Vad får man kräva av tonåringar?

Jag håller med dig Ts. Absolut välja sina strider och ösa kärlek över sina tonåringar, däremot får man inte heller beröm här för att man gör bare minimum. Däremot får min tonåring massa beröm och uppskattning för att hon är respektfull, omtänksam osv. Dvs hon får inte beröm för att ha ställt ner sin disk i maskinen, tagit fram en ny toarulle när den förra är slut, fylla på vatten i vattenkokaren så att jag slipper nästa gång jag ska slå på den. Däremot talar jag ofta om att jag är stolt över henne, uppskattar hennes omtänksamhet, är glad över att hon vill hänga med mig osv.  Och det är det jag tycker det hela kokar ner till. Att det handlar om att man inte riktigt har nån tanke på nån annan än sig själv, om man bara struntar i att plocka undan efter sig, inte fyller på när man tagit det sista mm. 

Ja, fem gånger mer kärlek är en bra sak att tänka på. Tyvärr blir det ofta tvärtom, man gnäller fem gånger och säger något positivt en gång, om ens det. Att man då och då har trevligt ihop räcker inte. Man behöver säga till sina tonåringar att man älskar dem, att de är fina, att de är bra , att man är stolt över dem.
Jag har själv missat detta, man fastnar lätt i gnällandet, men oj vilken effekt man får, när man ger kärlek på ett tydligt sätt och vad man bygger relationen. 

Men tonåringar är tålamodsprövande så det är inte lätt som förälder. Man får försöka tänka på att tonåren ören superjobbi utvecklingsfas. Hela hjärnan byggs om, tonåringen skall bli vuxen och separera sig från föräldrarna. Och inte minst viktigt,hitta sin plats bland jämnåriga. 

Jag tycker att man kan vara konsekvent och ändå ge beröm. Jag tror på det där med 5 gånger mer kärlek, att man för varje negativ sak försöker säga fem positiva. Då märker man själv hur sällan man egentligen säger något positivt och bara det är en ögonöppnare. 

Om man provar det ett tag så kan man se om det gör någon skillnad. För någon som bara får klagomål blir inte motiverad att göra rätt. Tvärtom.

Att ens reagera på en isbytta anser jag vara i mesta laget. Ha fler om isen går åt. Och tro mig, jag vet att isen kan gå åt då min ena syrra har pagofagi. Att isen är slut är verkligen ingenting att reagera på, kallt vatten är gratis och vem som helst kan slarva och inte tänka på att det där genomskinliga som knappt syns råkade ta slut.

Barn och hundar behöver positiv förstärkning. Du behöver inte hålla på som du skriver, "ååå,. vad bra att du duschade utan påminnelse", får där har du rätt, ungen är 13-19, inte 3-9. Däremot måste du samtidigt komma ihåg att ungen är just det och dessutom, beroende lite på ålder, i värsta hjärnomställningsåldern. Ungar i den ålder behöver påminnelser, vila/sömn, rejält med bra energi/mat och positiv förstärkning utan pikar. "Du glömde ställa in disken i maskinen, gör det nu är du snäll" ungen gör det motvilligt men snällt. "Bra, tack så mycket". Det är inte att dalta, det är att ge ungarna positiv förstärkning. 

Var konsekvent. På ett positivt sätt.

Fast varför måste man brusa upp istället för vänligt påminna?

Om mina tonåringar inte ställer in sin disk så ropar jag på dem och så får de komma och göra det. Jag behöver inte bli arg. Om de glömt fylla i isfacket så fyller jag i det, tar 2 sekunder och verkligen inget att bråka om.

Att berömma sin tonåring behöver väl inte vara att gå ner till ett barns nivå? Prata med dem så som du pratar med din man, dina vänner eller dina kollegor.

Jag tror inte tonåringar lämnar och glömmer av illvilja, så när de glömt så är det ju bara att påminna (prata och inte skrika/bråka) och så får de göra det de glömde ändå. Blir ju dubbelt jobb för dem om de måste gå tillbaka hela tiden så då lär de sig ganska snabbt att komma ihåg.

Att ens reagera på en isbytta anser jag vara i mesta laget. Ha fler om isen går åt. Och tro mig, jag vet att isen kan gå åt då min ena syrra har pagofagi. Att isen är slut är verkligen ingenting att reagera på, kallt vatten är gratis och vem som helst kan slarva och inte tänka på att det där genomskinliga som knappt syns råkade ta slut.

Barn och hundar behöver positiv förstärkning. Du behöver inte hålla på som du skriver, "ååå,. vad bra att du duschade utan påminnelse", får där har du rätt, ungen är 13-19, inte 3-9. Däremot måste du samtidigt komma ihåg att ungen är just det och dessutom, beroende lite på ålder, i värsta hjärnomställningsåldern. Ungar i den ålder behöver påminnelser, vila/sömn, rejält med bra energi/mat och positiv förstärkning utan pikar. "Du glömde ställa in disken i maskinen, gör det nu är du snäll" ungen gör det motvilligt men snällt. "Bra, tack så mycket". Det är inte att dalta, det är att ge ungarna positiv förstärkning. 

Var konsekvent. På ett positivt sätt.

Fast varför måste man brusa upp istället för vänligt påminna?

Om mina tonåringar inte ställer in sin disk så ropar jag på dem och så får de komma och göra det. Jag behöver inte bli arg. Om de glömt fylla i isfacket så fyller jag i det, tar 2 sekunder och verkligen inget att bråka om.

Att berömma sin tonåring behöver väl inte vara att gå ner till ett barns nivå? Prata med dem så som du pratar med din man, dina vänner eller dina kollegor.

Jag tror inte tonåringar lämnar och glömmer av illvilja, så när de glömt så är det ju bara att påminna (prata och inte skrika/bråka) och så får de göra det de glömde ändå. Blir ju dubbelt jobb för dem om de måste gå tillbaka hela tiden så då lär de sig ganska snabbt att komma ihåg.

jag har fyra tonåringar och jag påpekar massor men gnäller sällan.

min man orkar inte säga till för det mesta och när han då väl byggt upp irritation så kan han låta orimligt grinig för t ex en tom iskubslåda.

Hittar jag en tom islåda så kan jag t ex skicka en bild på den till ungarna, meddela att deras försök att lära islådan fylla på sig själv misslyckats och att den kan behöva hjälp på traven. Ibland ber någon om ursäkt, ibland får man inget svar men gången efter brukar den vara fylld. Det som funkar bäst hos oss är att påpeka lite skämtsamt och på ett sätt som inte kräver svar och inte får dem i försvarsställning. Då reflekterar de ist och skärper sig till gången efter.

Ber jag om hjälp är jag väldigt tydlig med vad jag förväntar mig. Inget -har du lust att- jag skiter i om de har lust, jag vill att de ska utföra. Och då gör de också det utan gnäll. Formulerar jag frågan som ett val så vet de också att de faktiskt har ett val och att det är helt ok att säga nej. Oftast väljer de att hjälpa till ändå men ibland vill de inte och just då är det ok.