• Anonym (Styvmamma)

    13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan

    Hej!

    Min make har tre barn; 8, 10 och 13 år gamla, alla är tjejer. De har olika personligheter och intressen - och värt att notera att 13-åringen ofta är irriterad på sina syskon.

    Nu ska antagligen itne 8-åringen med pga en viktig sak (hör inte till ämnet), och 13-åringen vill då ta med sin kompis, för nu anser hon att det 'finns plats'.

    Njae... Vi kan få tillbaka pengarna för iallafall flygbiljetten, så argumentet att kompisens föräldrar "bara behöver betala för namnbyte på biljetten" håller vare sig jag eller min make med om... Det kommer också orsaka andra kostander på själva resan, om man är flera.

    Men främst så är min reaktion att jag skulle vilja ha en FAMILJE-semester! 13-åringens kompis är inte så värst trevlig, och det blir ju mest att jag, maken och 10-åringen är på en semester, och 13-åringarna en annan. Gruppdynamiken kommer bli fel...

    Hur ska vi få 13-åringen att sluta vara sur över vårt beslut. Just nu har hon bara surat över Whatsapp till sin pappa, men vi märker att hon itne tänkt ge sig...  Vad kan vi säga?

    (Jag tvekade länge om jag skulle "avslöja mig som styvmamma... Det tycker jag inte ska spela någon roll. Jag undanber mig iallafall svar där det skiner igenom att ni bara vill hacka på styvföräldrar!)

  • Svar på tråden 13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan
  • Anonym (Styvmamma)
    Anonym (mino) skrev 2023-09-27 15:37:05 följande:
    Tacksamhet är lite klurigt. Man vill ju gärna ha tacksamhet när man ger något fint. Men, dels så är det ju ni som bestämt att resan ska bli av, och ni bestämmer premisserna kring resan. Den ni avkräver tacksamheten (13-åringen) har bara att foga sig. Och även om hon fått vara med i planeringen så blir det ju inte hennes vilja som trumfar, men sen komma med sin avkrävda tacksamhet så att ni ska bli nöjda. 

    Jag tror på att resonera kring hennes känslor, visst hon kanske blir piss-sur, men om ni bemöter hennes känslor i det så vinner ni i längden. 

    Gör en jämförelse med om dina svärföräldrar ska bjuda er på resa, du vill gå på ett specifikt museum och föreslår att ni ska gå dit, eller bara du om ingen annan vill. Men ditt förslag slås ned direkt, ingen annan vill gå på muséet och det är en familjeresa så alla ska vara tillsammans hela tiden, du får inte gå ensam på muséet. Du blir lite ledsen, upprörd och ifrågasätter.  De andra pratar om dig, inte med dig, om hur sur du kommer vara nu när du inte fick som du ville. Du ska väl vara tacksam att du ens får resan, det är minsann få förunnat med en sån resa. Hur känns det för dig? 
    Jag skulle respektera premisserna för resan tror jag? Kanske frågat innan jag tackade ja till resan, om alla måste vara med på allt, tillsammans hela tiden, om det var en brännande punkt för mig.

    I det här fallet så har 13-åringen högljutt röstat för att vi ska åka utomlands på höstlovet. Det är väldigt mycket hennes önskan. Men minnet är kort...

    Och jag vet itne om jag håller med dig om tacksamhet som sådant. Jag tycker barnet i det här fallet har val: 1) följa med och var tacksam, som inbjuden gäst eller (2) följ inte med. Jag skulle dock itne gilla alternativ 2, men det existerar. Hemliga alternativ 3 (följa med men var sur och otacksam och förstör resan med dåligt humör) tycker jag itne borde få existera!
  • Anonym (Styvmamma)
    EpicF skrev 2023-09-27 15:32:57 följande:

    För det första så har ni vuxna sista ordet. Om ni går med på att låta kompisen bli med så får kompisens föräldrar stå för kompisens kostnad. Dvs, flygbiljetten inkl namnbyte, kost och logi och fickpengar. Ev pengar till aktiviteter. 

    Men i slutändan så är det ni som bestämmer, oavsett om hon inte tänker ge sig. Om det blir nej, så är det viktigt att ni står fast vid erat beslut oavsett om blir pissur och "hatar" er. Sånt är livet med en tonåring 😁


    Jahapp... 

    Det har varit rätt tungt i ett år redan... När släpper det?
  • Anonym (D)

    Då borde ju inte du heller få följa med för du är inte heller familj. Du är bara en främling som deras pappa tvingar dom att umgås med. 

  • EpicF
    Anonym (D) skrev 2023-09-27 16:21:50 följande:

    Då borde ju inte du heller få följa med för du är inte heller familj. Du är bara en främling som deras pappa tvingar dom att umgås med. 


    Varför anser du inte ts som familj? 
  • Anonym (D)
    EpicF skrev 2023-09-27 16:23:16 följande:
    Varför anser du inte ts som familj? 
    För att hon inte är det. Barnen har inte valt henne. 
  • EpicF
    Anonym (D) skrev 2023-09-27 16:50:05 följande:
    För att hon inte är det. Barnen har inte valt henne. 
    De är fortfarande en familj.... 

    Barnen har inte sin pappa eller mamma heller. Barn väljer inte sina föräldrar, men ändå så är man en familj. 
  • Anonym (D)
    EpicF skrev 2023-09-27 16:57:22 följande:
    De är fortfarande en familj.... 

    Barnen har inte sin pappa eller mamma heller. Barn väljer inte sina föräldrar, men ändå så är man en familj. 
    Nej hon är bara en kvinna som deras pappa valt åt dom. Deras pappa är deras familj. 

    De är INTE en familj. Punkt. 
  • Anonym (D)

    Så när man är 13 bestämmer man absolut själv om vem som är ens familj. Barnet vill uppebarligen inte åka på någon påhittad familjesmester. 

  • Anonym (Rakt på sak)

    Men sluta försöka curla ungen. Nej betyder nej. Det här är en familjesemester så ni tar inte med några kompisar, punkt. Där tar diskussionen slut.

  • Anonym (S)

    Ur "13-åringens" perspektiv:
    Jag och mitt tre år yngre syskon är extremt olika, i ALLT! Har aldrig kommit överens. Såklart inte heller på semestrarna. H*n styrde familjen helt! Så jag bad alltid om att få ha med en kompis på semestrarna (stuga/husvagn). Men då min morsan är/var för sjuklig millimeter-rättvisa så kunde ju inte jag ha med mig någon, för det blev ju "orättvist" om inte mitt syskon fick ha med sig nån! Bara att mitt syskon stack ut i första bästa lekpark och kom tillbaka med 10 ungar. En "förmåga" som kan diskuteras men som jag i alla fall saknade. Jag har väldigt mycket broderade tavlor, stickade alster etc från våra semestrar. Jag hade helt enkelt bedrövligt tråkigt! Dessutom ansåg sig mitt syskon sitta över mig, vara den starka, den häftiga, så h*n och de nyfunna polarna trackade mig dessutom konstant, snodde mina grejer, kallade mig fula saker, en del misshandlade mig t.o.m. 
    Så det här med söt Bullerby-familj med häääärliga underbara semesterar där alla njuter av att umgås med varandra existerar ibland bara i föräldrarnas huvud. Om ens det, de önskar att det ska vara så och det blir lite "fake it til' you make it!" och så har man barn som mår hemskt dåligt.
    Man får ju se till individerna och inte bara gömma sig bakom att man minsann är en FAMILJ! Tanken är väl att alla ska trivas??

Svar på tråden 13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan