Anonym (trött)

Fri 19 Jan 2024 10:28

107 svar

Vad får man kräva av tonåringar?

Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.

Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.

Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
UPPDATERING:

Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.

Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!

Tråden handlar om

1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14

2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.

Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu? Hur löser man det?

Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 2024 14:04

#71

Anonym (kan) skrev 2024-01-19 13:19:32 följande:

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 12:15:05 följande:

Det lustiga var att det bara var maken i köket när jag upptäckte isgrejen. Jag behöver ha med citronjuice i en liten termos, för annars blir min mage sk1t, och den klarar sig itne utan is i. Jag höll på att hacka sönder andra isbitar med en hammare, när jag muttrade lite och sa att vi var tvugna att prata med Xxx IGEN om att man fyller på om man tar det sista.

Så, tonåringen var itne ens där, och jag löste problemet på mitt sätt. Men visst, inför min make lät jag nog irriterad. Massa extra strul, när jag ville komma iväg till jobbet.

Han säger ju givetvis aldrig till vårt barn. Så jag kanske överkompenserar. Det har blivit en ond cirkel.

Och många här verkar ha missat att jag bett om tips, och vill förstå hur man ska ge beröm och komplimanger. Men vår trötta tonåring gör inte mycket, så jag undrar verkligen vad jag ska säga - och så det inte låter typ påhittat " NäMEN braaa gubben! Du torkade dig själv i rumpisen!" liksom?

Ännu ingen som kunnat ge konkreta svar på den frågan : Vad säger jag? Hen sköter skolan bra och träningarna bra, och så vitt jag vet kompisarna bra. Men hur komplimagerar man det?

Det låter som att du har en ganska tråkig syn på både dina barn och ditt eget föräldraskap. Hur är det med relationer för övrigt i ditt liv, har du generellt svårt att se något positivt med andra människor?

Du behöver inte krysta fram ett beröm för något.

Men om saker glöms bort så kan du tex säga: jag fattar att du är trött just nu och har mycket med skolan och allt, men du, glöm inte att ställa i disken när du ätit, det är så trist för mig att mötas av ett berg av disk när jag ska laga middag".

Då bjuder du in till förståelse för tonåringen situation, och delger din egen situation och där nånstans föder man ett tänkande hos tonåringen som innefattar att de inte bara gr saker för att mamma inte ska flyga i taket, utan att de gör saker för att det är mellanmänskligt vettigt. Man bygger relation helt enkelt, istället för att vara en auktoritär despot som förälder.

Och som beröm: jag ser att du jobbar så himla bra med skolan och träningen, vill bara att du ska veta det, att jag ser att du jobbar hårt och det är jättefint"!

Du behöver inte vara i opposition till tonåringen, ni kan vara på samma sida.

Jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor, även min make och mitt barn.

(Typiskt FL att leta fel på mig...)

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu?

AndreaBD

Fri 19 Jan 2024 14:05

#72

Jag tycker din man har rätt. Tonåringar svänger ju väldigt mycket. Visst, de skulle - ibland - klara en hel del, men de kan vara helt mentalt frånvarande och glömma saker som man tycker är uppenbara. Som det där med istärningarna. Jo, det är ganska typiskt att tonåringar glömmer såna saker eller inte ser dem. Det är ingen ond avsikt.

Det är det jag tycker vore bra om du inte gör, att tro att de visst ser det och bara skiter i att göra det. Oftast är det inte så. Och ja, tonåringar har det väldigt jobbigt. De svänger ju ofta mycket i humör, kan bli väldigt trötta. Det är faktiskt en bra idé där att välja sina strider och att inte se allt som att de har gjort så med flit.

Och de behöver uppmuntran, det finns många som kraschar ganska rejält, får jättedåligt självförtroende. Självklart ska man i så fall berömma dem för sånt som inte verkar oäkta, något som är rimligt att berömma dem för. Försök tänka lite positivt så kommer du säkert på såna saker.

TvillingmammaVästgöte

Fri 19 Jan 2024 14:05

#73

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 13:47:34 följande:

Lite av irritationen kommer av att vissa här antar saker som inte stämmer, men skriver det som att det är dagens sanning. Man ångrar sig nästan alltid när man startat en tråd här...

Om det andra - jag älskar såklart mitt barn, och hen har hundra bra egenskaper. Som jag skrev i trådstarten, vi har ju jättemysiga stunder ihop! Umgås jättemycket. Och för mig är handling bättre än ord! Det är som att min man inte ser kärleken i mina handlingar; att jag lånar ut min nya dyra curl kräm som jag köpt (och som tonåringen nu i princip använt slut, innan jag hann blinka :)), att jag satt och tittade på en film hen ville se, under samma filt med lite snacks som vi båda gillar. Att jag skjutsar hen någonstans nästan varje dag fast jag hatar att köra bil (är nervös förare, lärde mig i sen ålder), att jag lagar tonåringens favoriträtter, lägger mycket tid på att hitta rätt julklappar, kramas mycket.

Mitt "kärleksspråk" är inte komplimanger.

Och nej, jag har aldrig gått med på att ensam ta hand om hushållet. Jag arbetar mer än 100%. Könsroller är det värsta jag vet.

Inget av detta borde vara nyheter för min make...

Könsroller och ta hand om hushållet ensam? Låter som att det är maken du har problem med , snarare än tonåringen?

Personligen tycker jag att man inte kan enbart hålla sig till handlingar, man måste också kunna säga till sina barn att man är stolt över dem och älskar dem. Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket.

Anonym (Liv)

Fri 19 Jan 2024 14:11

#74

Vill bara ge dig lite pepp Ts, du är en bra och fin mamma, som nu är frustrerad över att din tonåring har huvudet i sanden eller det blå. Det är faktiskt helt ok och väldigt vanligt. Fortsätt välja strider, fortsätt tryck på det du tycker är viktigt, öka upp lite med positiv förstärkning kring hur han är som person. Du är inte helt fel ute, och du kämpar för att hitta en bra balans och reflekterar över ditt sätt att vara. Du är nån om att ni alla ska ha det bra där hemma. Det är ett stort sundhetstecken.

ht1

Fri 19 Jan 2024 14:39

#75

Dagenens ungdomar kommer att få en chock när dom ska ut i arbetslivet och det börjar ställas krav på allvar att göra rätt för sig.

Träna era ungdomar på det. Det var en självklarhet för en annan att hjälpa till hemma redan från 8.årsåldern.

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 2024 14:54

#76

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 14:04:43 följande:

Jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor, även min make och mitt barn.

(Typiskt FL att leta fel på mig...)

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu?

De dagarna som tonåringen varit lite butter är det väl extra viktigt att du säger något vänligt och uppmuntrande? Eller är det bara du som får ha känslor och som ska ursäktas för att "du är som du är", men alla andra ska ändra på sig så att det passar dig?

Tonåringen ska alltså "göra saker för familjen", trots sin trötthet, butterhet (som kanske beror på något som hänt, men som de inte säger till dig), medan du, som är vuxen, inte alls behöver vara nåt extra när du har en dålig dag. Och istället för att trösta och stötta din buttra trötta tonåring så blir du ännu mer negativ de dagarna och spär på ytterligare trist energi till tonåringen.

Så nej, jag fattar inte.

Typiskt dig att bortse från dina fel kanske, i alla fall utifrån hur du svarar i tråden. Du kanske ska jobba lite på din kommunikation istället för att skylla dina tillkortakommanden på andra.

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 2024 15:14

#77

Anonym (Liv) skrev 2024-01-19 14:11:31 följande:

Vill bara ge dig lite pepp Ts, du är en bra och fin mamma, som nu är frustrerad över att din tonåring har huvudet i sanden eller det blå. Det är faktiskt helt ok och väldigt vanligt. Fortsätt välja strider, fortsätt tryck på det du tycker är viktigt, öka upp lite med positiv förstärkning kring hur han är som person. Du är inte helt fel ute, och du kämpar för att hitta en bra balans och reflekterar över ditt sätt att vara. Du är nån om att ni alla ska ha det bra där hemma. Det är ett stort sundhetstecken.

Tack! Det värmde!

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 2024 15:23

#78

TvillingmammaVästgöte skrev 2024-01-19 14:05:45 följande:

Könsroller och ta hand om hushållet ensam? Låter som att det är maken du har problem med , snarare än tonåringen?

Personligen tycker jag att man inte kan enbart hålla sig till handlingar, man måste också kunna säga till sina barn att man är stolt över dem och älskar dem. Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket.

Först, vänligen skriv inte "Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket." Det vet du ju ingenting om.

För det andra - jag vet inte om man kan vända det till att det är min make som är problemet, när min make faktiskt ställer in sin disk? Min make gör kanske inte riktigt 50% av hushållsarbetet, men det känns inte som han använder mig till sin privata betjänt, inte alls!

Däremot har jag under dagen konstaterat två saker:

1) jag tror att en del av obalansen är, som någon skrev, att jag låtit min make ta rollen som cool pappa, medans jag får alla tråkiga uppgifter. Jag är nog trött på att vara den som "måste" påminna.

(Och jag har inte ändrat uppfattning om den saken - ser ingen anledning till att en ungdom som har enormt mycket fritid och som får alla sina mål mat serverade, kläder tvättade och strykta osv, inte ska kunna göra småsaker som att fylla på saker eller ordna sin egen disk. Herregud, jag byter tom lakan åt hen! men jag har dragit en gräns, och jag är principfast!)

2) Jag tror inte min make är så bra på positiv reinforcement heller! Isåfall skulle jag inte suttit med ångest idag och försökt googla vad och hur man ska börja säga positiva saker till en nästan vuxen människa - för jag borde ju ha lärt mig av honom, min make!

Anonym (trött) Trådstartaren

Fri 19 Jan 2024 15:42

#79

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 15:23:13 följande:

Först, vänligen skriv inte "Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket." Det vet du ju ingenting om.

För det andra - jag vet inte om man kan vända det till att det är min make som är problemet, när min make faktiskt ställer in sin disk? Min make gör kanske inte riktigt 50% av hushållsarbetet, men det känns inte som han använder mig till sin privata betjänt, inte alls!

Däremot har jag under dagen konstaterat två saker:

1) jag tror att en del av obalansen är, som någon skrev, att jag låtit min make ta rollen som cool pappa, medans jag får alla tråkiga uppgifter. Jag är nog trött på att vara den som "måste" påminna.

(Och jag har inte ändrat uppfattning om den saken - ser ingen anledning till att en ungdom som har enormt mycket fritid och som får alla sina mål mat serverade, kläder tvättade och strykta osv, inte ska kunna göra småsaker som att fylla på saker eller ordna sin egen disk. Herregud, jag byter tom lakan åt hen! men jag har dragit en gräns, och jag är principfast!)

2) Jag tror inte min make är så bra på positiv reinforcement heller! Isåfall skulle jag inte suttit med ångest idag och försökt googla vad och hur man ska börja säga positiva saker till en nästan vuxen människa - för jag borde ju ha lärt mig av honom, min make!

Kanske ett tillägg, nu när jag tänkt efter.

Min make är bra på att sköta det vi varit överens om att han ska sköta (t.ex. att han också sköter sin egen disk). Däremot plockar han inte upp efter tonåringen. Så jag upplever iaf att om tonåringen slarvar, så är förväntningen att jag ska fixa det, annars ligger det kvar i dagar! Min man är lite "det där är inte mitt!"... Så skulle jag ju också kunna säga, men då blir det ju inte gjort.

Det är kanske därför det blivit mantra att påminna tonåringen att hen slarvat? För varken tonåringen eller maken bryr sig, utan tänker att "det ordnar sig". "Någon" mystisk varelse ordnar till slut disken! Det kommer finnas rent porslin till nästa gång jag vill äta!

"Det ordnar sig" är något folk med en ansvarstagande vuxen kvinna hemma säger... De kan säga så eftersom denna kvinna SER TILL att det ordnar sig...

TvillingmammaVästgöte

Fri 19 Jan 2024 15:57

#80

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 15:23:13 följande:

Först, vänligen skriv inte "Särskilt som du kritiserar så ofta och så mycket." Det vet du ju ingenting om.

För det andra - jag vet inte om man kan vända det till att det är min make som är problemet, när min make faktiskt ställer in sin disk? Min make gör kanske inte riktigt 50% av hushållsarbetet, men det känns inte som han använder mig till sin privata betjänt, inte alls!

Däremot har jag under dagen konstaterat två saker:

1) jag tror att en del av obalansen är, som någon skrev, att jag låtit min make ta rollen som cool pappa, medans jag får alla tråkiga uppgifter. Jag är nog trött på att vara den som "måste" påminna.

(Och jag har inte ändrat uppfattning om den saken - ser ingen anledning till att en ungdom som har enormt mycket fritid och som får alla sina mål mat serverade, kläder tvättade och strykta osv, inte ska kunna göra småsaker som att fylla på saker eller ordna sin egen disk. Herregud, jag byter tom lakan åt hen! men jag har dragit en gräns, och jag är principfast!)

2) Jag tror inte min make är så bra på positiv reinforcement heller! Isåfall skulle jag inte suttit med ångest idag och försökt googla vad och hur man ska börja säga positiva saker till en nästan vuxen människa - för jag borde ju ha lärt mig av honom, min make!

Det lät så när du skrev om könsroller och att du inte vill ta hand om hushållet ensam.

Vad får man kräva av tonåringar?

INNEHÅLL