Anonym (trött)

Fri 19 Jan 10:28

107 svar

Vad får man kräva av tonåringar?

Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.

Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.

Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
UPPDATERING:

Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.

Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!

Tråden handlar om

1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14

2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.

Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu? Hur löser man det?

Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?

Anonym (MB)

Fri 19 Jan 10:36

#1

Jag tycker att man kan vara konsekvent och ändå ge beröm. Jag tror på det där med 5 gånger mer kärlek, att man för varje negativ sak försöker säga fem positiva. Då märker man själv hur sällan man egentligen säger något positivt och bara det är en ögonöppnare.

Om man provar det ett tag så kan man se om det gör någon skillnad. För någon som bara får klagomål blir inte motiverad att göra rätt. Tvärtom.

Anonym (Liv)

Fri 19 Jan 10:40

#2

Jag håller med dig Ts. Absolut välja sina strider och ösa kärlek över sina tonåringar, däremot får man inte heller beröm här för att man gör bare minimum. Däremot får min tonåring massa beröm och uppskattning för att hon är respektfull, omtänksam osv. Dvs hon får inte beröm för att ha ställt ner sin disk i maskinen, tagit fram en ny toarulle när den förra är slut, fylla på vatten i vattenkokaren så att jag slipper nästa gång jag ska slå på den. Däremot talar jag ofta om att jag är stolt över henne, uppskattar hennes omtänksamhet, är glad över att hon vill hänga med mig osv. Och det är det jag tycker det hela kokar ner till. Att det handlar om att man inte riktigt har nån tanke på nån annan än sig själv, om man bara struntar i att plocka undan efter sig, inte fyller på när man tagit det sista mm.

TvillingmammaVästgöte

Fri 19 Jan 10:42

#3

Anonym (MB) skrev 2024-01-19 10:36:15 följande:

Jag tycker att man kan vara konsekvent och ändå ge beröm. Jag tror på det där med 5 gånger mer kärlek, att man för varje negativ sak försöker säga fem positiva. Då märker man själv hur sällan man egentligen säger något positivt och bara det är en ögonöppnare.

Om man provar det ett tag så kan man se om det gör någon skillnad. För någon som bara får klagomål blir inte motiverad att göra rätt. Tvärtom.

Ja, fem gånger mer kärlek är en bra sak att tänka på. Tyvärr blir det ofta tvärtom, man gnäller fem gånger och säger något positivt en gång, om ens det. Att man då och då har trevligt ihop räcker inte. Man behöver säga till sina tonåringar att man älskar dem, att de är fina, att de är bra , att man är stolt över dem.
Jag har själv missat detta, man fastnar lätt i gnällandet, men oj vilken effekt man får, när man ger kärlek på ett tydligt sätt och vad man bygger relationen.

Men tonåringar är tålamodsprövande så det är inte lätt som förälder. Man får försöka tänka på att tonåren ören superjobbi utvecklingsfas. Hela hjärnan byggs om, tonåringen skall bli vuxen och separera sig från föräldrarna. Och inte minst viktigt,hitta sin plats bland jämnåriga.

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 10:47

#4

Anonym (Liv) skrev 2024-01-19 10:40:01 följande:

Jag håller med dig Ts. Absolut välja sina strider och ösa kärlek över sina tonåringar, däremot får man inte heller beröm här för att man gör bare minimum. Däremot får min tonåring massa beröm och uppskattning för att hon är respektfull, omtänksam osv. Dvs hon får inte beröm för att ha ställt ner sin disk i maskinen, tagit fram en ny toarulle när den förra är slut, fylla på vatten i vattenkokaren så att jag slipper nästa gång jag ska slå på den. Däremot talar jag ofta om att jag är stolt över henne, uppskattar hennes omtänksamhet, är glad över att hon vill hänga med mig osv. Och det är det jag tycker det hela kokar ner till. Att det handlar om att man inte riktigt har nån tanke på nån annan än sig själv, om man bara struntar i att plocka undan efter sig, inte fyller på när man tagit det sista mm.

Men behöver du säga till om de där sakerna du nämner? Alltså om de INTE gör bare minimum? Behöver du säga åt din tonåring att ta fram en ny toarulle?

Kan du ge tydliga exempel på vad du säger till tonåringen? Jag är fortfarande rädd att det kommer låta krystat, om hen itne på riktigt gjort något som är just mera än bare minimum...

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 10:49

#5

TvillingmammaVästgöte skrev 2024-01-19 10:42:04 följande:

Ja, fem gånger mer kärlek är en bra sak att tänka på. Tyvärr blir det ofta tvärtom, man gnäller fem gånger och säger något positivt en gång, om ens det. Att man då och då har trevligt ihop räcker inte. Man behöver säga till sina tonåringar att man älskar dem, att de är fina, att de är bra , att man är stolt över dem.
Jag har själv missat detta, man fastnar lätt i gnällandet, men oj vilken effekt man får, när man ger kärlek på ett tydligt sätt och vad man bygger relationen.

Men tonåringar är tålamodsprövande så det är inte lätt som förälder. Man får försöka tänka på att tonåren ören superjobbi utvecklingsfas. Hela hjärnan byggs om, tonåringen skall bli vuxen och separera sig från föräldrarna. Och inte minst viktigt,hitta sin plats bland jämnåriga.

Ja, just de där meningarna har jag nog aldrig fått höra från mina föräldrar när jag var barn, kanske därför det känns onaturligt.

Känns mest som att tonåringen kommer ge mig en föraktful blick om jag helt plötsligt piper ut "Du är så bra".

"Jag älskar dig" har jag dock sagt, många gånger, mest tillsammans med ett "god natt"...

Anonym (Mis)

Fri 19 Jan 10:50

#6

Fast varför måste man brusa upp istället för vänligt påminna?

Om mina tonåringar inte ställer in sin disk så ropar jag på dem och så får de komma och göra det. Jag behöver inte bli arg. Om de glömt fylla i isfacket så fyller jag i det, tar 2 sekunder och verkligen inget att bråka om.

Att berömma sin tonåring behöver väl inte vara att gå ner till ett barns nivå? Prata med dem så som du pratar med din man, dina vänner eller dina kollegor.

Jag tror inte tonåringar lämnar och glömmer av illvilja, så när de glömt så är det ju bara att påminna (prata och inte skrika/bråka) och så får de göra det de glömde ändå. Blir ju dubbelt jobb för dem om de måste gå tillbaka hela tiden så då lär de sig ganska snabbt att komma ihåg.

Anonym (Pappa)

Fri 19 Jan 10:51

#7

Att ens reagera på en isbytta anser jag vara i mesta laget. Ha fler om isen går åt. Och tro mig, jag vet att isen kan gå åt då min ena syrra har pagofagi. Att isen är slut är verkligen ingenting att reagera på, kallt vatten är gratis och vem som helst kan slarva och inte tänka på att det där genomskinliga som knappt syns råkade ta slut.

Barn och hundar behöver positiv förstärkning. Du behöver inte hålla på som du skriver, "ååå,. vad bra att du duschade utan påminnelse", får där har du rätt, ungen är 13-19, inte 3-9. Däremot måste du samtidigt komma ihåg att ungen är just det och dessutom, beroende lite på ålder, i värsta hjärnomställningsåldern. Ungar i den ålder behöver påminnelser, vila/sömn, rejält med bra energi/mat och positiv förstärkning utan pikar. "Du glömde ställa in disken i maskinen, gör det nu är du snäll" ungen gör det motvilligt men snällt. "Bra, tack så mycket". Det är inte att dalta, det är att ge ungarna positiv förstärkning.

Var konsekvent. På ett positivt sätt.

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 10:52

#8

Anonym (MB) skrev 2024-01-19 10:36:15 följande:

Jag tycker att man kan vara konsekvent och ändå ge beröm. Jag tror på det där med 5 gånger mer kärlek, att man för varje negativ sak försöker säga fem positiva. Då märker man själv hur sällan man egentligen säger något positivt och bara det är en ögonöppnare.

Om man provar det ett tag så kan man se om det gör någon skillnad. För någon som bara får klagomål blir inte motiverad att göra rätt. Tvärtom.

För att vara lite negativ.... Vad händer om det inte FINNS fem bra saker att säga en dag, men att tonåringen samma dag är butter och inte ett dugg hjälpsam.

Det är där mitt tänk om att vara konsekvent kommer in, för jag låter inte hen slippa undan disken, även om hen gått till sitt rum och stängt dörrren. Förstår att jag upplevs som tjatig och negativ, men jag har noll lust att själv ta tag i disken, när hen så lätt borde kunna sköta sina saker.

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 10:53

#9

Anonym (Pappa) skrev 2024-01-19 10:51:59 följande:

Att ens reagera på en isbytta anser jag vara i mesta laget. Ha fler om isen går åt. Och tro mig, jag vet att isen kan gå åt då min ena syrra har pagofagi. Att isen är slut är verkligen ingenting att reagera på, kallt vatten är gratis och vem som helst kan slarva och inte tänka på att det där genomskinliga som knappt syns råkade ta slut.

Barn och hundar behöver positiv förstärkning. Du behöver inte hålla på som du skriver, "ååå,. vad bra att du duschade utan påminnelse", får där har du rätt, ungen är 13-19, inte 3-9. Däremot måste du samtidigt komma ihåg att ungen är just det och dessutom, beroende lite på ålder, i värsta hjärnomställningsåldern. Ungar i den ålder behöver påminnelser, vila/sömn, rejält med bra energi/mat och positiv förstärkning utan pikar. "Du glömde ställa in disken i maskinen, gör det nu är du snäll" ungen gör det motvilligt men snällt. "Bra, tack så mycket". Det är inte att dalta, det är att ge ungarna positiv förstärkning.

Var konsekvent. På ett positivt sätt.

Håller inte med dig. Isåfall lämnar man väl isformen i diskhon? Varför lägga den tillbaka in i frysen helt tom?

Att man itne "märker det", det tror jag inte på.

Jag tror att det är ett beslut drivet av lathet, inget annat,

Familjesus

Fri 19 Jan 10:55

#10

Tonåringar är som de är. Både att de ofta är disträa och även rätt så lata.
Jag tycker man får välja sina strider. Skulle man tjata om ALLT blir det väldigt negativ stämning och rätt så jobbigt och tråkigt för en själv också.

Bra att välja ut det man tycker är viktigast och vara på det.

Att det står lite grejor framme eller inte är en tallrikar plockas in i maskinen orkar jag inte ta hela tiden. Blir något utbrott från min sida då och då när bägaren runnit över (inte världens bästa strategi, men man är ju bara människa...). Tiden går fort och har de fått med sig rätt värderingar kommer de att bli bra människor ändå. Bättre att de inte minns hela sin uppväxt med tjat och tjafs. Men som sagt, välj ut några saker som är viktiga för dig.

Vad får man kräva av tonåringar?

INNEHÅLL