Sambos barn, utmaning

Vi skaffade ju inte barn direkt fattar du väl! Vi separerade när barnet var 4 år så jo, jag har verkligen uppfostrat barnet på egen hand. Har du mer fantastiska idéer om hur mitt liv sett ut?

Om du har träffat "mångfaldiga tusen" barn så undrar jag verkligen hur socialt aktiv du måste ha varit i livet. Som lärare sedan många år börjar jag nog närma mig den siffran vid det här laget iaf. Den där ungen måste ju vara ett unikum om INGEN i hela världen klarar av att hantera honom. Även om sambon personligen kan vara rent fantastisk så är ju hemmasituationen rena skiten, och det vill du att små barn ska växa upp med...? Låt mig berätta en hemlighet: dåligt uppförande och att tilltala sin mamma som han gör är INTE ett symptom på adhd. Man blir inte skitstövel för att man har en diagnos. Man tappar inte empati och respekt för att man har en diagnos. Tänk lite mer på verkligheten i stort och inte bara på hur bra din sambo är som mamma.

Då kanske du är problemet som skäller ut honom?

Min dotter har atypisk autism och ADD. Hon är som mest lugn när vi är för oss själva. Ska vi iväg någonstans eller får besök så måste hon vara förberedd på det. Jag har sen nästan 1 år tillbaka en pojkvän och hon tycker bra om honom men när han är här så märker man ändå ett annat beteende från hennes sida. Vill gärna att jag sitter med henne i soffan  när vi ser på film mm. Även om jag kanske vill vara med min pojkvän så får jag sätta henne före.

Finns ju inte på kartan att vi skulle kunna flytta upp på ett bra tag och vi har heller inte bråttom med det heller. 

3 gånger på 2 år.
De gångerna har jag sagt ifrån på skarpen, sett honom i ögonen tills han börjar skämmas och tvingat honom att förklara vad han gjort fel och att be sin mor om ursäkt.
Säger inte att första reaktion ska va att skriva på ett barn. Jag har inte skrikit åt honom en enda gång.
Men visst beteende kräver en kraftig tillrättavisning där barnet verkligen förstår att han gått över gränsen, måste be om en uppriktig ursäkt och sedan bli förlåten och faktiskt känna att han blir förlåten.

Hallå!
Min sambo sedan ca 2 år har en liten grabb.
Jag älskar barn och vill själv bilda familj inom ganska snar framtid så ser inte en unge sedan tidigare som ett problem. Tvärt om tycker jag det är ganska bra att kunna se vilken fin mor min sambo är!
Men till er med extringar, hur står man ut i längden?
Min sambo har tagit hand om och uppfostrat sonen själv.
Barnets far är frånvarande och direkt olämplig.
Att barnet bara haft en närvarande förälder märks.
Han saknar respekt för sin mamma, vräker ur sig all möjlig skit så fort han inte får som han vill.
Han är 10 år och borde uppföra sig bättre. Förväntar/kräver inte speciellt mycket av ett barn, men att skrika att man önskar livet ur sin mor när man får fel pålägg är långt över gränsen.
Under de 2 år vi bott tillsammans har jag sagt ifrån på skarpen/skällt ut hennes son 3 gånger. Då har situationen redan gått så långt att min sambo gråter av uppgivenhet och barnet är rent kaos.
De gångerna har han faktiskt lyssnat och bett sin mamma om ursäkt.

Ni i liknande situation, hur behåller man gnistan i förhållandet och viljan att va där för extring(arna) när man inte har samma kärlek som en faktisk förälder?

Låter som pojken har ADHD och mamman inte har fått rätt instrument att hantera detta. Vilket har resulterat i att hon istället svansar för honom för att undvika konflikt.