13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan

Självklart har tonåringar kapacitet att förstå resonemang om de vill det men i det här fallet så tvivlar jag på att flickan är mottaglig för något annat alternativ än det hon vill och tycker är fullständigt logiskt. Hon ser inte logiken i pappans och TS resonemang oavsett hur de skulle framställa det. 

Ibland är "vi är de som bestämmer" faktiskt det enda rätta och raka. Man kan inte diskutera sig ur allting och få en förståelse för precis alla beslut. Flickan har fått framföra sina argument till varför hon ska få ta med sig kompisen, TS och pappan har framfört sina argument till varför kompisen inte ska följa med (utan att blanda in att de inte uppskattar just den vännen) och dessa accepteras inte av flickan. 

HUR ska TS och pappan då kunna resonera mer kring det hela för att slippa hela "varför"-diskussionen fram till resan? 

"Nej, det är en familjeresa"
*Varför får jag inte ta med X?"
"Vi vill inte ha ansvaret för X"
"Varför?"
"För att ni fortfarande är barn"
"Nä, det är vi inte så varför får jag inte ta med X?"
"Det blir ett för stort ansvar och vi är inte beredda att ta det"
"Varför? Vi looooooooovar att vi kommer att lyssna och sköta oss"
"Det spelar ingen roll, X är inte vårt barn och det här är en familjesemester som du varit med och planerat"
"Varför? Det finns ju en plats över"
"Nej, vi ser det inte som att det finns en plats över bara för att Y inte ska följa med."
"Varför?"

Hur jag ser diskussionen framför mig.... Så hur ser du diskussionen framför dig som slutar i att flickan accepterar att kompisen inte får följa med?

I det här fallet, där du läst en tråd på FL och inte känner personerna det gäller, så tvivlar du på flickans mottaglighet. Hmmm. 

Jag ser resonemanget lite mer såhär:

Jag fattar att det känns jättetrist och dåligt att du inte får ta med kompis x. Du vill ha nån i din ålder att hänga med, inte bara lillebror och oss föräldrar. Men vi känner att det blir ett för stort ansvar att ta med x, och när x har följt med förut så har lillebror känt sig utanför och ensam. Vi vill också att det bara ska vara familjen, det kan vara lite svårt att slappna av helt om en kompis är med. Vi vill gärna att den här resan ska bli så bra som möjligt för alla, men att ta med kompis x är inte ett alternativ. Vi hoppas att det ändå ska bli bra för dig och att vi ska ha det fint och kul på resan alla vi fyra.

Inte argumentera, kanske inte ens diskutera. Mer resonera, bekräfta, söka förståelse, ge förståelse. Så tänker jag i alla relationer, men i synnerhet med tonåringarna om verkligen behöver hjälp att utveckla sina resonemang och sortera i sina känslor och behov.  

Jag vet precis lika mycket om flickans eventuella mottaglighet som du gör. Det låter jättefint det du skriver men det kan fortfarande leda till att det till slut handlar om att man som vuxen måste sätta ner foten och det inte finns någon som helst förståelse från tonåringens sida om varför inte kompisen får följa med. 

Man kan liksom inte resonera in i absurdum.

Och nej, jag är ingen naturligt auktoritär person. Jag älskar konsensus, att alla är överens. Jag vill inte att någon ska känna sig "lurad" eller liknande så till den milda grad att det mycket väl händer att jag hellre ser till att andra har det bra än jag. Att resonera, söka förståelse etc är min naturliga väg att gå men jag vet också hur envisa tonåringar kan vara när det kommer att vilja få sin vilja igenom och då finns det inte ett endaste resonemang som fungerar. 

Nej, exakt, så dina förslag är varken mer eller mindre giltiga än mina. 

Man kan och bör försöka resonera och söka förståelse så långt det går. Det är sättet som tonåringen utvecklas och kan börja få förståelse. Jag tycker det är lite nedlåtande att uttrycka det som att "resonera in absurdum" det är en trist syn på tonåringar, barn, människor. Ser du så på kommunikation och förståelse i andra relationer också? 

Även jag vet hur envisa tonåringar kan vara, men jag förstår värdet av att ändå försöka nå fram med resonemang. Och jag tycker att med mina egna tonåringar så fungerar det att resonera, de är kanske inte nöjda med besluten, men de förstår varför beslutet är som det är.

Jag sätter också ner foten, som vuxen, som förälder, men jag förklarar varför foten sätts ned där. Och jag är öppen för resonemang och argument där det finns utrymme för det. 

Apropå min inställning till flickans eventuella mottaglighet så baseras den på följande citat från TS olika inlägg:

Hur ska vi få 13-åringen att sluta vara sur över vårt beslut. Just nu har hon bara surat över Whatsapp till sin pappa, men vi märker att hon itne tänkt ge sig...  Vad kan vi säga?

Hon är bra på att argumentera... Sitter här och stressar upp mig, och vet iten åt vilket håll som diskussionen kommer gå... Vill itne halka in på att jag inte tycker om denna kompisen...

 

Känns motigt att hon nu fått för sig att det kan bli "ännu bättre" (med kompisen), och kommer bli piss-sur på oss som säger nej....

 

 HUR får man slut på de eviga diskussionerna??? Hon fortsätter ju ställa frågor eller komma med argument, även om vi säger att det är färdigdiskuterat... Även om vi upprepar vårt beslut gång på gång. Hon trycker stenhårt på att få veta mer, flera 'varför' liksom. Hon kan börja skrika och gråta om vi försöker gå därifrån (har vi testat en gång). Det kändes dessutom respektlöst...

 Låter absolut som en tonåring som är mottaglig för resonemang....

Jag tror på LFF´s beskrivning kring scenariot att diskutera med tonåringen. Så funkar vår också, argumenten eller frågan varför tar inte slut.

Undanbad jag mig inte sådana här kommentarer? 

Jag har varit en del av den här familjen sedan yngsta barnet var 1 år gamnmal... You do the math! 

Kommer inte bemöda mig om att läsa svar från dig, då du i mina ögon inte är värd min tid!

Ja, jag håller med... Det var lite detta min ursprungsfråga gällde, om du läste mitt första inlägg? HUR har man en bra diskussion, trots att vi vet att vi inte vill ta med hennes kompis på resan...

Men till saken hör att hon sällan känner att hon fått svaret hon "söker", ifall man säger nej till något som hon vill...

PS. Hon surar fortfarande, men det fanns tack och lov inte mycket tid till diskussioner igår kväll! På hennes initiativ - hon hade träningar och sedan en kompis med sig hem.

"Punkt". LOL. Som att din (otroligt udda) åsikt är dagens sanning.

Väx upp!