Vad får man kräva av tonåringar?

Du kunde ha kontrollerat att det fanns is kvällen innan. Det är ditt ansvar som isbehövare när du vet att ni delar på isen. Och som sagt, fixa fler lådor.

Alla har ju lite olika filosofi om det där. Själv behövde jag inte göra något hushållsarbete så länge jag bodde hemma. Det blev ju folk av mig ändå. Jag städade inte ens mitt rum. Tror att min mamma hade det likadant hemma, de hade dessutom en städtant. 

Om man provar att släppa det en dag och göra det själv kanske man slipper reta upp sig. Eftersom man har sänkt kraven? 

 

Jag var sällan trött som tonåring, men lat var jag då och är även idag, hahahaha!
Nu är jag å andra sidan desto tröttare. Åldern tar ut sin rätt.

Men visst kan det bero på trötthet. Som tonåring har man inte heller fått igång hela ruljangsen med att driva ett hushåll, det kommer långt senare. När de har bott själva ett tag. 

Man kan ändra en regel?

Det låter som att du är mycket principfast, vilket är beundransvärt. Men det funkar uppenbarligen inte ihop med din familj. Kan du tänka dig att rucka på reglerna och köpa 2-3 isbrickor? 

Köp några fler sådana då. 

Varför inte sätta dig ner med din tonåring och prata om saken? På ett lättsamt sätt, två jämlikar emellan typ.

Prata om att det är den enda isen som går ner i din termos och det blir lite svårt och jobbigt för dig om den inte finns på morgonen. Att tonåringen jättegärna får ta is men att det vore väldigt bra om hen kan använda någon av de andra fyra lådorna och så använder du den med långsmala fack. Och att om tonåringen råkar ta så gör det såklart inget men vore superbra då om hen kom ihåg att fylla på.

Ofta blir det ju att man tar upp saker just när man är arg eller sur. Det blir aldrig bra eftersom den andra då ofta hamnar i försvarsställning. Ta upp saker när ni båda är glada, mätta och kan ha bra samtal. Inga anklagande toner som Du glömde ditten och datten! Utan utgå från dig själv. Jag såg att isen var slut, är du snäll och tar av den jag inte behöver istället osv.

Men hur man säger saker har också betydelse.

Om man bestämt att tallriken ska ställas i diskmaskinen, men någon glömt, låtit bli eller inte orkat. Då kan man välja att säga det på ett grinigt och anklagande sätt, eller på ett mer neutralt sätt som men tjänar som en påminnelse. 

Det kan ju faktiskt finnas situationer där det var befogat att glömma eller senarelägga något som man vanligtvis förväntas göras direkt. Och det kan ju hända både vuxna och ungdomar. 

Berömma och berömma? Det viktiga är att man visar kärlek, annars förstör man relationen med sin tonåring. Det är viktigt att skilja på handling och person. Man kan säga att jag blir arg och ledsen när du inte fyller på isbitarna. När jag vill ta en drink och det inte finns is, då blir jag jättebesviken.
Det man inte skall säga är saker som: Du är värdelös! Att du aldrig lär dig! Du är hopplös! Jag orkar inte med dig! Eller ännu värre saker som skadar både tonåringens självkänsla och relationen. 

Sen tycker jag personligen att detta med isbitar är som en storm i ett vattenglas. Men om det är viktigt för TS så är det ju så. 

Med den attityden kommer du att få det tufft och må rätt dåligt... Lär dig släppa vissa saker.

Efter att ha läst dina svar, så tror jag att du har ett större problem än att din tonåring är tanklös... Eftersom det faktiskt är grund-beteendet i den åldern.

Tvärtom tycker jag att det verkar som att du och din man glidit in i "snäll pappa" + "mamma som har krav". 
Man bör vara rätt irriterad på sin tonåring ibland, inte för att det hjälper, utan för att tonåringar liksom är där på gränsen och vandrar. På samma sätt tycker jag naturligtvis att det är rimligt att man aktivt letar efter positiva saker, och att man har en realistisk bild av just ens egna lilla skitstövel.

Att leva med en tonåring är faktiskt att just välja sina strider och kanske bör du ha än högre krav på din man? Eller är dem allmänna uppfattningen hos er att det är så att det är okej att bara en person tar tag i och kritiserar tonåringen? För då har ni antingen en väldigt snäll tonåring, eller en annan vuxen som faktiskt också är lite tonåring.

Det är något i din ton som gör att du låter arg, sliten och irriterad. Det kanske inte bara bottnar i ditt barns beteende? Du kanske behöver en break av något slag. Boka in dig på ett spa eller ett hotell en helg och skit i alla där hemma och deras jäkla is och tvätt. Stäng av telefonen och låt dem sköta sig själva några dar medan du blir serverad på restaurang. 

Tonåringar kan vara skitjobbiga och det är klart man retar upp sig ibland. Så är det bara. Men om ditt barn generellt är en bra person, schysst kompis, skötsam osv så kanske du kan tänka att hen är bra som hen är ändå?

Nej, släppa vissa saker betyder inte gör det själv. Lär dig SLÄPPA vissa saker, dvs strunta i dem.

Jag börjar förstå både tonåringen och mannen... Du har en riktigt usel attityd!

Det låter som att du har en ganska tråkig syn på både dina barn och ditt eget föräldraskap. Hur är det med relationer för övrigt i ditt liv, har du generellt svårt att se något positivt med andra människor?

Du behöver inte krysta fram ett beröm för något.

Men om saker glöms bort så kan du tex säga: jag fattar att du är trött just nu och har mycket med skolan och allt, men du, glöm inte att ställa i disken när du ätit, det är så trist för mig att mötas av ett berg av disk när jag ska laga middag".

Då bjuder du in till förståelse för tonåringen situation, och delger din egen situation och där nånstans föder man ett tänkande hos tonåringen som innefattar att de inte bara gr saker för att mamma inte ska flyga i taket, utan att de gör saker för att det är mellanmänskligt vettigt. Man bygger relation helt enkelt, istället för att vara en auktoritär despot som förälder.

Och som beröm: jag ser att du jobbar så himla bra med skolan och träningen, vill bara att du ska veta det, att jag ser att du jobbar hårt och det är jättefint"!

Du behöver inte vara i opposition till tonåringen, ni kan vara på samma sida. 

Vill bara ge dig lite pepp Ts, du är en bra och fin mamma, som nu är frustrerad över att din tonåring har huvudet i sanden eller det blå. Det är faktiskt helt ok och väldigt vanligt. Fortsätt välja strider, fortsätt tryck på det du tycker är viktigt, öka upp lite med positiv förstärkning kring hur han är som person. Du är inte helt fel ute, och du kämpar för att hitta en bra balans och reflekterar över ditt sätt att vara. Du är nån om att ni alla ska ha det bra där hemma. Det är ett stort sundhetstecken. 

Könsroller och ta hand om hushållet ensam? Låter som att det är maken du har problem med , snarare än tonåringen? 

Personligen tycker jag att man inte kan enbart hålla sig till handlingar, man måste också kunna säga till sina barn att man är stolt över dem och älskar dem. Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket.

Först, vänligen skriv inte "Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket." Det vet du ju ingenting om.

För det andra - jag vet inte om man kan vända det till att det är min make som är problemet, när min make faktiskt ställer in sin disk? Min make gör kanske inte riktigt 50% av hushållsarbetet, men det känns inte som han använder mig till sin privata betjänt, inte alls!

Däremot har jag under dagen konstaterat två saker:

1) jag tror att en del av obalansen är, som någon skrev, att jag låtit min make ta rollen som cool pappa, medans jag får alla tråkiga uppgifter. Jag är nog trött på att vara den som "måste" påminna.

(Och jag har inte ändrat uppfattning om den saken - ser ingen anledning till att en ungdom som har enormt mycket fritid och som får alla sina mål mat serverade, kläder tvättade och strykta osv,  inte ska kunna göra småsaker som att fylla på saker eller ordna sin egen disk. Herregud, jag byter tom lakan åt hen! men jag har dragit en gräns, och jag är principfast!)

2) Jag tror inte min make är så bra på positiv reinforcement heller! Isåfall skulle jag inte suttit med ångest idag och försökt googla vad och hur man ska börja säga positiva saker till en nästan vuxen människa - för jag borde ju ha lärt mig av honom, min make!

Varför håller du på och tjatar om det så mycket då?

Varför tjatar du och surar över småsaker till den grad att din man måste påtala att du har en tråkig attityd till dina barn?

Vad har hen för motivation att göra det, om det aldrig uppmärksammas?
Bevisligen är er ?bare minimum? något hen inte lyckas leva upp till tillräckligt ofta, alltså absolut ett framsteg att uppmärksamma när det blir gjort. Man kan tacka eller säga det blev fint, istället för att säga ?duktig?.

För att svara på grundfrågan: Om det ständigt är brist på is och många vill ha det. Lös det problemet. Lägg sedan energi på det som är svårare att lösa.

Bästa sättet med det mesta är inte gnäll och skäll, det får ju vem som helst att krypa ur skinnet.

Nej skit i att fylla på is, göm eget i en ispåse under grönsakerna eller liknande. Nästa gång han vill ha is så är det tomt.

Lämnad en tallrik framme på hans plats, låt den stå till nästa middag. Etc etc etc. Biter och bildar så otroligt mycket bättre än gnäll.

Skiter mina ungar (10 åringar) i mössan säger jag inte ett ord om saken, sen blir det grin över kalla öron. Det hände en gång i november, nu tas mössan på automatik. Medans min kära hustru kan älta, skälla och gnälla hål i skallen på alla i närheten, samma saker varje dag utan framgång. Men jag jobbar på samma sätt med henne, låter kvinnan trötta ut sig själv och hitta andra vägar framåt?.