Tonåring, hur ska man orka?

Söker hjälp? Du kan få råd och stöd i ditt föräldraskap av kommunens familjecenter. De har kanske också kurser, för tonårsföräldrar.

Finns pappan med i flickans  liv? Det är nog bra om du kan involvera honom, pappan är viktig för flickor i tonåren. 

Hej!

Är själv högstadielärare och mamma till en 14 årig dotter.

Jag hade det som du, och var ambitiös och skulle lösa det och göra mitt bästa och göra det rätta mm....

Jag har sabbat det stort. Vill inte ens gå in i detaljer 

Hade jag fått vrida tillbaka tiden (till där du är nu), skulle jag:

Aldrig gå in i konflikt. Öva mindfullness och bara låtsas som ingenting när hon är jävlig. 

Säga att jag finns här och hon alltid kan komma och få tröst när hon mår dåligt. Och tjata inte och kräva inte och tvinga mig inte på, även om hjärtat håller på gå sönder när hon inte kan sova och gråter och skriker utan att berätta varför. 

Säga till mig själv hela tiden: Det är INTE så illa som det ser ut. Det är väldigt vanligt. Det kommer gå över. Till skillnad från förlorad förtroende till mamma, som lämnar mycket djupare spår än spåren hon lämnade på sina armar när hon rev i dem.

Sök INTE hjälp hos soc. De fattar inget även när de menar väl. Sök inte hjälp hos BUP OM hon själv vägrar.

Överhuvudtaget, försök aldrig tvinga henne till något hon inte vill. Skit i skolan. Skit i fula ord hon säger till dig och eventuella syskon. Låt henne vara. Det kommer gå över. Hon växer ifrån det. Det är INTE viktigt. Det enda viktiga är att jon känner att hemma är hon älskad och accepterad utan att behöva uppfylla några krav. Det är det som hon behöver. 

När jag föreslår familjecentrum handlar det inte om Soc. Vår kommun har ett familjecentrum där föräldrar kan få råd och stöd och även gå kurser. Man kan även ringa anonymt och få råd och stöd om man vill. 

Faran det sådant är att man kommer känna sig sådär handlingskraftig och vill lösa konflikter på bästa möjliga sätt och motivera sin dotter mm.

Man ska inte lösa konflikter just nu. Man ska sopa dem under mattan och vänta ut. 

Som jag skrev så är allt invecklat och skulle inte gå att berätta allt här.
Vi har haft kontakt med BUP och soc i många år. Efter separationen så bodde barnen varannan vecka i 1,5 år, sen klappade jag i väggen rejält, så då bodde de hos sin pappa och hans fru och va hos mig på vissa helger och lov. Där blev hon inte så bra behandlad av frun och hennes pappa blundade tyvärr, de pratade ner mig och ville inte samarbeta. Äldsta dottern flyttade till mig på heltid när hon började 4:an för att hon ville, lillasyster ville inte lämna pappa själv. Jag har kämpat för hjälp och samarbete men periodvis har inte dottern velat träffa pappa alls.
Vi bor en bra bit ifrån varandra men det va inte lättare när vi bodde grannar.
Dottern har hög frånvaro från skolan och tro mig när jag säger att vi sökt hjälp och haft möten med soc och BUP och skolan. 
Det lät jobbigt! Jag känner väl också att jag inte vill tvinga och dömma, men det är sååå svårt. Känns som jag sviker henne och att hon kastar bort sitt liv.
Känns som hon styr och ställer som hon vill trots att jag hela tiden säger vad jag tycker. 

Ja men verkligen! Vilket fantastiskt svar och underbart tips! 
Att jag inte tänkt på det innan!

På riktigt? Är du dum eller?

Alla ungdomar behöver olika. Att helt ge upp som någon föreslog tycker jag är fel. Men att gå över huvudet o blanda in bup och soc kommer troligtvis bli än mer fel. Kan du på något sätt muta dottern? Får hon E i alla ämnen i nian så får hon? Att helt stoppa och ta alla konflikter leder också till en känsla av övergivenhet. Många bråka för att bli sedda och testa gränser. Strunt i iaf 8/10 konflikter men ta de som är viktigast. Fråga dottern vad hon tycker att du ska göra? 

Stå ut! Efter puberteten blir det så mycket bättre igen. Tonåringar kan vara ganska knäppa. Försök göra något positivt med henne ibland och ta det inte så personligt om hon beter sig helt tokigt när hon har en dålig dag. 

Jag har dock aldrig accepterat att bli kallat för något grovt. Det hände en gång, eller snarare två gånger (de testar oftast en gång till). Då blev det ett himla liv, och då förstod hon att man inte gör så. Sedan får man ignorera det ibland om det kommer lite taskiga kommentarer. Hormonerna spökar. Det är mycket viktigt att du finns där för henne ändå. Du kan gärna backa lite ibland, huvudsak är att du inte ger upp helt.

Sorgligt och tråkigt. Vet inte vad jag skall ge för råd. Svårt. Hon är så ung. Jag vet två flickor som mådde dåligt i gymnasiet, en hoppade av skolanoch praktiserade ett år, sen gick hela livet bra för henne. Den andra höll det på att gå riktigt illa för men hon hamnade på ett SIS hem som fick rätsida på henne. Detta var femton år sen, idag är nog SIS hemmen fulla med djupt kriminella ungdomar så det är nog inte ett alternativ nu?
I vår stad har Waldorfskolan visat sig fungera för barn med stora svårigheter, det kanske är något? Även Kunskapsskolan är toppen för barn med problem, de gör mycket anpassningar och man kan till stor del få läsa hemifrån om man har problem med att vara i skolan. 

Tyvärr måste man ju gå högstadiet. 

Svenska kyrkan erbjuder samtalsbehandling för både enskilda och familjer, ni kanske kan gå tillsammans eller hon ensam om hon så önskar?

Beklagar, jag hoppas att det löser sig... :(

Jag var själv den här struliga ungen. Det gick bra till sist ändå. Jag hoppas att det blir samma för din dotter.