Anonym (Hur)

Tue 2 Jan 2024 10:09

127 svar

Sambos barn, utmaning

Hallå!
Min sambo sedan ca 2 år har en liten grabb.
Jag älskar barn och vill själv bilda familj inom ganska snar framtid så ser inte en unge sedan tidigare som ett problem. Tvärt om tycker jag det är ganska bra att kunna se vilken fin mor min sambo är!
Men till er med extringar, hur står man ut i längden?
Min sambo har tagit hand om och uppfostrat sonen själv.
Barnets far är frånvarande och direkt olämplig.
Att barnet bara haft en närvarande förälder märks.
Han saknar respekt för sin mamma, vräker ur sig all möjlig skit så fort han inte får som han vill.
Han är 10 år och borde uppföra sig bättre. Förväntar/kräver inte speciellt mycket av ett barn, men att skrika att man önskar livet ur sin mor när man får fel pålägg är långt över gränsen.
Under de 2 år vi bott tillsammans har jag sagt ifrån på skarpen/skällt ut hennes son 3 gånger. Då har situationen redan gått så långt att min sambo gråter av uppgivenhet och barnet är rent kaos.
De gångerna har han faktiskt lyssnat och bett sin mamma om ursäkt.

Ni i liknande situation, hur behåller man gnistan i förhållandet och viljan att va där för extring(arna) när man inte har samma kärlek som en faktisk förälder?

Anonym (lägg ner)

Wed 3 Jan 2024 10:34

#81

Anonym (Hur) skrev 2024-01-03 10:24:51 följande:

Aggression? Vad av det jag förklarade va aggressivt eller rättfärdigar aggression?
Står fast vid att tillrättavisande är ett måste när barn uppför sig dåligt. Hur ska de annars lära sig gränser eller förstå att handling får konsekvens?

Ja genom detta som jag beskrev:

Han beskriver det inte som att har vill lära sig och utvecklas, utan snarare som att barnet ska skämmas. Om han hotar sin mamma(*) så någonstans använder han det som taktik för att han inte känner sig sedd. Ingen människa som mår bra hotar, så om man älskar sin tioåring så försöker man istället förstå Varför barnet hotar så att han lär sig ett annat tillvägagångsätt för att få fram sina känslor. Bestraffning och rädsla gör saker bara ännu värre och en förälders värsta mardröm borde vara att ens barn inte lärt sig och sen inte agerar väl mot andra utanför familjen.

Ett barn som blir älskad rätt gör inte såhär.

Alltså - barnet måste förstå sig själv för att lära sig agera annorlunda. Annars är det pga rädsla för dig bara

Anonym (Hur) Trådstartaren

Wed 3 Jan 2024 10:36

#82

Anonym (lägg ner) skrev 2024-01-03 09:26:57 följande:

Om han hotar sin mamma** ska det stå. Alltså om barner hotar sin mamma använder han nog det som taktik för att bli sedd

Barnet är sett och aktiverat i princip hela tiden för att få utlopp för sin energi.
Ibland kommer riktigt dåligt beteende fram ändå oavsett hur sett barnet är.

Anonym (lägg ner)

Wed 3 Jan 2024 10:36

#83

Tänk dig själv - hur ska DU lära dig hantera situationer om andra bara är besvikna på dig och tycker du ska skämmas? Speciellt om dessa är de personer som ska vara din trygghet (som dina föräldrar när du var ett barn). Du Måste börja se från ditt eget perspektiv innan du objektifierar ett barn.
Jämför en situation där du som ensam och hatad 10 åring blir tillrättavisad där båda föräldrarna står på samma sida, alternativt där dina föräldrar istället vill förstå dig. Då kommer du aldrig behöva hota

Anonym (Hur) Trådstartaren

Wed 3 Jan 2024 10:39

#84

Anonym (lägg ner) skrev 2024-01-03 10:34:10 följande:

Ja genom detta som jag beskrev:

Han beskriver det inte som att har vill lära sig och utvecklas, utan snarare som att barnet ska skämmas. Om han hotar sin mamma(*) så någonstans använder han det som taktik för att han inte känner sig sedd. Ingen människa som mår bra hotar, så om man älskar sin tioåring så försöker man istället förstå Varför barnet hotar så att han lär sig ett annat tillvägagångsätt för att få fram sina känslor. Bestraffning och rädsla gör saker bara ännu värre och en förälders värsta mardröm borde vara att ens barn inte lärt sig och sen inte agerar väl mot andra utanför familjen.

Ett barn som blir älskad rätt gör inte såhär.

Alltså - barnet måste förstå sig själv för att lära sig agera annorlunda. Annars är det pga rädsla för dig bara

🤦?♂️🤦?♂️🤦?♂️
Och det är precis därför jag, vid några få extrema situationer, plockat ner honom på jorden, väntat tills han lugnat ner sig och tvingat honom förklara vad han gjort fel och be om ursäkt. För att han ska förstå och för att han ska ta tiden att känna hur dåligt det faktiskt känns att såra någon.
Det du beskriver/tror är någon form av 1800-tals uppfostran 🤦?♂️

Anonym (Hur) Trådstartaren

Wed 3 Jan 2024 10:40

#85

Anonym (lägg ner) skrev 2024-01-03 10:36:49 följande:

Tänk dig själv - hur ska DU lära dig hantera situationer om andra bara är besvikna på dig och tycker du ska skämmas? Speciellt om dessa är de personer som ska vara din trygghet (som dina föräldrar när du var ett barn). Du Måste börja se från ditt eget perspektiv innan du objektifierar ett barn.
Jämför en situation där du som ensam och hatad 10 åring blir tillrättavisad där båda föräldrarna står på samma sida, alternativt där dina föräldrar istället vill förstå dig. Då kommer du aldrig behöva hota

1. Det är inga hot.
2. Du lever i en fantasivärld

Okänd

Wed 3 Jan 2024 10:41

#86

Meddelande borttaget

Anonym (MammaKanin)

Wed 3 Jan 2024 11:27

#87

Har läst hela tråden och alla svar. Jag blir, som flera andra, illa berörd av TS ord och bilden av sitt bonusbarn. Jag har varit litegrann i TS sambos situation. När jag o min man blev ett par så hade jag redan två barn. Visserligen var dom bara 3,5 och 6 månader gamla så han har varit med från start i princip. Men grejen är att biopappan inte var frisk o utsatte barnen för trauma (vilket gjorde att jag valde att lämna o kämpa för egen vårdnad) och båda barnen har diagnoser. Men aldrig att min man uttryckt sig om att de skulle ha "pissgener" eller dylikt. Han är mogen o empatisk nog att förstå att barnen är egna individer, trots arvsanlag och de spår mitt ex lämnat. Faktum är att min man tog till sig båda som sina egna o trots att vi fick ett gemensam barn efter några år så har han aldrig gjort skillnad på barnen. Nu är väl min man kanske unik. Men jag tycker ditt sätt TS att hävda om o om igen hur bra du är, hur rätt ditt sätt att bemöta utbrott och framförallt att mena att ditt bonusbarn är ett resultat av " pissgener" o brist på en bra pappa, att resonera kring gemensamma barn på ett exkluderande sätt mot bonusbarnet, och sen kasta skit o vara allmänt omogen o otrevlig mot de flesta i tråden, gör mig väldigt illa till mods.

Snälla, försök att se pojkens bästa sidor, försök att tycka om honom, var den pappa han behöver, utan att köra över honom. Och som många fler varit inne på- var delaktig i barnets mående, gå med till BUP och läs på om barnets npf, hitta bra sätt att bemöta och vara föräldrar TILLSAMMANS.
Det är en jäkla skillnad på att inte acceptera ett oönskat beteende och att skuldbelägga och skälla ut ett barn. Läs på om lågaffektivt bemötande.
Och kom ihåg att vara den vuxna, kunna behålla lugnet i pressade situationer, inse att du också kan göra fel och be om ursäkt om du gör fel.

Anonym (realist)

Wed 3 Jan 2024 11:38

#88

Anonym (Hur) skrev 2024-01-03 10:30:25 följande:

Vet du, du har övertygat mig! Sönderälskade curlade ungar blir ju som regel välfungerande och trevliga vuxna!

Ser för mig att du är en medelålders småfet bitter kvinna som inte har något bättre för sig än att misstolka och klaga på folk på internet. Har jag fel där också? ♥️

Att du går till personangrepp stärker knappast din sak.

Anonym (Hur) Trådstartaren

Wed 3 Jan 2024 11:46

#89

Anonym (MammaKanin) skrev 2024-01-03 11:27:52 följande:

Har läst hela tråden och alla svar. Jag blir, som flera andra, illa berörd av TS ord och bilden av sitt bonusbarn. Jag har varit litegrann i TS sambos situation. När jag o min man blev ett par så hade jag redan två barn. Visserligen var dom bara 3,5 och 6 månader gamla så han har varit med från start i princip. Men grejen är att biopappan inte var frisk o utsatte barnen för trauma (vilket gjorde att jag valde att lämna o kämpa för egen vårdnad) och båda barnen har diagnoser. Men aldrig att min man uttryckt sig om att de skulle ha "pissgener" eller dylikt. Han är mogen o empatisk nog att förstå att barnen är egna individer, trots arvsanlag och de spår mitt ex lämnat. Faktum är att min man tog till sig båda som sina egna o trots att vi fick ett gemensam barn efter några år så har han aldrig gjort skillnad på barnen. Nu är väl min man kanske unik. Men jag tycker ditt sätt TS att hävda om o om igen hur bra du är, hur rätt ditt sätt att bemöta utbrott och framförallt att mena att ditt bonusbarn är ett resultat av " pissgener" o brist på en bra pappa, att resonera kring gemensamma barn på ett exkluderande sätt mot bonusbarnet, och sen kasta skit o vara allmänt omogen o otrevlig mot de flesta i tråden, gör mig väldigt illa till mods.

Snälla, försök att se pojkens bästa sidor, försök att tycka om honom, var den pappa han behöver, utan att köra över honom. Och som många fler varit inne på- var delaktig i barnets mående, gå med till BUP och läs på om barnets npf, hitta bra sätt att bemöta och vara föräldrar TILLSAMMANS.
Det är en jäkla skillnad på att inte acceptera ett oönskat beteende och att skuldbelägga och skälla ut ett barn. Läs på om lågaffektivt bemötande.
Och kom ihåg att vara den vuxna, kunna behålla lugnet i pressade situationer, inse att du också kan göra fel och be om ursäkt om du gör fel.

Jag är första mannen, förutom barnets morfar, som faktiskt är där för honom.
Jag har inget mål om att han ska se mig som en bonuspappa, men snarare en stabil punkt och någon han kan lita på.
Även om jag lämnar all uppfostran till barnets mor så innebär det trots det tillrättavisande i vissa mer extrema situationer.
Jag tycker synd om honom då hans far är genomkorkad, frånvarande och barnet har 50% av hans, ja, pissgener.

Anonym (lägg ner)

Wed 3 Jan 2024 11:47

#90

Anonym (Hur) skrev 2024-01-03 10:39:29 följande:

🤦?♂️🤦?♂️🤦?♂️
Och det är precis därför jag, vid några få extrema situationer, plockat ner honom på jorden, väntat tills han lugnat ner sig och tvingat honom förklara vad han gjort fel och be om ursäkt. För att han ska förstå och för att han ska ta tiden att känna hur dåligt det faktiskt känns att såra någon.
Det du beskriver/tror är någon form av 1800-tals uppfostran 🤦?♂️

Läs på om föräldraskap och psykisk hälsa. En person som inte är redo att emotionellt prata med sina barn på ett förstående sätt, mentaliseringsförmåga, ska hålla sig långt borta från relationer.
Vad heter din sambo? Är så nära på att hoppas på att reda på vilka ni är för att skicka till henne. Du älskar inte henne, utan vill ha enskild tillgång till henne. Det är äckligt och osexigt, men som tur är något hon kommer se den dagen hon får distans till dig.
Om du nu agerar på att bekräfta henne ännu mer för att du (som du själv sagt) tycker att du äger henne så har du faktiskt narcissism. Det är en lättkränkt person som egentligen mår väldigt dåligt och som ingen gillar. Bara tro sig gilla till de inser. Den hårda sanningen, pojken

Sambos barn, utmaning

INNEHÅLL