Anonym (trött)

Fri 19 Jan 2024 10:28

107 svar

Vad får man kräva av tonåringar?

Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.

Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.

Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 12:49
UPPDATERING:

Ingen har sagt att jag håller dålig eller snäsande ton! Inte jag, inte min make. När jag muttrade i köket på morgonen så var tonåringen itne ens där.

Det här handlar inte om att jag har tråkig ton eller sprider dålig stämning. Det handlar om att jag är 100% konsekvent för de saker som jag tycker är 'bare minimum' hemma, som att ordna sin egen disk in i diskmaskinen, och fylla på saker man tar det sista av. Jag låter inte tonåringen "komma undan", utan ber (lugnt och vänligt) hen att göra saken som skippats. IBLAND kan jag säkert lita irriterad, som alla människor, men inte som regel!

Tråden handlar om

1) vad som faktiskt är grundläggande "bare minimum" som man kan förvänta sig av någon som fyllt 14

2) Hur man kan ge positiv förstärkning utan att det låter krystat av typen "vad duuuktig du är lilla gubben som la in tallricken i diskmaskinen!". Vad finns för naturliga komplimanger, och när säger man dem? Det hörde verkligen inte till min barndom, så känner mig helt lost.

Notera att jag ÄR villig att skruva upp berömmet. Men samtidigt INTE villig att lösa alla problem genom att fixa allt själv istället för att ställa krav på tonåringen (vilket vissa här verkar tycka! Som att belöna tonåringens lathet genom att jobba hårdare själv - easy peasy! Nej tack).

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2024-01-19 14:07
Klistrar detta svar även här uppe, för jag börjar bli lite trött på att folk försöker hitta nya infallsvinklar eller "lösa gåtan"=hitta fel hos mig, fast jag varit ganska öppen med vad min svaghet är (både enligt mig och min make). Nej, jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor i allmänhet, även min make och mitt barn.

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit helt öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu? Hur löser man det?

Kanske borde titeln ha varit "Vad säger man för positivt till en butter tonåring, som inte orkat göra något hjälpsamt hemma, just den dagen?

Core

Sat 20 Jan 2024 16:01

#91

Bästa sättet med det mesta är inte gnäll och skäll, det får ju vem som helst att krypa ur skinnet.

Nej skit i att fylla på is, göm eget i en ispåse under grönsakerna eller liknande. Nästa gång han vill ha is så är det tomt.

Lämnad en tallrik framme på hans plats, låt den stå till nästa middag. Etc etc etc. Biter och bildar så otroligt mycket bättre än gnäll.

Skiter mina ungar (10 åringar) i mössan säger jag inte ett ord om saken, sen blir det grin över kalla öron. Det hände en gång i november, nu tas mössan på automatik. Medans min kära hustru kan älta, skälla och gnälla hål i skallen på alla i närheten, samma saker varje dag utan framgång. Men jag jobbar på samma sätt med henne, låter kvinnan trötta ut sig själv och hitta andra vägar framåt?.

Anonym (Lotta)

Sat 20 Jan 2024 19:49

#92

Core skrev 2024-01-20 16:01:19 följande:

Skiter mina ungar (10 åringar) i mössan säger jag inte ett ord om saken, sen blir det grin över kalla öron. Det hände en gång i november, nu tas mössan på automatik..

Hahaha! Första gången jag läste den här meningen tolkade jag ordet Skiter bokstavligen. Inte förrän vid sista orden insåg jag hur det skulle tolkas.

Tom Araya

Sat 20 Jan 2024 23:06

#93

Anonym (Mja) skrev 2024-01-19 18:39:54 följande:

Hör detta argument ofta men köper det inte. Hemma är hemma och jobb är jobb. Hur månfa vuxna beter sig inte annorlunda på de två ställena?

Hemmet är ju där man kan få andas ut och vara annat än perfekt. Där man kan få gråta, eller släppa ut känslor på ett annat vis. Där man kanske kan låta jackan ligga lite fel ett tag. Eller släppa en fis ljudligt.

Tror de flesta föestår skillnaden på hemma och jobb.

Det stämmer till viss del att barn kan uppvisa helt olika beteenden i ett annat sammanhang, sällskap och miljö jämfört med hemmet, men vi kommer inte ifrån att grundläggande fostran får man i hemmet under sin uppväxt och i det ingår att lära sig att ta ansvar och att med arbete, ev pengar mm bidra till att de gemensamma behoven tillgodoses.

Anonym (Klok)

Sat 20 Jan 2024 23:28

#94

Din man låter klok. Lyssna på honom. Finns det något värre än klagande vkärringar?

Anonym (Klok)

Sat 20 Jan 2024 23:28

#95

Din man låter klok. Lyssna på honom. Finns det något värre än klagande vkärringar?

TvillingmammaVästgöte

Sun 21 Jan 2024 09:59

#96

TS jag reagerar på att du säger att du inte kommunicerar med ord utan med handling. Att du helt enkelt inte kan ge verbala komplimanger och kärleksbetygelser.

Men för barnet betyder det jättemycket att få höra orden:jag älskar dig, du är fin, jag är stolt över dig, vad duktig du är i skolan och i din idrott.

Det du menar är ditt sätt att ge kärlek, att se en film tillsammans eller att du gör något, men detta kanske inte ditt barn tolkar som kärlek? Det skulle jag personligen inte tolka som kärlek , särskilt inte om jag aldrig fick någon positiv feedback.

Det barnet, tonåringen, får höra är alla fel den gör, den känner sig troligen oälskad. Då är det mycket lätt för en tonåring att gå in i en depression , om den känner sig fel och oälskad. Nu verkar pappan ge mer kärlek så tonåringen kanske klarar sig, men er relation kanske inte gör det.

TvillingmammaVästgöte

Sun 21 Jan 2024 10:09

#97

Min mamma var som du TS och gav mig aldrig beröm, sa aldrig att hon var stolt över mig och aldrig att hon älskade mig.

Det gjorde att jag inte kände mig älskad av henne. Som tur var fanns min pappa där med tydlig kärlek .

Min mamma gjorde dock väldigt mycket praktiskt för mig under hela min uppväxt.

TvillingmammaVästgöte

Sun 21 Jan 2024 10:21

#98

Jag läste din trådstart igen TS och du nämner ju att du har problem med kommunikationen, du fick inget beröm hemma och kan därför inte berömma själv. Detta är ju något du bör träna på, att kommunicera på ett positivt sätt och ge beröm och kärlek.

Att en tonåring inte fyller på isen beror inte på att den är slö och elak, tonåringars hjärna fungerar annorlunda och de tänker inte som en vuxen. Om tonåringen ör en pojke så mognar en pojkes hjärna också långsammare och de har tonårshjärnan längre upp i åldrarna. Tonåringens hjärna byggs under tonåren om totalt.

Rekommenderar en bra bok: Älskade förbannade tonåring, så får du kontakt med din tonåring.

Min man gick en kurs , som kommunen ger kostnadsfritt , för att lära sig leda tonåringar, de använde denna bok. Kursen var väldigt bra för min man, om inte annat så fick han höra om vilka stora problem som tonåringar kan ha och insåg att våra tonåringar var väldigt välanpassade även om de inte var perfekta minivuxna, ännu.

fjanten

Sun 21 Jan 2024 19:10

#99

Jag tycker inte du har för höga krav, barn och tonåringar mår faktiskt bra av att veta just vad som förväntas av dem och det är absolut bra att hjälpa till i hemmet. MEN när ett barn/tonåring misslyckas med att byta toarullen eller fylla på mer vatten i isformen eller städar för slarvigt efter bakningen eller vad det nu kan vara, då behöver man kanske inte varje gång påtala det och utgå ifrån att det gjorts av illvilja (du skriver ju att det är lathet, medan jag tänker att det kanske är en trött och tankspridd tonåring som kanske har tusen saker i skallen..?).

Du säger också att det är svårt att berömma en tonårsbutter unge som dessutom gör en massa fel därhemma. Men beröm inte då? Fråga istället om stackaren har något på hjärtat, om det hänt något? Tänker jag tillbaka på mina egna tonår så var det just "tonårsbuttra" dagar som jag: fått höra en massa elakheter i skolan, eller misslyckats med ett prov, eller råkat haft en lökring som alla sett och drivit med mig om, eller den stora crushen blev ihop med någon annan, eller vad det nu kan vara. Just buttra tonåringar har nog haft det rätt tufft, och kanske kan få slippa undan en syssla eller två, och få ha lite extra omtänksamma föräldrar? Så tänker jag.

För övrigt låter din man som problemet. Han borde ta mer av det som tonåringen missat. Ni är faktiskt föräldrar båda två till denna ungdom.

Anonym (kan)

Mon 22 Jan 2024 10:56

#100

Tom Araya skrev 2024-01-20 23:06:14 följande:

Det stämmer till viss del att barn kan uppvisa helt olika beteenden i ett annat sammanhang, sällskap och miljö jämfört med hemmet, men vi kommer inte ifrån att grundläggande fostran får man i hemmet under sin uppväxt och i det ingår att lära sig att ta ansvar och att med arbete, ev pengar mm bidra till att de gemensamma behoven tillgodoses.

De flesta lata tonåringar växer upp och blir ansvarstagande vuxna. Och det kärvs inte en massa skäl och den hårda vägen, tvärtom kan det ge mer effekt att fostra med vänlighet och omtanke.

Anonym (trött) Trådstartaren

Mon 22 Jan 2024 13:19

#101

Anonym (kan) skrev 2024-01-19 13:11:38 följande:

Varför håller du på och tjatar om det så mycket då?

Varför tjatar du och surar över småsaker till den grad att din man måste påtala att du har en tråkig attityd till dina barn?

"Håller på och tjatar" ? Det är väl din tolkning? Jag la upp det som förtydligande exempel i trådstarten - sedan är det andra som hakat upp sig på saken, vilket jag försökt bemöta...

Anonym (trött) Trådstartaren

Mon 22 Jan 2024 13:21

#102

Anonym (J) skrev 2024-01-19 18:30:54 följande:

Vad har hen för motivation att göra det, om det aldrig uppmärksammas?
Bevisligen är er ?bare minimum? något hen inte lyckas leva upp till tillräckligt ofta, alltså absolut ett framsteg att uppmärksamma när det blir gjort. Man kan tacka eller säga det blev fint, istället för att säga ?duktig?.

Jag säger tack, konstant, säkert 25 ggr per dag.

Anonym (trött) Trådstartaren

Mon 22 Jan 2024 13:24

#103

Tukt skrev 2024-01-19 18:36:00 följande:

För att svara på grundfrågan: Om det ständigt är brist på is och många vill ha det. Lös det problemet. Lägg sedan energi på det som är svårare att lösa.

Det är (självklart) inte det som är problemet. Det är bara ett exempel på att jag kände att tonåringen inte visar mig hänsyn. Det var dagens exempel. Inget som hänt mer än kanske en gång tidigare.

Den här helgen har någon använt sista hushållspappret i köket. Maken har muttrat över det. Jag har inte tänkt att fylla på :)

Anonym (trött) Trådstartaren

Mon 22 Jan 2024 13:26

#104

Core skrev 2024-01-20 16:01:19 följande:

Bästa sättet med det mesta är inte gnäll och skäll, det får ju vem som helst att krypa ur skinnet.

Nej skit i att fylla på is, göm eget i en ispåse under grönsakerna eller liknande. Nästa gång han vill ha is så är det tomt.

Lämnad en tallrik framme på hans plats, låt den stå till nästa middag. Etc etc etc. Biter och bildar så otroligt mycket bättre än gnäll.

Skiter mina ungar (10 åringar) i mössan säger jag inte ett ord om saken, sen blir det grin över kalla öron. Det hände en gång i november, nu tas mössan på automatik. Medans min kära hustru kan älta, skälla och gnälla hål i skallen på alla i närheten, samma saker varje dag utan framgång. Men jag jobbar på samma sätt med henne, låter kvinnan trötta ut sig själv och hitta andra vägar framåt?.

Lite detta angreppssätt som jag valt att anamma.

Det plus att utala komplimanger/positiva saker mera. Har fungerat bra den här helgen iaf!

Min make har också bett om ursäkt för att han var så grinig. Han vet nog att jag och tonåringen har fina stunder ihop också!

Anonym (trött) Trådstartaren

Mon 22 Jan 2024 13:35

#105

TvillingmammaVästgöte skrev 2024-01-21 09:59:59 följande:

TS jag reagerar på att du säger att du inte kommunicerar med ord utan med handling. Att du helt enkelt inte kan ge verbala komplimanger och kärleksbetygelser.

Men för barnet betyder det jättemycket att få höra orden:jag älskar dig, du är fin, jag är stolt över dig, vad duktig du är i skolan och i din idrott.

Det du menar är ditt sätt att ge kärlek, att se en film tillsammans eller att du gör något, men detta kanske inte ditt barn tolkar som kärlek? Det skulle jag personligen inte tolka som kärlek , särskilt inte om jag aldrig fick någon positiv feedback.

Det barnet, tonåringen, får höra är alla fel den gör, den känner sig troligen oälskad. Då är det mycket lätt för en tonåring att gå in i en depression , om den känner sig fel och oälskad. Nu verkar pappan ge mer kärlek så tonåringen kanske klarar sig, men er relation kanske inte gör det.

Då har du läst tråden dåligt. Just orden "Jag älskar dig" sägs ofta.

Det är dagar när hen är butter och sur och ohjälpsam, som vi skaver. I det läget känns det onaturligt för mig att fokusera på det positiva - eftersom jag känner att hen inte anstränger sig ett uns själv.

Jag vet att jag som vuxen har mest ansvar, men det är tungt sådana dagar att bära ALLT ansvar för relationen och tonen. Och att vara supermysig just när man känner att man måste påminna tonåringen om att det inte är ett fullservice hotell detta, DET är vad som känns konstigt för mig.

Är det ingen som känner igen sig i det?

Tänk en morgon när man kommer tillbaka från hundpromenaden (som hen "absolut" skulle ta hand om), och hen åkt till skolan, men både mjölk och yoghurt står kvar på bordet. Specialyoghurt, som bara hen äter, som vi köpt hem och ställt fram åt hen.

Disken står kvar också, fast maskinen är tömd och glatt väntar på nytt innehåll.

Hens rum är så stökigt att det inte går att svänga dammsugaren därinne.

Sedan kommer hen hem från skolan, utan att säga hej, och stänger in sig på sitt rum, tills hen är hungrig och frågar vad det blir för mat, och typ suckar lite när man berättar, TROTS att det är anpassat efter hens diet. Man ber hen duka, men hen försvinner till "toaletten", men går egentligen tillbaka till sitt rum.

man går dit och säger vänligt att maten är klar, och hen svarar "är det dukat?".

Är det verkligen bara jag som sväljer eventuella komplimanger sådana dagar???

Tukt

Mon 22 Jan 2024 13:49

#106

Anonym (trött) skrev 2024-01-22 13:24:30 följande:

Det är (självklart) inte det som är problemet. Det är bara ett exempel på att jag kände att tonåringen inte visar mig hänsyn. Det var dagens exempel. Inget som hänt mer än kanske en gång tidigare.

Den här helgen har någon använt sista hushållspappret i köket. Maken har muttrat över det. Jag har inte tänkt att fylla på :)

Det jag kanske mer ville komma till är att man i bland har det lite bristfälligt uppstyrt hemma. Men eftersom ork och fokus saknas så tappar man lätt de bitarna. När de sedan inte fungerar, så är det lätt att hamna i konflikt. Därför menar jag att det är bra att lösa sådana där praktiska saker först. Finns det typ sällan rena smörknivar, köp eller tälj till några fler. Sedan kan man lägga fokus på det som kanske verkligen är relevant.
Och det gäller väl generellt när man lever med andra. Behöver ju inte varatonårsbarn.

Core

Mon 22 Jan 2024 13:50

#107

Anonym (trött) skrev 2024-01-22 13:35:30 följande:

Då har du läst tråden dåligt. Just orden "Jag älskar dig" sägs ofta.

Det är dagar när hen är butter och sur och ohjälpsam, som vi skaver. I det läget känns det onaturligt för mig att fokusera på det positiva - eftersom jag känner att hen inte anstränger sig ett uns själv.

Jag vet att jag som vuxen har mest ansvar, men det är tungt sådana dagar att bära ALLT ansvar för relationen och tonen. Och att vara supermysig just när man känner att man måste påminna tonåringen om att det inte är ett fullservice hotell detta, DET är vad som känns konstigt för mig.

Är det ingen som känner igen sig i det?

Tänk en morgon när man kommer tillbaka från hundpromenaden (som hen "absolut" skulle ta hand om), och hen åkt till skolan, men både mjölk och yoghurt står kvar på bordet. Specialyoghurt, som bara hen äter, som vi köpt hem och ställt fram åt hen.

Disken står kvar också, fast maskinen är tömd och glatt väntar på nytt innehåll.

Hens rum är så stökigt att det inte går att svänga dammsugaren därinne.

Sedan kommer hen hem från skolan, utan att säga hej, och stänger in sig på sitt rum, tills hen är hungrig och frågar vad det blir för mat, och typ suckar lite när man berättar, TROTS att det är anpassat efter hens diet. Man ber hen duka, men hen försvinner till "toaletten", men går egentligen tillbaka till sitt rum.

man går dit och säger vänligt att maten är klar, och hen svarar "är det dukat?".

Är det verkligen bara jag som sväljer eventuella komplimanger sådana dagar???

Det låter som att du gör det bra, det blir ofta en part som blir den balanserande som både ska vara ond och god, medans den andra ?kommer undan? . Och ja, ofta blir det nog kvinnan som drar den lotten, även om det till viss del är självvalt .

De som här inne lever perfekta felfria familjeliv ljuger antingen eller har nedsatt känsla för vad som är bra eller inte. Att leva i en familj är ju ett organiskt ständigt växande arbete, och ibland går det ur led, och så måste man börja om och hitta balansen igen.

Låt den där yoghurten bli dålig, och så får ungdomen vara utan ett par dagar, etc, så hittar han nog sin egen intuition att sköta enkla grejer

uppdatera gärna om nån vecka så vi får höra hör det går 😆

Vad får man kräva av tonåringar?

INNEHÅLL