Tonåring, hur ska man orka?

Det låter lite som om de på bup inte riktigt har tagit reda på vad som är problemet. Ingen utredning utan bara mediciner? Visserligen, kanske vill man ha någon slags misstanke om man ska utreda. 

Jag jobbar själv som lärare med hemmasittare. Har också (haft) såna tjejer. Ibland måste man t.o.m. prata med dem via datorn på distans. Och de har egentligen så gott som alltid en autism-diagnos. Det är inte helt osannolikt att din dotter också ligger på den sidan. Man kan tycka att det är konstigt eller onödigt att diagnosticera dessa tonårstjejer som är så rädda och oroliga och behöver rutiner med autism. Men tyvärr så har de ju svårt att få hjälp annars. Om du känner att det kan ligga något i det, så kan du ju ta upp det med BUP. Det kan ju ge tillgång till vissa hjälpinsatser, och framför allt så skulle folk som vet sånt ta det lite försiktigare med henne. 

Har kollat lite på det, men dels är det ekonomiskt och sen låter det bättre än vad det är som jag hört. Om det nu inte är "solklara" fall på diagnos vilket det inte är i min dotters fall. 

Jag förklarade och de tittade också igenom utredningen som gjordes när hon va 9-10 och på bedömningssidan sa en som också jobbat med utredningar att hade de fått gjort den utredningen med de resultaten så hade de satt en diagnos, så visst finns tecken på diagnos och det var väl bla vissa autistiska drag.

När vi nu kom till behandlingssidan på BUP så var det bara fokus på hennes ångest, bygga stenhårda rutiner och att jag som mamma skulle ha "mandat att bestämma" allt och stenhårda regler. Men det resulterade i mycket stora konflikter och bråk hemma, när jag sen tillsammans med soc arbetade med att bygga förtroende och skapa gränser så istället så gick det bättre periodvis. Och eftersom BUP sen ansåg att min dotter inte ville prata för att hon hade svårt att få förtroende, så bröt de. Jag vet inte hur många gånger jag berättade hennes erfarenhet och svårighet att lita på och öppna sig. Men det hjälpte inte. 

Hade precis nu samtal med soc på telefon och de kan inte heller hjälpa så mycket mer, inga föräldrautbildningar eller något mer än de familjebehandlare som finns som vi redan haft samtal med. De som fungerade och som vi hittade ett bra flow med har tyvärr slutat.

Det här med utredning är lite lurigt och många missuppfattar både syftet och själva diagnoserna, särskilt inom autism spektrat (kanske även ADHD).

I princip ska det inte behövas nån diagnos för att göra nödvändiga anpassningar i skolan, tex. Tyvärr är det nog regel snarare än undantag att skolan gör väldigt lite om det inte finns nån diagnos. Det är synd.

Inte alla barn är mottagliga för en utredning, man förstår inte riktigt syftet och kanske får de inte så bra stöd i processen. Det allra viktigaste med utredningen är att barnet får hjälp med att förstå sig själv, förstå hur man fungerar och vad man behöver. Kanske också förstå vad det är som varit orsaken till att man inte mått så bra, tex. socialt eller i skolan.
Det kan också vara ett bra stöd för föräldrar och andra i omgivningen, inte minst de som tror att allt löser sig bara man 'ställer tuffare krav'.

Som sagt, skolan kan också vända och öppna sig för att hitta lösningar, speciella anpassningar på olika sätt. Man får tillgång till habiliteringen, utbildningar och annat.

Ur barnets perspektiv skulle jag säga att det allra viktigaste argumentet är att få hjälp med att förstå sig själv bättre. Helt klart finns det en massa frågor runt detta, en oro för att man känner sig annorlunda.

I mötet med omvärlden kan det vara lite knepigt med diagnoser. Även barn med diagnoser är individer med stora skillnader trots samma diagnos (på pappret). Två barn som båda har 'diagnos inom autismspektrat' kan vara lika olika som två personer som 'håller på med skidåkning'. Visst det finns några tydliga beröringspunkter men man behöver beskriva och fördjupa sig lite (mycket) för att förstå personens behov.

TS: Jag tror det skulle finnas ett värde för dottern att göra en utredning och få hjälp att förstå sig själv. Om hon sedan tänker att den informationen kan användas även till annat (få tillgång till resurser etc.) får hon vara med och bestämma.

min erfarenhet är att det inte hade kunnat utvecklas lika bra för mitt barn utan utredning även om det inte varit helt okomplicerat.

Även som förälder kan en diagnos vara en viss lättnad i relation till omvärlden (som tycker man curlar och är för slapp) men det är sekundärt. Får barnet en diagnos så får man tillgång till ett gemensamt språk, förklaringar och vissa verktyg för att komma vidare.

Efter puberteten så blir det förhoppningsvis allt lättare och i vuxen ålder är det inte alls säker att diagnosen behöver vara något större hinder eller ens märkbart. Det beror på, som sagt, eftersom det är individuellt.

Hej. Förstår din oro men respektera din dotter i det hon säger. Hon vet du finns där. Fortsätt bara älska henne trots att hon är avig. Du gör rätt som erbjuder henne göra saker ihop.. det är bara det ..att hon låter som hon  är deprimerad och som du säger hon mår mycket dåligt. Var själv jätteorolig för mitt barn en längre period då han mådde mycket dåligt och isolerade sig. Han sa detsamma som din dotter Gå ut ! Prata inte.. osv jag lät honom äta på sitt rum ifred då han inte klarade äta med oss vid middagsbordet. Idag mår han bra. Han bytte bland annat skola.  Det är jättetufft psykiskt att se sitt barn må dåligt men stå ut är mitt råd. Har hon pratat om alla känslor angående din o hennes pappas skilsmässa och allt annat som fått henne att känna sig osedd och i vägen? Hon är också tonåring och det är tuff press i skolan med alla krav, läsning och läxor +hormoner och allt som sker i kroppen. Har hon svårt för att förstå ämnena? Eller är det värre med den sociala miljön? Vad är det som gör att hon inte vill/klarar gå till skolan? Hon kanske också saknar sin lillasyster.. 
Detta handlar först och främst om din dotter. Men jag vet att det gör ont för det blir fel oavsett vad man gör eller säger i det kortsiktiga loppet. Fokusera på något som är bra varje dag eller i veckan. Tänk långsiktigt. Investera i din dotter ge henne tid o kärlek även när det ser ut som att hon inte vill ha din omtanke o kärlek. Hon längtar efter det innerst inne det är jag säker på. 
Styrkekram

Just nu är hon som  jag upplever det öppen för någon typ av stöd, än mindre en utredning. Men jag är helt med i hur du tänker och därför har jag ju försökt att få dem göra en utredning när hon faktiskt va inställd på det efter att jag pratat med henne och förklarat syftet med det. Men vad hjälpte det när de sen inte gav henne en chans. Alla instanser utom BUP ska tilläggas såg behovet av utredning.

Vet inte om du läst hela tråden, hon isolerar sig inte mot vänner osv, hon är mer än gärna med vänner och hittar på saker så depression är nog inte riktigt vad hon har. Att hon har mindre energi nu i mörkret är tydligt däremot, men hon är glad med sina vänner och även hemma till och från. Hon "isolerar" sig däremot från mig kan man väl säga och vill vara ifred, men inne på sitt rum sitter och pratar med vänner i telefon och skrattar osv.
Hon har i många år haft svårt att sitta och äta med andra och vi är ingen familj som sitter uppradade och äter middag samma tid varje dag heller så hon äter med oss om hon vill eller så äter hon själv på sitt rum eller vid tv:n osv.
Jag kan själv tycka det är jobbigt med sociala "måsten" och skulle inte drömma om att tvinga henne. Jag är glad att hon äter med oss ibland och att hon äter för det gjorde hon inte för ett år sedan. Hon har heller inga jättestora problem att äta med sina vänner.

Jag vet också att detta handlar om min dotter i första hand, men det handlar också om oss runt omkring för att vi ska orka.
Klart att hon saknar sin syster och även sin pappa såklart, men när de ses så är de inte med varandra ändå. När lillasyster var här på jullovet så va stora dottern mer eller mindre med vänner 24/7 och va hon hemma så va inte lillasyster så intressant utan mest bara i vägen och lillasyster blev ledsen såklart. Men självklart saknar de varandra. 
Hon har inte direkt bearbetat saker hon gått igenom, när hon bodde hos sin pappa så fick hon inte ens vara ledsen och sakna mig, hon fick inte vara arg osv. När hon flyttade till mig så har jag försökt få henne öppna sig på olika sätt, men det är svårt. Hon har berättat mycket för mig om tankar och känslor genom åren och hon vet som sagt att jag finns där. Hon säger också ibland att hon är så glad att hon har mig.

Jag försöker så gott det går att se de positiva delarna och sakerna som finns. Men vissa dagar är det svårare än andra. 

Jag tänker att det är mer synd om henne än om dig. Försök att minnas hur det var i den åldern, vad hade du behövt? Fråga henne vad hon behöver för att må bra?

Har läst dina inlägg och det låter onekligen som ni haft det tufft. Men att låta dottern träffa kompisar när hon skippar skolan tycker jag är att svika henne. Jag är inte insatt i din dotters psykiska hälsa och så vidare men generellt vill vi föräldrar så väl här i stunden, vi vill lindra och trösta att det kanske blir fel i långa loppet. Skolan ska man till, punkt. Umgås med vänner gör man när skolan och läxor är klara. Sluta älta hennes mående och allt som gått fel. Fokus på det som funkar. Ge beröm när dottern går till skolan. Ge beröm när hon skrivit prov lämnat in läxan etc. Hon fattar säkert inte ens själv varför hon mår dåligt och då är det sjukt jobbigt med någon som frågar varför och kan jag hjälpa. Man vet ju inte själv. Ta kommandot. Din dotter måste kunna lita på att du står för ramarna och att du bestämt att nu gäller det här. Hur arg hon än blir och vad hon än säger. 

Så de satte inte någon diagnos när hon var 9- 10, trots att det fanns mycket som hade uppfyllt kriterierna för diagnos? 

Grejen är ju - även om det förstås är sant som (en till) skriver om diagnoser, så kan det bli ganska fel om de har fel intryck. Det som BUP gör skulle INTE passa en tjej med autism. Det skulle vara förödande. Och jag tror det är det som händer där. Det är fel sätt att hantera det hela. 

Men vet du vad - kan du gå till en annan BUP istället? Visa de alla papper igen och be dem göra en ny utredning/bedömning?