Ni som fött barn vaginalt, hur känns det?

Fött 2 barn utan smärtlindring och det gör ont, men trodde nog innan att det skulle vara mkt värre. Första barnet så var rädslan för vad som skulle hända större än smärtan, andra barnet så viste jag ju vad som skulle ske.

sprack lite båda gångerna och blev sydd med ett par stygn men inget som var något stort eller jobbigt efteråt. Snippan ser inte likadan ut som innan, men fungerar som den ska.
hade aldrig bytt bort mina förlossningar, en helt fantastisk upplevelse och vilken respekt jag har för min kropp nu som har skapat dessa liv och burit dom för att sedan föda dom naturligt. Är mer rädd för att lägga mig på ett operationsbord än att föda ett barn vaginalt.

jobbigaste var efter förlossningen, att gå på toa. Men efter en vecka så var den delen ok igen med. Blödde några dagar men ingen stort.

btw, tyckte moderkakan var superlätt att krysta ut och märktes knappt. 

Glömde tillägga att hela känslan med att föda första var obeskrivlig, som att allt dras neråt och drar av dig mitt i itu som nån skrev en gång och jag tyckte var sån bra beskrivning. Och visst har man ont efteråt när man ska på toaletten och sånt. Men det blir bättre för varje dag. Man tänker inte på det sen. När bebisen väl är ute kändes det inte när de sydde efteråt. Man är i sin drömbubbla. Visst det trycker neråt och det svider som eld när man kissar men det går över. Allt är värt bebisen!!

Ärligt talat så är upplevelsen av barnafödande en av anledningarna varför jag stannar vid två. Två gånger har jag fått uppleva den värsta smärta jag någonsin upplevt. Jag hade oturen att ha ont i alla skeden. 

Med nummer ett så var förloppet rätt utdraget. Från första känning att det hela var igång till att bebisen var ute så tog det ca. 24h. Jag hade nog en rätt naiv förståelse till hur en förlossning går till rent kroppsligt och förstod nog inte att latensfasen (dvs. fasen då livmodertappen utplånas och öppnar upp sig) kan vara så sjukt långdragen. Jag hade också väldigt ont och efter nästan 18h av ont så fick jag epidural, som tyvärr även gjorde att värkarbetetarbetet avstannade så det hela blev ännu mer långdraget. Det var dock skönt att få en paus från smärtan då jag inte sovit på nästan 48h. Jag fick värkstimulerande efter ett tag och när jag väl var öppen så tog nästa fas sin lilla tid också. Det var dock den minst smärtsamma fasen, det kändes mest som ett tryck neråt och var rätt häftigt. När han väl hade kommit så långt ner att det var dags att komma ut så skrek jag och ville bara därifrån. Jag skrek att min man skulle ta mig därifrån och att jag inte ville mer. Det gjorde fruktansvärt ont. Men när bebisen väl var ute så försvann smärtan. Jag kände knappt när jag födde fram moderkakan. Jag sprack lite så jag behövde sys men upplevde aldrig att det sved när jag kissade och jag hade inga problem med smärta när jag gick eller rörde mig. Jag gick på min första promenad två dagar efter förlossningen. Det som dock satte stopp för längre promenader var att jag blev fasligt trött väldigt fort i början. En långsam promenad på 15 min kändes som en milslång powerwalk. Jag hade även blodigt avslag i ca. 3 månader. 

Med nummer två så var jag hemma under hela latensfasen, vilket jag inte insåg förrän efteråt. Jag hade nämligen rätt oregelbundna värkar och hade inte såpass ont att jag var helt okontaktbar eller inte kunde prata så jag väntade lite på att det skulle bli "värre". Det gjorde ont men var helt enkelt hanterbart. Så var det tills det helt plötsligt gick från 50% smärta till 100 på bara någon minut. Min man körde VÄLDIGT fort medan jag skrek och grät och hade förjävligt ont. När jag kom in till förlossningsrummet och de skulle titta hur öppen jag var så möttes de av ett huvud. Jag fick lustgas, vilket är en gudagåva när man föder barn, det tar liksom bort udden av smärtan. 20 min efter att vi kommit in så hade nr 2 gjort sin entré. Denna gång sprack jag inte alls och hade inga som helst problem överhuvudtaget. Jag hade dock problem med att jag fick otrolig magknip såfort jag behövde prutta ett tag efter förlossningen. Tror helt enkelt att det behövde allt behövde stabilisera sig. Jag hade avslag i ca. 3 veckor och that it. 

Men aldrig mer. Jag avskyr smärtan som kommer med att föda barn och tycker inte det är något magiskt eller häftigt med det. Jag ser det inte som en cool upplevelse. Det var dock värt det. Mina barn är mitt allt och den kärlek jag känner för mina barn är obeskrivlig. Jag älskar dem mer än någon och något annat.

Det är ju en smärta som inte är av denna värld. Trodde helt ärligt att jag skulle få hjärnblödning av krystandet också. Då hade jag trots allt även läst föda utan rädsla och fått epidural ( samt lustgas och bäckenbottenbedövning på ena sidan, så de mesta man kan få antar ja)
efter bf sved det som fan när jag kissade så fick smörja där nere med bedövningssalva, hade även annars ont också och kunde inte sitta utan sittring. Åt maxdos Alvedon och ipren länge. Men min dotter är det bästa jag har, så givetvis värt det.
Dock är vi klara nu med ett barn. 

Smärta bortom förståelse i 25 timmar. Men det var som ett ultramaratonlopp eller så, en kraftansamling att ta sig igenom. Jag hade lite fobi i några år efter det för att skada mig illa eftersom jag numera vet vad riktig smärta är.

Klart att det gör ont, men inte tillräckligt ont för att inte vilja ha fler barn. Jag använde lustgas vid 3 av mina 4 förlossningar - men det finns ju mer bedövningsmetoder om man vill. 

Innan jag blev gravid så förstod jag inte hur man ens skulle klara en förlossning. 

Två dygn innan började jag känna sammandragningar. Som svag mensvärk och som att den runda stora magen drog ihop sig på ytan. Inget ont och inget man inte klarade av men väldigt märkligt. 

11 timmar innan vår dotter var framme så satte mina värkar igång. Kan bara beskriva det som extrem mensvärk och att det kommer i vågor som sköljer över en. Ja, det kändes nog lite så som att varje värk var att de slängde in en i ett hav av vågor och sen kom man upp till ytan. Så konstiga känslor.

När mina värkar kom så ville jag hela tiden dra in rumpan. Vet inte varför men du vet som om att någon skulle smälla en på rumpan så viker man sig som en banan framåt.

Så skulle man inte göra. Man skulle försöka släppa bak rumpan enligt min BM på förlossningen. Ingen banan alltså. Haha!

Sen känns det som ett massivt tryck neråt. Fy fan vad ont men på något sätt också så häftigt.

Lustgasen var min räddare i nöden. Jag tog i så för varje värk så att jag kräktes. Rätt in i lustgasmasken. Då skrattade jag ändå lite. Kände bara så komiskt för att man har sagt så många gånger att man tog i så man kräktes fast man inte gjorde det. Men nu gjorde jag verkligen det. Tog i så att jag kräktes. 

Jag sa till min barnmorska att säga till när det var sista värken jag skulle ta innan barnet var framme. Det var skönt att höra när det kom och hon hade rätt. 

En obehaglig sak var att när huvudet var framme så långt så bad BM mig ta ner handen och känna på håret. Hon tog tag i min hand och la på min dotters huvud. Då ryckte jag tillbaka handen. Helt rädd. Haha! Som att en Alien var på väg ut ur kroppen.

När dottern sen var framme så var det som att massa smärta bara försvann och när jag såg tårarna av glädje i ögonen på min sambo så var allt som bortblåst. 

Ja, iallafall för en stund. Sen var det som att leka nåldyna när de skulle sy ihop en liten bristning. Och att få ut moderkakan var sisådär. 

Verkar som att många har det kämpigt men för egen del så var det faktiskt inte så farligt. jag vet inte om det har att göra med att jag var hyfsat ung vid första (24 år), vältränad och hade kört en hel del yoga och avslappningsövningar i mitt liv tidigare eller om jag helt enkelt bara har en hög smärttröskel?i tonåren hade jag dock såna mensmärtor så att jag låg och grät i sängen och inte kunde gå i skolan och varje månad knaprade jag starka tabletter för att överhuvudtaget fungera. Jämfört med det var latensfasen ?a piece of cake? och jag fokuserade bara på slutmålet hela tiden och att vara lugn i mig själv. Sen kom krystvärkarna och det kändes som att skita ut en fotboll och det brändes som in i helvete men då visste jag att bebisen snart var nära och så fort huvudet var ute gled resten med. Så det var mer en konstig smärta och inte så att jag upplevde att jag höll på att slitas sönder (vilket jag heller inte har gjort under någon av mina flera förlossningar). Att föda barn är verkligen det mäktigaste man kan vara med om och för egen del handlade det bara om att ge sig hän och följa med i värkarna och tänka på dem som vågor där varje våg är ett steg närmare det finaste man någonsin kommer att få se.

TS - du har redan fått många ingående berättelser, så jag nöjer mig med att bara säga lite sammanfattande att jag fött 5 barn vaginalt, och att jag gladeligen hade fött barn resten av livet om jag hade kunnat. Det är så otroligt jävla obeskrivligt überhäftigt så det går verkligen inte att förklara innan man själv upplevt det! Ja, det gör ont så in i helvete, men det tänker man (eller iaf jag) inte på - när man är mitt uppe i det så är man så jävla fokuserad att man liksom inte har fokus över för att känna efter, och sen, i samma sekund som ungen är ute, slutar det att göra ont, och då är man ju så overjoyed över barnet :) Alla mina fem förlossningar var olika varandra, men alla hade just detta gemensamt: det absolut häftigaste mest fantastiska jag någonsin upplevt! Jag hoppas att du ska våga och att du ska få uppleva samma sak du!