Tycker du att mannen ska ta första steget?

Alla kvinnor jag pratat med tyckte det. Nu menar jag kvinnor som pratat med irl och haft som chat/mejl-vänner.

Några exempel. Jag blev av med oskulden först vid 35. Det var för att hon tog initiativet. Jag hade inte vågat. Så vem, kanske fortfarande varit oskuld nu vid 51.
Jag hade chansen när jag var 26. Trodde hon ville, men vågade inte, rädd paja vänskapen. Hon ville fick jag veta senare, men när jag inte gjorde nåt så trodde hon inte att jag ville. Tror jag missade chanser med ett par tjejer till efter det. Det verkar som att de flesta kvinnor förväntar sig att mannen ska ta första steget.
Senaste tjejen jag träffade är mycket yngre. Hon sa innan att hon var trött på killar som ska prata sex, försöka saker på dejter. Och hon var inte så intresserad av sex, sa hon. Jag hade dåligt självförtroende och vågade inte försöka nåt, speciellt inte efter det hon sagt innan. Hon ville fick jag veta 2 år senare. Men det var jag som skulle ha tagit första steget.

Tyvärr eftersom du troligtvis bär på något slags trauma i din familj, du är inte mår bra, kanske har du en psykisk sjukdom eller någon typ av diagnos så umgås du inte heller så ofta med med folk som mår bra utan dom du umgås med är också mest trasiga personer eller med psykiska sjukdomar eller diagnoser.
Det gör att dom du umgås med när du träffar några andra personer inte riktigt är som folk i allmänhet ( arbetskollegor är förstås oftast helt annorlunda men menar  folk du umgås med privat nu) . Ofta dras folk med med problem till varandra.

Det är inget fel att ha en sjukdom eller diagnos, min son har autism och ADHD och han är världens gulligaste kille men han har ju vissa problem med socialt samspel och förstå abstrakta saker, det blir missförstånd osv.

Du har en konstig och inte så bra familj och säkert dras tjejer som också har vissa problem till dig.
Sen märker man att du ofta missuppfattar och inte kan läsa av vad folk skriver, du uppfattar vad någon skriver på ett sätt som de flesta andra som läser i tråden det handlar om inte gör. Du kategoriserar ofta och kan inte se nyanser.

Du ältar och bestämmer dig för att en sak är som den är även om många andra säger annat.

För mig som har barn med npf och har jobbat med det låter det som om du har någon form av autism, stämmer det? 
Om det gör det får du något stöd?

Däremot det trauma du verkar ha med din familj är något man kan jobba bort eller åtminstone dämpa genom hjälp, har du fått någon hjälp med bearbetning?

Jag menar inget ont med detta men vi alla kan ju läsa ut av dina trådar och svar i andra trådar att du inte mår bra och behöver hjälp, har du gjort det någon gång?
Det är absolut inget skamligt att be om hjälp och det vet ju själv att din familj inte betett sig rätt emot dig, vill du inte ha hjälp att bearbeta det så att du kan lämna det bakom dig? 
Du skulle må bättre då och få bättre livskvalitet då.
Gör det för din egen skull för att må bättre.
Du har inte en korrekt syn på kvinnor och verkligheten som det är nu och det mår du ju så dåligt av att du startar trådar om det om och om igen.
Skulle det inte vara skönt att slippa lägga ner så mycket energi på allt ältande om kvinnors beteende, åldersskillnader och din syster och mamma. .

Gör det för din skull så att du någon gång för ro i själen!