Ni som fött barn vaginalt, hur känns det?

Jag tror absolut att hantering av smärta är avgörande. Den som är lugn, trygg klarar det bättre än den som gapar och skriker - vilket jag tror bara stressar kroppen och förlänger processen. Sen skiljer det säkert med barnets storlek, kanske lättare att klämma ut en 3kg bebis än en som väger 5kg

Lite känsligt ämne det här. Många vill ha födseln till långdragna berättelser hur speciellt allt var - men för mig är man ingen superduper hero för att men  föder ett barn - det är ngt naturligt som dom flesta kvinnor går igenom och vilket vi är skapta för. Med det sagt det bland det finaste och största vi kvinnor har förmånen att få uppleva 

Inget att vara rädd för. Första gången tog 52 timmar för mig. Mardröm. Men andra var drömmen. Tog 10 min i förlossning salen. Nästa gång blev kejsarsnitt så man vet aldrig, men det var värre efteråt.  Lustgas räddade mig. bara man andas rätt. Det hela är jättehäftigt. Att träffa och få sin bebis. Det bästa i mitt liv. meningen med livet.

Ni säljer in det här med att föda barn bra, måste jag säga. Nu måste unga osäkra kvinnor vara skitsugna på att skaffa barn!

Jag hade gärna fått veta mer ärlig fakta innan jag födde barn. Man har mest fått höra hur underbart det är och mäktigt. Men aldrig de ?dåliga? sakerna. många Kvinnor får men för livet eller saker som tar månader och år att bli av med efter en förlossning men det pratas inte öppet om det. Så när man själv får det tror man att man är annorlunda och ensam. Man skäms och vågar inte prata om det.. bättre vara ärlig. det gör ont, man kan få men för livet. Men det är också en av dom häftigaste sakerna man kan vara med om. och hjälp finns att få!

Jag har två igångsättningar bakom mig. Och ja, det ÄR olika för alla. Allt från flera dagars förlopp till 45 minuter utan förvarning och ett barn som ploppar ut på väg till sjukhuset eller hemma i hallen.

värkarna är som vågor av intensiv mensvärk. De är svårhanterliga tycker jag. Pga igångsättning har jag inte behövt gå med dem särskilt länge. Från inskrivning till födsel gick det ca 12 timmar första gången och 4 timmar andra  

Smärtan i utdrivningsskedet är extrem. Kraftfull. Men förhoppningsvis händer ju något och man kan tänka sig ett slut. Den smärtan försvinner helt när barnet är ute. 

trots att jag tänkte ?aldrig mer? efter min första förlossning var snitt inte ett alternativ för förlossning två. Hade säkert blivit beviljad eftersom första gången var rätt så traumatisk men nej, snitt är jag mer rädd för.

Att spricka lite och sys är ingenting mot själva utdrivningen och att musklerna tänjs flera hundra procent. Lite stygn och sår gör liksom knappt någon skillnad i ett underliv som är svullet som en babianröv?

graderna av bristning säger förresten mycket lite om hur du egentligen känner och mår. Efter min första förlossning hade jag mycket mer ont i underlivet än efter första trots att jag bara fick grad 1-bristningar första gången och någon grad 2 andra. 

Efter första förlossningen tänkte jag alltså att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig att göra det. Efter andra mådde jag otroligt mycket bättre och tänkte att förlossning, det kan jag göra igen. Graviditet däremot, nej tack! Så här blir det inga fler barn :)

Jag födde i vecka 40+3 för snart 7 månader sedan, och det är den häftigaste upplevelsen i hela mitt liv!

Värkarn gjorde ONT! Jag hade värkar i både rygg och mage som kändes som att man drog åt rakblad i en korsett 😅 Epiduralen hjälpte inte heller för mig då den tog fel och istället förlamade benen. Med tanke på hur ont värkarna gjorde blev jag orolig för hur själva födseln skulle kännas. Men när jag väl fick börja krysta försvann ALL smärta! Det tryckta på och jag mådde fruktansvärt illa, men det gjorde inte ont alls. 

Barnmorskorna guidar också när man ska hålla igen och när man ska trycka på för att minska risken för att spricka. Jag fick grad 1 bristningar och räckte med några stygn. Var såklart öm ett tag efteråt, men efter ca 5 månader var all ömhet borta och döm min förvåning när jag dessutom blev lite tightare än innan. Allt känns nu som vanligt och kroppen har återhämtat sig bättre än väntat.

Det kändes inget särskilt, körde andningsövningar under öppningsfasen och var fokuserad på dom. Sen efter ett tag tog jag epidural och då försvann verkligen allt. Krystvärkarna kändes knappt och jag sprack inget.

Kan lägga till att jag haft ett par ryggskott de senaste åren och där kan vi prata smärta. Bara skriker och vill dö när det hugger till i ryggen. Så kände jag aldrig under förlossningen. Du fixar det TS. 

Jag hade inte skrivit något förlossningsbrev, inte läst ngt om förlossningar och hoppat över sista gången på föräldrautbildningen då de skulle visa film om förlossningen. Jag var bara intresserad av hur mycket smärtlindring jag kunde få och få epidural gärna redan på parkeringen utanför förlossningen. Helst hade jag velat ha narkos under hela graviditeten. 

När vi kom till förlossningen hade jag lite magknip tyckte jag. Inte så farligt. Jag fick lite mer magknip och fick prova lustgas - som hjälpte helt. När de sedan berättade att det fanns högre styrka på lustgasen blev jag helt lugn. 

Jag och min man spelade kort och löste korsord. Så fort jag fick en värk så tog jag lustgasen och 1 minut senare var jag som vanligt igen. När jag kände att lustgasen inte räckte riktigt - det var fortfarande inte alls särskilt smärtsamt så tittade barnmorskan efter och sa - Nä men kommer ju bebisen. Hon menade att jag verkade ju helt opåverkad av smärta. Jag krystade två gånger - vilket heller inte gjorde ont - sen var han ute. 

Barnmorskan sydde några stygn - vilket stack lite grand. Jag var lite yr när jag steg upp och min man fick hålla vakt utanför när jag duschade. Dagen efter var jag på Ikea och köpte bebisgrejer. Det sved lite när jag kissade men spolade man med duschen hjälpte det. Tog nog en Ipren någon dag också. 

1 vecka efter förlossningen kände jag mig fullt återställd faktiskt och hade nog kunnat jobba heltid om jag velat. 

Min man menade att hade vi bara haft lustgas i vardagsrummet så hade vi fixat förlossningen hemma. 

Jag var 35+ , tämligen otränad och lite överviktig när jag var gravid och födde barn. 

 

Värkarna var värst, 4 dagar med värkar dygnet runt! Sov 15 minuter här och där när det blev glesare med värkar. Var helt slut!

Så för min del var värkarna värst. Krystandet kändes skönt på något sätt, man visste att bebisen skulle ut liksom. Krystandet kändes verkligen som när man får magknip och man bara krystar ut bajs utan att veta vad man håller på med haha, kroppen sköter det åt en. Ring of fire sved litegrann men inte så värst ont.

Moderkakan gled ut lätt av en krystning, gjorde inte alls ont. Några få stygn, inte så illa då de sprayade med bedövning innan. Som någon annan säger, när du ligger där med din bebis på bröstet försvinner all smärta, brydde mig knappt om att de sydde och grejer.

Har gjort både kejsarsnitt och vaginalt, och skulle göra om vaginal förlossning alla gånger om jag fick välja. Kejsarsnittet var hemskt! Ont och läskigare än en vaginal förlossning.

Jag tyckte det jobbigaste var trycket neråt innan krystfasen och innan jag fick lustgas, och det gjorde inte ont utan var bara sjukt obehagligt att känna att jag inte kunde ?hålla emot?. Jag fick en grad 2-bristning och jag kan säga att det kändes ingenting, varken att jag fick den eller när de sydde efteråt. 

Jag var otroligt förlossningsrädd innan, så jag förstår dig. Det kanske inte är någon tröst för dig, men du kommer att greja det. Det bästa är nog bara att hänge sig situationen och acceptera att du inte kan veta hur det ska bli, vara ärlig med personal på sjukhuset och säga att du är rädd samt vad de kan göra för att hjälpa dig och avslutningsvis även försöka fundera på vad du mer specifikt är rädd för. Om det är smärta kan du läsa på mer om smärtlindring eller prata med en barnmorska om det, exempelvis. För mig hjälpte det att titta på förlossningsvloggar, då mina rädslor rent generellt botas med hjälp av fakta. 

Du kan alltid höra av dig i PM om du vill! ❤️

Jag födde mina barn -21, tvillingar. 
Det var fruktansvärt smärtsamt men samtidigt det häftigaste man kan uppleva enligt mig. 

Hade jag gjort servicen hade jag tagit EDA tidigt, ( nu funkade det inte på mig då jag blev tillfälligt förlamad från bröstet ned) så fick bara smaka på det liksom. För mig gjorde öppningsfasen mest ont, den perioden är som en dimma, minns bara att jag skrek. 

sen tillslut kom tvilling 1 ut och upp på bröstet, sen var det dags för tvilling 2, men det gick lättare och kom efter 3 minuter. 

Tycker inte du ska vara orolig, det för såklart jävligt ont, svårt att beskriva, men sen har man liksom glömt bort det. 

Har fött fyra barn - samtliga vaginalt. Okomplicerade graviditeter, okomplicerde förlossningar. Den första tog ca 18 timmar från första sammandragning tills dess sonen var född. Visst, smärtfritt var det inte, men jag var väl påläst och övad och hade en vänlig, äldre rutinerad barnmorska. Det där med smärta är en subjektiv upplevelse. En del skriker och vrålar och gör av med en massa energi på det i stället för att samarbeta med sin kropp. Behöver man smärtstillande av något slag för att man inte står ut - fine, tacka inte nej till det men fortsätt att jobba med inte mot värkarna. Jag minns att jag fick petidin vid ett tillfälle för barnmorskan såg att jag var nästan helt slut. Ville inte dricka t ex trors att jag behövde vätska. Då repade jag mig och kunde ta nya tag. Fick ett litet snitt i utdrivningsskedet och sedan två stygn. Inget som besvärade senar på ngt sätt. Följande tre förlossningsarbeten gick snabbt, ca tre timmar vardera. I ett fall knappt att jag hann till BB. Inga fler snitt eller stygn. Inga sprickor. Hyfsat snabb läkning utan slapphet eller problem i nedre regionen.
Det finns väldigt mycken obefogad oro och skrämsel kring vaginala förlossningar, som är det vi är byggda för.

Jag håller inte med dig om att det är avgörande.
Visst kan det påverka positivt om man är lugn och trygg, men smärta kan vara helt outhärdlig oavsett.
Ang barnets storlek så verkar det också vara individuellt,  en del hävdar ju att deras missfall gör lika ont som förlossning. 

Jag håller med, jag var helt lugn och såg bara fram emot allt, men smärtan av värkarna gick inte att hantera vad jag än gjorde. Hela kroppen bara spändes av sig själv och det gjorde mig så irriterad! Tror inte heller det har jättemycket med barnets storlek att göra. Jag behövde åter innan tyvärr avsluta en graviditet i v 14.., och smärtan var nog ganska jämförbar med förlossningen året efter. Bara det att jag kunde få väldigt stark smärtlindring då, vilket man inte kan få vid en vanlig förlossning av hänsyn till barnet.

Håller också med dig, jag var lugn hela processen men ändå tog det 4 dagar. Jag gjorde andningsövningar och var helt avslappnad i ansiktet och ner under värkarna

Jag ska vara helt ärlig! Jag tänkte "så här känns det att dö...". Jag tappade medvetandet flera gånger, för att smärtan var ohanterlig. Men jag vet också med mig att min smärttröskel är låg. Jag födde barn under barnmorskekrisen och fick bristning grad 4, just för att det inte fanns tillräckligt med personal. Idag både bajsar och kissar jag på mig dagligen. Trots detta är att föda barn det coolaste jag någonsin gjort och jag ska snart göra om det. Kärleken till mitt barn är det starkaste jag någonsin känt. Du kommer att klara det, på ett eller annat sätt.

För mig fanns det några kategorier av ont.

Värkar: Som kraftig mensvärk eller som riktigt brutal mjölksyra i muskler. Gjorde dessutom mest ont för mig i ryggen och lite ner över benen. Nästan ingenting på framsidan men lite känslan av att någon ville bryta av mig ryggen.

Värkar när man börjar vara öppen rejält och vattnet inte gått: Sjukt obehagligt i min värld, kändes som man skulle sprängas inifrån. Många säger att det blir ondare och intensivare när vattnet gått. Inte för mig. Jag tyckte det var helt hemskt med kraftiga värkar med vattnet kvar och det var så mycket bättre de förlossningarna som startade med vattenavgång (2 stycken) än de två där vattnet gick vid 10 cm (2 stycken).

Krystvärkar:
Mer en kraft än jätteont

Utdrivningen: AJ! Som att du slår i en tå i en stol. Alltså mer klassisk smärta.

Eftervärkar:
Mensvärk de lux

Fyra förlossningar. En lång och utdragen (första) och 3 intensiva. 3 med huvudet först och en i säte. Lustgas vid första och ingen smärtlindring vid de andra. Fyra stygn någonstans invändigt vid första och inga stygn övriga gånger. Man blir trött av att ha ont och inte sova på två nätter så första var jobbig på det sättet. Det blir sjukt kraftiga värkar när man öppnar sig från 4-10 cm på 30 min så övriga var ondare men så mycket kortare tid och kändes därför lättare. Mjuk rumpa är skonsammare än hårt huvud att föda fram.

Men allt är ju extremt individuellt. Men smärtan var för mig klart hanterbar. Jag föredrog att föda stående på knä men har också provat med benstöd eftersom det var villkoret för att få föda i säte. Det gick det med.