättat
    Jag var sällan trött som tonåring, men lat var jag då och är även idag, hahahaha!
    Nu är jag å andra sidan desto tröttare. Åldern tar ut sin rätt.

    Men visst kan det bero på trötthet. Som tonåring har man inte heller fått igång hela ruljangsen med att driva ett hushåll, det kommer långt senare. När de har bott själva ett tag. 
  • Anonym (trött)
    Anonym (MB) skrev 2024-01-19 11:09:08 följande:
    Alla har ju lite olika filosofi om det där. Själv behövde jag inte göra något hushållsarbete så länge jag bodde hemma. Det blev ju folk av mig ändå. Jag städade inte ens mitt rum. Tror att min mamma hade det likadant hemma, de hade dessutom en städtant. 

    Om man provar att släppa det en dag och göra det själv kanske man slipper reta upp sig. Eftersom man har sänkt kraven? 

     
    Åh herregud, nej tack! 

    Och blev det verkligen folk av dig, är du säker? Är du man eller kvinna?
  • Anonym (MB)
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 11:11:04 följande:
    Håller inte med! Den som tar det sista fyller på, det är regeln i vårt hem. Allt annat låter ju sinnessjukt. Dessutom kom jag hem klockan 22 på kvällen, efter jobbet. Och fick fixa en hel del annat, kan jag lova! Inklusive att ta ut disken, som borde ha varit ren sedan morgonen, men ingen av dem som varit hemma hela eftermiddagen kom på tanken!  

    Ska man behöva kolla att det finns toalettpapper varje gång man går på toa också?
    Man kan ändra en regel?

    Det låter som att du är mycket principfast, vilket är beundransvärt. Men det funkar uppenbarligen inte ihop med din familj. Kan du tänka dig att rucka på reglerna och köpa 2-3 isbrickor? 
  • Anonym (trött)
    Anonym (MB) skrev 2024-01-19 11:11:25 följande:
    Jag var sällan trött som tonåring, men lat var jag då och är även idag, hahahaha!
    Nu är jag å andra sidan desto tröttare. Åldern tar ut sin rätt.

    Men visst kan det bero på trötthet. Som tonåring har man inte heller fått igång hela ruljangsen med att driva ett hushåll, det kommer långt senare. När de har bott själva ett tag. 
    Nu pratar jag ju inte om att sköta ett hushåll utan specifikt;

    - ställa in sin egen disk (kastruller etc. sköter vi vuxna)
    - ställa in saker i kylskåpet om man tagit fram något för att baka/äta/dricka
    - fylla på saker som tagit slut, men som behöver vara påfyllt (gyllene exempel = toalettpapper, tvål, sockerkaret, is....)
  • Anonym (MB)
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 11:12:52 följande:
    Åh herregud, nej tack! 

    Och blev det verkligen folk av dig, är du säker? Är du man eller kvinna?
    Kvinna. 
    Min mamma hade fyra barn vill jag tillägga och vi växte upp på samma sätt. 

    Min ena bror och syster är väldigt pedantiska, min äldsta bror och jag är som folk är mest. 
  • Anonym (trött)
    Anonym (MB) skrev 2024-01-19 11:15:03 följande:
    Man kan ändra en regel?

    Det låter som att du är mycket principfast, vilket är beundransvärt. Men det funkar uppenbarligen inte ihop med din familj. Kan du tänka dig att rucka på reglerna och köpa 2-3 isbrickor? 
    Vi har hela fem isbrickor. Det är dock bara en som gör långa smala, som går in i min termos. Som jag köpt specifikt för den.
  • Anonym (kan)
    Anonym (trött) skrev 2024-01-19 10:28:37 följande:
    Vad får man kräva av tonåringar?

    Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring. 

    Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

    Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där. 

    Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

    Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

    Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

    Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"? 


    Man kan kräva saker av tonåringar.
    Man får bli adekvat sur över tonåringens beteenden.

    Men om man fastnar i en generellt sur, mästrande och uppläxande ton mot sin tonåring, eller vem som hels, då bör man försöka tänka om. Alla relationer behöver en övervikt av positivt för att fungera och även för att det negativa ska få nåt slags bärighet.

    Uppenbarligen tycker din man att din ton mot tonåringen är alltför negativ. Om jag var du skulle jag rannsaka det och ta det som en uppmaning att förändra min ton mot tonåringen, inte skylla ifrån mig och försöka rättfärdiga mitt beteende som andra ser som problematiskt.

    Och nej, man behöver inte alltid vara konsekvent och säga till för varenda liten grej. Se bara hur du själv reagerar när din man "säger åt dig", det verkar inte alls landa väl hos dig. Och så kan det ju bli för tonåringen när du hugger på minsta lilla. 
Svar på tråden Vad får man kräva av tonåringar?