Sambos barn, utmaning
Hallå!
Min sambo sedan ca 2 år har en liten grabb.
Jag älskar barn och vill själv bilda familj inom ganska snar framtid så ser inte en unge sedan tidigare som ett problem. Tvärt om tycker jag det är ganska bra att kunna se vilken fin mor min sambo är!
Men till er med extringar, hur står man ut i längden?
Min sambo har tagit hand om och uppfostrat sonen själv.
Barnets far är frånvarande och direkt olämplig.
Att barnet bara haft en närvarande förälder märks.
Han saknar respekt för sin mamma, vräker ur sig all möjlig skit så fort han inte får som han vill.
Han är 10 år och borde uppföra sig bättre. Förväntar/kräver inte speciellt mycket av ett barn, men att skrika att man önskar livet ur sin mor när man får fel pålägg är långt över gränsen.
Under de 2 år vi bott tillsammans har jag sagt ifrån på skarpen/skällt ut hennes son 3 gånger. Då har situationen redan gått så långt att min sambo gråter av uppgivenhet och barnet är rent kaos.
De gångerna har han faktiskt lyssnat och bett sin mamma om ursäkt.
Ni i liknande situation, hur behåller man gnistan i förhållandet och viljan att va där för extring(arna) när man inte har samma kärlek som en faktisk förälder?
