Hur kan en del snygga eller hyfsat snygga människor trivas så illa med sig själva?
Blir lika förvånad varje gång en person som ser hyfsat bra ut eller tillochmed är riktigt snygg ser negativt på sitt utseende och nojar över småsaker, som att öronen är "för stora", streck under ögonen som är ganska normalt och inte behöver betyda att man är på väg att få "påsar", för tjocka eller för smala läppar, lite osymmetrisk i någon del av kroppen osv.
Jag pratar alltså om sådant som folk i gemen knappast lägger märke till (förutom då sanna utseendefascister kanske). Jag förstår inte heller snygga människor eller människor som ser bra ut som faktiskt blir på dåligt humör över dessa "skavanker" som knappt någon lägger märke till, och låter detta dåliga humör gå ut över sina liv och sin omgivning.
Kan det egentligen inte sägas vara ett "I-landsproblem" att se bra ut/ vara snygg och ändå inte trivas med sig själv och sitt utseende?