Inlägg från: Anonym (medberoende) |Visa alla inlägg
  • Anonym (medberoende)

    Sambos barn, utmaning

    Anonym (Hur) skrev 2024-01-02 10:09:45 följande:
    Sambos barn, utmaning

    Hallå!
    Min sambo sedan ca 2 år har en liten grabb.
    Jag älskar barn och vill själv bilda familj inom ganska snar framtid så ser inte en unge sedan tidigare som ett problem. Tvärt om tycker jag det är ganska bra att kunna se vilken fin mor min sambo är!
    Men till er med extringar, hur står man ut i längden?
    Min sambo har tagit hand om och uppfostrat sonen själv.
    Barnets far är frånvarande och direkt olämplig.
    Att barnet bara haft en närvarande förälder märks.
    Han saknar respekt för sin mamma, vräker ur sig all möjlig skit så fort han inte får som han vill.
    Han är 10 år och borde uppföra sig bättre. Förväntar/kräver inte speciellt mycket av ett barn, men att skrika att man önskar livet ur sin mor när man får fel pålägg är långt över gränsen.
    Under de 2 år vi bott tillsammans har jag sagt ifrån på skarpen/skällt ut hennes son 3 gånger. Då har situationen redan gått så långt att min sambo gråter av uppgivenhet och barnet är rent kaos.
    De gångerna har han faktiskt lyssnat och bett sin mamma om ursäkt.

    Ni i liknande situation, hur behåller man gnistan i förhållandet och viljan att va där för extring(arna) när man inte har samma kärlek som en faktisk förälder?


    Låter som pojken har ADHD och mamman inte har fått rätt instrument att hantera detta. Vilket har resulterat i att hon istället svansar för honom för att undvika konflikt.
  • Anonym (medberoende)

    Såg nu resten av dina inlägg TS. Att pojken verkligen har ADHD och mamman har strategier för att hantera honom.

    Jag tror du får kämpa på. Men en sak som jag tror är viktig är att eftersom du och din flickvän nu är samboende så behöver ni ha gemensamma hållningssätt angående sonen.

    Du verkar se det som att sonen är hennes "deal" men nu när ni bor ihop behöver ni ha gemensamma förhållningssätt i er gemensamma situation. 

  • Anonym (medberoende)

    Jag tänker att du kan ta spjärn mot din värdering att ett barn behöver två föräldrar. Även om du aldrig kommer vara pojkens pappa kan du vara en bra fadersfigur i hans liv, men du och din sambo behöver ha ett gemensamt förhållningssätt. Och behöver prata ihop er.

    Lycka till!

  • Anonym (medberoende)
    Anonym (lägg ner) skrev 2024-01-02 12:00:06 följande:
    Detta stämmer väldit bra tror jag. Eftersom hon också varit tillsammans med en man som hon nog med la sig platt för. Därför hon nu behöver en partner som värderar henne och hennes familj, inte klagar. Och hon behöver få bättre självkänsla så att sonen kan få bättre självkänsla.
    Läser inte av TS som du gör i hans inlägg, men om det du läst av stämmer så håller jag givetvis med.

    Man har för mig att den TS skrivit nån liknande tråd och där lät han mindre accepterande. Men tror ändå TS vill försöka göra rätt!
  • Anonym (medberoende)

    förlåt att jag är självupptagen men tycker att även jag skrev rätt konstruktiva inlägg och faktiskt svarade på din trådstart.

    jag skrev att jag tror det kan vara bra att ni är överens om hur er tillvaro ska se ut nu när ni bor tillsammans och då behöver ni vara en enad front till barnet.

    ni kanske behöver extra stöd hur ni ska bemöta honom då han har diagnos, men det viktiga här är alltså att du och din sambo behöver jobba tillsammans nu när ni bor ihop. jag tror på er!

    dvs, ni bestämmer gränser tillsammans och båda har mandat att agera. även om barnet är hennes så är ni ju under samma hustak nu och då har du både rättigheten att få ha mandat i vad som gäller där och "skyldigheten" att upprätthålla det ni är överens om.

Svar på tråden Sambos barn, utmaning