13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan

Att åka på semester med tonåringar är alltid lite av en chansning. Går aldrig att vara säker på att pubertetshormonerna inte kommer att sätta käppar i hjulet för mysig familjetid. Så ha det i bakhuvudet.

Tror också det mest effektiva är att boka av biljetten så fort som möjligt innan pappan börjar vekna. 

Ansvarsfrågan och kostnaderna. Sedan kan ni kanske inte koppla av helt med en annan person i följe. Kanske har dottern redan lovat kompisen att följa med för att ligga bra till? Antagligen därför som hon tjatar.

Det jag ville få fram, men nog inte lyckades, är att känslorna kring något kan vara relevanta även om premisserna för känslorna inte är det. Och att även barn är människor och kan bli bemötta som människor i sina känslor och önskemål.

13-åringen vill ha med en kompis. Ni vill inte ha med kompisen. Ni bestämmer utifrån er synvinkel, ni betalar, ni är vuxna. 13-åringen blir sur och ledsen över det. Era resonemang kring att ta med kompisen trumfar 13-åringens för ni betalar, ni bestämmer. Men era känslor kring att ta med kompisen trumfar inte nödvändigtvis 13-åringens känslor kring resan och kompisen.

Därför är mitt starkaste kort att resonera och prata och kommunicera med tonåringar. Inte för att de ska få bestämma, men för att de ska få hjälp att utveckla sina resonemang, förstå och hantera sina känslor och bygga upp banden och relationen som blir ganska hårt ansatt under tonårsperioden. 

Men alltså, vadå får slut på diskussionerna? Är hon en människa eller ska hon vara en tyst och foglig möbel? 

Om hon fortsätter fråga varför så är det ju ett tecken på att hon inte fått svaret hon söker. Ni kanske behöver bli bättre på att kommunicera, inte bara konstatera att ni har ni bestämt, nu är det slutdiskuterat. Så behandlade man ju barn förr, men det känns väldigt förlegat. Och att gå ifrån en ledsen och upprörd person, det är respektlöst.

Så här har jag alltid tänkt kring det här med familj och resor: Släpp ?ni bjuder? och tacksamhetstänket. I en familj hjälps man åt och det är inte bara med praktiska saker utan man hjälps också åt så det blir trevligt för alla på en resa till exempel. Efter förmåga. En tonårings förmåga är ibland en smula nedsatt i det här avseende.  
I en familj är det de vuxnas jobb att jobba så att familjen får pengar att leva för och det är de vuxna som står för jobbet att göra prioriteringar. Till exempel om semestrar. Barnens jobb är att göra sitt jobb att gå i skolan. De ska inte avkrävas tacksamhet för att deras jobb inte ger pengar eller för att de vuxna prioriterat som de gjort. 

När man blir äldre får man mer och mer eget ansvar  för sitt liv, möjlighet att tjäna och spara till egen ekonomi och göra egna prioriteringar. 

Det som funkade på mig som tonåring och som funkat på mina tonåringar är just detta. Att ge försla på något hon och kompisen kan göra redan i höst om de sparar. Min äldsta åkte med kompis till Stockholm med tåg över dagen vid samma ålder. Och berätta vilka fler möjligheter som finns om ett par år. När hon är 18 kan hon dra jorden runt med kompisen om hon skulle vilja det och de har planerat och sparat.

Men detta är en familjeresa och då är det konsol bestämmer de stora dragen. Det är för stort ansvar att ha med någon som är så pass gammal och vara ansvarig. Vi vill inte ta det ansvaret och det är ingen annan som kan säga att ni måste ta det. Era beslut och era gränser.

grejen är att just nu balanserar hon mellan barn och hänga med på allt vuxna bestämmer och ung vuxen och bestämma allt själv. Det där mittemellan hänget som det är att vara tonåring är frustrerande ibland. Uttryck att ni förstår det. Nackdel: man får inte bestämma själv. Fördel: man får genom vuxna råd att göra resor som du kommer få kämpa hårt för att få råd med när du får bestämma själv. Man går ta det goda med det onda helt enkelt.

Haha lite rörigt och jävla autokorrekt. Ett förtydligande: Tar ni med kompis är ni 100 procent ansvariga för henne och det ansvaret vill ni inte ta. Ingen annan kan säga att ni ska ta det. Sätt upp egna gränser.

Bortsett då från att det är 13-åringen som varit drivande i att de skulle åka utomlands på höstlovet. Det är 13-åringen som önskat detta, 13-åringen har varit med och planerat resan. Så det finns ingen likhet alls mellan dig och TS styvdotter i den aspekten.

Att TS styvdotter nu vill ha en kompis med är ju för att det blev en plats "över" när yngsta syskonet inte ska med. Då kom dottern på den "briljanta" planen att fylla den med en (otrevlig) kompis. 

Fast svaret flickan söker är ju "Självklart ska du få ta med din kompis" och så länge det inte blir svaret kommer flickan fortsätta ifrågasätta varför kompisen inte får följa med. 

Nja, är det verkligen så enkelt? 

Även tonåringar har kapacitet att förstå resonemang om man ger dem chansen. Kommunikation är nyckeln. 

Föräldrarna verkar däremot söka responsen: nu har vi bestämt och du får hålla till godo och vara tyst. och så kan man ju behandla barn och ungdomar, genom historien har det varit det vanligaste. Men lite förlegat idag, och kanske finns det bättre sätt. 

Att argumentera med en 13 åring kan vara lika roligt som att banka skallen i en betongvägg om det vill sig riktigt illa. Har 13 åringen bestämt sig för att något ska vara på ett visst sätt så är det näst intill omöjligt att få dem att ändra sig. 
Jag har en 12 åring och en 16 åring. Det har aldrig varit tal om att kompisar ska följa med. Frågan har inte kommit upp helt enkelt. Men jag tänker så här:

När det gäller er 13 åring så hade jag tagit ett rejält samtal och avslutat med att ni som vuxna har bestämt hur det blir och att det inte hjälper att argumentera. 

Många tycker att det är "bara" att ta med kompisen. Men riktigt så enkelt kanske det inte blir. Tar man med minderåriga barn utomlands ska man ha ett medgivande från vårdnadshavarna. Hur dessa ska formuleras beror på a) vilket flygbolag man reser med och b) till vilket land. Det är det ingen som tänker på!!

Att ta med någon annans barn är ett stort ansvar. Vad händer om tonåringen får för sig att det är lämpligt att dra iväg på krogen en kväll vid 23 snåret och går upp i rök?
Min guddotter gjorde så, i EGYPTEN när hon var 15!!!! Som tur var hände det henne inget och hon dök upp på hotellet kl 6 på morgonen. Men faktum är att tonåringar har nästan inget konsekvenstänk och det ansvaret skulle jag inte vilja ta för någon annans barn! Inte utomlands i alla fall