Vad får man kräva av tonåringar?
Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.
Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.
Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.
Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"
Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.
Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?
Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?
Man får bli adekvat sur över tonåringens beteenden.
Men om man fastnar i en generellt sur, mästrande och uppläxande ton mot sin tonåring, eller vem som hels, då bör man försöka tänka om. Alla relationer behöver en övervikt av positivt för att fungera och även för att det negativa ska få nåt slags bärighet.
Uppenbarligen tycker din man att din ton mot tonåringen är alltför negativ. Om jag var du skulle jag rannsaka det och ta det som en uppmaning att förändra min ton mot tonåringen, inte skylla ifrån mig och försöka rättfärdiga mitt beteende som andra ser som problematiskt.
Och nej, man behöver inte alltid vara konsekvent och säga till för varenda liten grej. Se bara hur du själv reagerar när din man "säger åt dig", det verkar inte alls landa väl hos dig. Och så kan det ju bli för tonåringen när du hugger på minsta lilla.